Header

Domedagen

25 Nov-2016 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Min tid som bloggare rinner mot sitt slut men här kommer en sista text. Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva om, det känns som att jag berättat färdigt om museet för stunden. Jag kanske kan berätta om när min bror kom på besök och när vi gick på musikfestivalen Iceland Airwaves. Ja, så får det bli.

 

Min bror Kári är mer än bara min storebror han är även min själsfrände till döden. Vi har alltid varit nära varandra och gjort saker tillsammans så jag var naturligtvis glad över att han skulle komma på besök. Det är inte ofta som vi är ifrån varandra så jag var lite nervös när skulle möta upp honom på busscentralen. Det tog cirka fyra sekunder från att vi träffats tills att allt var som vanligt igen. Jag förstår att det låter som om jag pratar om min fru och förhoppningsvis är det talande för hur vårt brödraskap ser ut. Nog sagt om korpen och oxdjuret.

 

Vi hade ett par dagar innan festivalen började som vi huvudsakligen spenderade hos mormor, på badhus och i biosalongen. Jag kan varmt rekommendera mormors lammlår, varma och kalla växelbad samt filmen Captain Fantastic som skildrar föräldraskap och skillnaden mellan en primitiv kontra civiliserad livsstil.

 

Äntligen var det dags för festival, mina ljuvliga medarbetare på museet gav mig ordentliga sovmorgnar de dagar som festivalen kolliderade med vardagen. Iceland Airwaves arrangeras i Reykjavik i början av november årligen. Festivalen sträcker sig över fem dagar från onsdag till söndag. Musikgenrerna är av olika slag men ett övergripande syfte är att lyfta nya artister. Folk reser till Reykjavik från hela världen för att ta del denna råa festival.

 

Festivalen var fantastisk på alla sätt och vis, så till den grad att vi bestämde oss för att skapa en tradition att årligen besöka den. Jag tänker försöka berätta om festivalupplevelsen ur ett samtida humanistiskt perspektiv.

 

Jag brukar nämligen se på festivaler som en termometer för olika trender, det kan vara allt från sociala koder till politiska pulser. Iceland Airwaves var fyllt av diverse trender och jag gjorde flera iakttagelser som jag nu får chansen att dela med mig av.

 

Första kvällen gick jag och Kári till en av spelplatserna exceptionellt sugna på att kicka igång festivalen. På schemat hade jag läst om en band som hette Reykjvavikadætur (Reykjavik döttrar). Jag hade lyssnat på dem lite grann men visste inte vad som väntade.  På scenen klev 15 lättklädda tjejer fram rökandes på elektriska rökapparater, med självsäker hållning dansade de till rytmen av hip hop och rappade ut vulgära texter. Publiken var i chocktillstånd, satta i extas och inspirerade av uppträdandet.

 

Ni kanske anar vart jag är på väg, jag tror vi lever i en tid där sociala konventioner utmanas. Sociala konstruktioner ifrågasätts vilket skapar rum för folk att utrycka sig fritt. Det är svårt att prata om detta utan att trampa någon på tårna men jag vill förmedla den uppfriskande känslan att se en kvinnlig hip hop grupp rocka fett utan hämningar.

 

En annan artist som var med på festivalen var Silvana Imam. Jag lyssnade på hennes sommarprat på gräsklipparen i somras där hon berättade om känslan att utstå rasism och homofobi i ungdomen. Hennes nolltolerans för rasism och homofobi är talande för den tiden vi lever i och hon är en utav ledarna för denna kamp. Silvanas budskap är för många självklart, inte minst på humanisten i Göteborg. Men dessvärre är det inte lika självklart för alla, därför är den här typen av artister viktiga ledare eftersom de har förmågan att leda medborgarna till en plats där tolererar varandra.

 

Sist men inte minst är tiden kommen för Björk. Hennes person och konst är svår att beskriva, vi kan med all säkerhet säga att hon är en unik och experimentell konstnär. Hennes konsert var delvis bunden till festivalen men i grunden självständig och jag hade turen att få tag på fantastiska biljetter.  Hennes konsert var bland det mäktigaste jag upplevt, en upplevelse som är svår att sätta ord på.

 

Björk betyder oerhört mycket för hennes beundrarskaror, hennes persona och musik är i ständig förändring vilket gör att man ständigt strävar efter att förstå henne. Operahuset var således fyllt av spänning och förväntan innan föreställningen skulle börja. Konserten utgick från hennes senaste album Vulnicura som skildrar hennes skilsmässa och den läkande process som följde.

 

Operan var fylld till sin kapacitet och på scenen stod stråkkvartetten samlad, lamporna släcktes och Björk klev fram draperad i en grön utomjordisk klänning med en matchande bläckfiskliknande mask över ansiktet. Då började en två timmars resa fylld av unika toner, ljus och känslor som hela operan var totalt uppslukad av. Mer än så kan jag inte riktigt säga.

 

Det slog mig precis nu vad som skilde Björks framträdande från alla andra, konstnärsstycket var tidlöst. Helt fritt från trender och politik och samtiden, bara något djupt mänskligt. En stor del av arbetet på Liberal Arts går ut på att förstå människan och Björk är lysande exempel på just den strävan.

 

Nu är jag trött, det tar på krafterna att skriva blogg. Jag har förmodligen missuppfattat uppgiften en aning men jag hoppas jag träffat lite rätt, annars får ni chansen att fråga mig om praktikperioden den 14 januari. Tack till er som läst och tack till Moa Ekbom som alltid stöttar sina elever och som hjälpt mig att publicera de här blogginläggen.

Ses snart vänner!

 

Hrafn Kristjansson

En vardagsskildring

24 Nov-2016 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Jag börjar få slut på unika event att berätta om så idag tänkte experimentera lite och skriva om min vardag istället. Jag tänkte använda den 23 november (idag) som utgångspunkt för att skildra min vardag här på Island.

 

Väckarklockan ringde halv åtta och precis som vanligt steg upp efter en lite kamp med trötthetsdemonerna. Som ni vet är Island beläget norr om jordklotet vilket innebär att solen inte går upp förens sent på förmiddagen. I totalt mörker inleder jag dagen med meditation och yoga, för en apa som jag hjälper det mig att möta dagen med lugn och ro.

 

Vid niotiden lämnar jag hemmet för att promenera till museet som ligger i stadens centrum. Idag fick jag en ny uppgift rörande Sveinn Þormoðssons fotoarkiv. Sveinn var en fotograf verksam på 60 och 70 talet som var känd för sin mystiska persona och för att alltid ha varit först på plats. Uppgiften gick ut på att välja ut de 20 bästa fotona från hans arkiv för en mindre utställning här på museet.  Jag arbetade med uppgiften hela förmiddagen och kände mig smickrad övar att ha få ett uppdrag som krävde lite fingertoppkänsla för vad som anses vara är ett bra fotografi.

 

Vi äter alltid lunch tillsamannas. Jag tar med mig mat som jag lagat själv och idag bjöd jag på quinoa med broccoli, chili och grönkål. Lunchrasten är ett bra tillfälle att träna isländskan och att lära känna mina kollegor bättre, det gjorde jag även idag. Lunchrummet har utsikt över Reykjaviks hamn och opera vilket inte är fy skam.

 

Efter lunchen fortsatte jag med mitt vanliga sorteringsarbete fram tills klockan 4 då jag brukar runda av dagen och röra mig hemmåt. Så ser en dag på museet ut.

 

På vägen hem brukar jag handla och idag fyllde jag korgen med bland annat jordnötsmör, rotfrukter och fiskleverolja.

 

Jag har som vana att ringa till farfar och mormor efter arbetsdagen och idag var inget undantag. Farfar var lite bekymrad över den politiska situationen i landet och vi bestämmde träff på lördag. Mormor som är min skyddsängel hade precis kommit hem från en begravning och gav mig tips om hur jag skulle tillaga rotfrukterna på bästa sätt,  vi bestämmde träff imorgon. Jag är väldigt tacksam över att mina farföräldrar och hur de tar hand om mig.

 

Jag trivs inte jättebra ensam i lägenheten vilket brukar resultera i att jag går och badar eller tar en löptur. Att bada på Island är en inte det samma som att bada i Svergie. Här får du tillgång till flertalet varma pooler, ångbastu och isbad. Jag är lyrisk över de kalla och varma baden. Idag blev det dock en löptur eftersom det är ett bra sätt att låta tankarna flyta fritt vilket låter mig skriva ner denna blogg med självsförtroende.

 

Nu sitter jag här med mina rotfrukter tillagade i socker och citron samtidigt som jag filar på det här blogginlägget. Det kanske inte var särsklit relevant i förhållade till min praktik men ungefär såhär ser mina dagar ut.  Det är inte varje dag som jag skriver blogg så jag antar att jag tog tillfället att skriva lite om mig själv.  Om jag ska relatera dagens blogginlägg till liberal arts skulle jag referera till studiet av människan som social och kulturell varelse. Jag är en människa och detta är således en studie om människan från ett mikroperspektiv.

 

/Hrafn Kristjansson

krummi

Idag skall jag berätta om ön Viðey och minnesmärket Imagine peace tower.

 

Viðey är en liten ö rätt utanför Reykjavík med ett historiskt värde. Här bodde nämligen Skuli Magnusson som var Islands landshövding under besvärliga tider på 1700-talet, för sitt goda arbete om rättvisa belönades han med smeknamnet ’’Reykjaviks fader’’. Han lät bygga en kyrka och ett hus där han bodde fram tills döden då han begravdes vid kyrkan. Viðey är idag en del av stadsmuseet, Ön är i stort sätt orörd vilket för med en naturlig och stilla karaktär.

 

En utav få tillskott till ön är Imagine Peace Tower. Det är ett minnesmärke skapat av Yoko Ono som en hyllning till hennes fördetta make John Lennon och deras kampanj för fred.  Tornet är format som en cirkel och skiner i vitt med budskapet ’’imagine peace’’ ingraverat på 24 olika språk. Från tornet strålar ett blått ljus upp emot himmelen mellan 9 oktober (Johns födelsedag) och fram tills 8 december (hans död). Ljusstrålarna syns från hela Reykjavik när vädret är klart.

 

Varje år den 9 oktober välkomnas folk till Viðey för att delta under tändningscermonin. Yoko Ono reser då till Island för att tända tornet och missionera fredsbudskapet. Stadsmuseet ansvarar delvis för eventet och jag blev tillfrågad att delta och tackade gladeligen ja.

 

Det var med stor spänning som Bon Bon och jag tog bussen till Reykjaviks utkanter och platsen där färjan skulle ta oss till Viðey. Vi var ett 30 tal medarbetare som tillsammans åkte med färjan till ön för att inleda förberedelserna. Mitt uppdrag var till en början att ordna med stavar och styltor som skulle hålla gästerna i schack. Det tog inte lång tid innnan arbetsuppgifterna flödade fritt och jag fick hjälpa till med allt möjligt. Det var en egalitär känsla över sammarbetet mellan medarbetarna till eventet, en ovanlig känsla i arbetssammanhang som jag uppskattade.

 

Efter ett par timmars förberedelser började de första gästerna nå fram till ön, stämningen var aningen nervös då molnen över himlen börjat lätta på sig. Det var inte läge att klaga på vädret så nervositeten omvandlades till förväntning och i takt med regnet spreds en harmonisk glädje på ön. Ca 2000 besökare traskande runt ön med varma leenden i väntan på kvällens fredscermoni.

 

Runt 8 tiden hade samlades alla runt fredstornet för att invänta Yoko samtidigt som en isländsk folkkör sjöng i regnet för att hålla gästerna varma. Mirakulöst nog slutade de regna i samma stund som Yoko dök upp framför tornet. Hon höll tal om människors rätt att känna sorg, och bristen på platformar som uppmuntrar just det. Hon avslutade med en kärleksförklaring till alla som kommit och ljusen tändes till tonerna av John Lennons klassiska låt‘’Imagine’’. Det var en vacker stund.

 

Jag vet inte vad eventet har för effekt på fredsrörelsen med jag tror att alla som deltog under eventet kände harmoniska känslor då ön vibrerade av fredlighet. Varje gång jag ser fredlstornet lysa från Reykjavík blir jag påminnd om värmen och kärleken som knyter oss människor samman. Jag gillar att eventet helt och hållet predikar ett koncept som alla kan ställa sig bakom och vara en del av.

 

Eventet kändes också förenligt med Liberal Arts utbildningen eftersom budskapet är en grundläggande för humaniora. Som sociala varelser bör vi vara respektera varandra. eventet erbjuder en plattform där vi kan medvetet respektera och lyfta varandra.

/Hrafn Kristjansson

Fortsättning

22 Nov-2016 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

God afton, I dagens blogg tänkte jag berätta om höstens utställningar som jag varit delaktig i att hänga upp. Det är två utställningar som är väldigt olika; Den ena utställningen är från Hasselbladsstiftelsen som är en gigant i sammanhanget och vars visning består av en samling porträtt från världskända fotografer. Den andra utställningen är från Johanna-Maria Fritz som tog sig upp på museets väggar på egen hand med sin fotoserie ’’Sirkus Island.’’

Det var väldigt glädjande då jag i början av min praktikperiod förstod att nästa stora utställning skulle komma från Hasselbladsstiftelsen, jag insåg direkt att det medförde en koppling till städernas stad, Göteborg.

Hasselbladsstiftelsen delar årligen ut ’’Hasselblad Award’’ som anses vara det mest prestigefyllda priset en fotograf kan erhålla. Priset har delats ut sedan 1980 och tilldelas de främsta pionjärer och inspiratörer inom branschen. Utställningen är en samling av utvalde vinnare och deras porträtt.

Majoriteten av porträtten är av marginaliserande grupper vilket jag anser betydelsefullt i tider då xenofobi figurerar i olika sammanhang. Porträtten har förmågan att humaniserar grupper som folk ofta har besvärliga idéer om. Jag tror att Hasselbladstiftelsen medvetet belönar fotografer som skildrar mångfald, vilket jag också anser förnuftigt. Jag vill påstå att Liberal Arts och universitetet i allmänhet har bidragit till min förståelse för vikten av mångfald och varierande perspektiv i alla sammanhang.

Att hänga upp utställningen var bland det roligaste jag gjort under praktiken, vi på museet gjorde allt själva vilket kändes självständigt och häftigt. Under den här perioden lärde jag även känna min praktikantsyster Bon Bo. Hon reste från Litauen för en månads praktik på fotografiska museet som en del av hennes konstutbildning på universitetet i Vilnius. Tillsammans arbetade vi en hel vecka med att hänga upp de vackra fotografierna, samtidigt som lärde vi känna varandra genom att diskutera humaniora och filosofi. Det är alltid ett mysterium vilka människor man får chansen att träffa,  Bon Bon är ett tydligt exempel på hur roligt och intressant det kan vara att lära känna någon som kommer från en annan miljö.

Lördagen den 24 september var det öppning för utställningen, en dag fylld av glädje. Jag stod vid entrén och välkomnade cirka 500 gäster med ett leende och dryck. Dragana Vujanovic Östlind som är chefsintendent på Hasselbladsstiftelsen höll tall för gästerna vilket gav kontext till fotografierna. Hennes make Niclas Östlind som är chefsintendent på Akademin Valand var också närvarande under dagen. Jag hade nöjet att konversera med dem, jag berättade om Liberal Arts och de lyssnade engagerat och visade intresse för utbildningen. Jag tror säkert de hade kunnat tänka sig att göra något i samband med programmet, särskilt Niclas som är verksam på Göteborgs Universitet.

Den andra utställningen var inte lika omfattande. Jag och fotografen Johanna-Maria Fritz hängde upp hennes fotografier i den mindre utställningssalen. Hennes fotoserie heter ’’Sirkus Island’’. Hon följde med en cirkus som reser runt Island och dokumenterade livet bakom cirkusscenen. Hon var helt självständig och hade inte råd med ramar så vi hängde upp hennes printar på spikar med magneter, vilket är lite kontroversiellt i den här branschen. Jag blev inspirerad av henne eftersom hon helt på egen hand tar plats med sin estetiska verksamhet. Hennes premiär var väldigt annorlunda från Hasselblad porträtten. Ett 20 tal gäster som bestod av cirkusen, ett par vänner och hennes mamma som rest från Tyskland. Jag stod för musiker och bekantade mig med en man på styltor.

Dags att runda av, sammanfattningsvis uppskattade jag det praktiska arbetet att hänga upp i kraft av att rörelse och kreativitet kom in i bilden. En annan grundtanke jag försökt förmedla i detta blogginlägg är betydelsen av mångfald i olika sammanhang, vare sig det gäller mänskliga förbindelser eller rationella problem så anser jag att mångfald gynnar helheten. Genom att studera Liberal Arts stimuleras just denna förmåga att använda olika perspektiv till att fördjupa sin förståelse för all kunskap.

Ciao tutti.

Hrafn Kristjansson

Jag skulle vilja inleda denna blogg med att tacka mina föregångare Vincent och Xhevdet, jag har läst era inlägg och det har varit väldigt intressant att få ta del av era praktiker genom denna plattform. Givetvis ser jag också fram emot att få läsa om Hectors bedrifter hos studentkåren. Nu tänkte jag ge er en inblick i mina upplevelser som museums praktikant i Reykjavik.

För cirka tre månader sen kom jag till Island vilket alltid medför en mystisk känsla, mina personliga förbindelser till landet kombinerat med bristen av förståelse för språket och kulturen skapar något jag än inte lyckats definiera ännu. Jag är bortskämd med en omsorgsfull familj, jag spenderar således mycket tid med släktingar och särskilt mina farföräldrar som ständigt matar mig med både mat och visdom.

Efter ett antal uppmaningar från min farfar började jag att hålla dagbok. Det var väldigt inspirerande till en början, jag brukade sitta uppe på kvällarna och reflektera över vardagen. Dessvärre blev dagboksinläggen allt mer sporadiska och när jag väl skrev blev innehållet allt mer sammandraget.

Det är således med stor glädje som jag tar mig an uppgiften att skriva några blogginlägg för er och farfar. Jag tror det kan vara bra att reflektera över sin vardag på ett pragmatiskt sätt och inte enbart fumla runt i tankarna.

Okej, nu kör vi.

I mitt första blogginlägg tänkte jag berätta om Reykjavíks stadsmuseum som är navet för min praktikplats. Stadsmuseet påminner om en paraplyorganisation i kraft av att fem särskilda museer samarbetar och jobbar utefter lika principer som tillsammans utgör stadsmuseet. I slutet av sommaren tog jag kontakt med Guðbrandur Benediktsson som är chef över Reykjaviks stadsmuseer och efter en relativt mjuk förhandling enades vi om ett avtal.

 

Jag fick en plats på det fotografiska museet som är ett utav de fem museer som utgör stadsmuseet. Det fotografiska museet är åtminstone min bas, jag även periodvis kallats till de andra museerna för diverse arbetsuppgifter. Jag kanske kan berätta mer om det i framtida blogginlägg.

 

Fotografiska museet i Reykjavik har alltså varit den platsen jag lärt känna närmast av de olika muserna och är således lättast för mig tala om. Museet verkar huvudsakligen på två sätt, fotografiska utställningar och muséets arkiv.

 

Det finns två utställningshallar varav en större och en mindre. Det brukar vara tre till fyra utställningar varje år i respektive sal. Isländska fotografer prioriteras men växelvis gästar även utländska aktörer. Tidigare i höst hjälpte jag till att hänga upp en exposition från Hasselblad-center som jag tänkte berätta mer om i morgon.

 

Arkivet är själva hjärtat av museet, nästan allt arbete som museets anställda ägnar sig åt är arbetsuppgifter relaterade till arkivet. I arkivet som museet ansvarar för finns över sex miljoner fotografier. Det är foton som kommer både från amatörer och professionella. En stor del av Islands historia finns samlat i dessa fotografier, så förfrågningar till fotografier strömmar dagligen in från tidningar, företag och privatpersoner.

 

Jag arbetar huvudsakligen med att organisera och registrera fotografier. Just registrering verkar vara en stor del av arbetet på museer över lag. Jag ska ärligt erkänna att den typen av arbete inte faller mig i smaken men jag blir ofta inspirerad när jag undersöker fotografierna och funderar över dess innehåll och plats i historien. Idag har jag till exempel registrerat foton från en pensionerad lokaltidning vilket gav mig en inblick till de avgörande händelserna här på Island tvärsigenom 70 talet.

 

Liberal Arts har i stor utsträckning hjälpt mig att förstå vikten av att bevara och bearbeta kulturhistoria, vilket medför motivation i registreringsarbetet. Jag har jag behövt fundera mycket över det isländska språket och språk överlag, jag antar att all språklära från liberal arts givit mig ett stabilt och objektivt förhållningsätt till språkets regler och funktioner.

 

Jag tror det börjar bli dags för mig att runda av det första blogginlägget, det var några månader sedan jag skrev på svenska så ni får ursäkta min ringrostighet. Jag vill ta tillfället i akt och tacka mina kollegor Gisli, Kristin och Sigga-Stina samt alla andra jag träffat i samband med praktiken på stadsmuseet.  Alla har varit utomordentligt vänliga vilket jag är enormt tacksam över. Det har i väldigt stor utsträckning lett till att jag trivs väldigt bra här trots språkliga brister och allmän inkompetens.

 

Tack för mig, fortsättning följer.

 

Hrafn Krummi Kristjansson

 

 

FitnessMässan och poesi

18 Nov-2016 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Denna veckans bloggande har varit väldigt givande. Jag har många gånger under min praktik haft svårt att uppleva att jag fått gjort särskilt mycket. Men bloggen under hela den här vägen har hjälpt mig väldigt mycket med att på något översiktligt vis se vad som hänt och hur långt jag har kommit med de småprojekt som har satts igång. Jag nöjd med det som skett hittills, givetvis hade det kunnat varit mer att göra men det tror jag man alltid känner. 

 

Det sista jag då skulle vilja berätta om är det som kommer att ske nu i dagarna som kommer, närmare bestämt om exakt en vecka när fitnessmässan äger rum i Stockholm. Vi från SSWF har blivit inbjudna till en ”öppen matta” som det kallas – det handlar om att olika kampsporter får en specifik tid att få visa upp sig bland alla som är där den dagen. Vår dag är lördag och jag tillsammans med en till från Göteborgsområdet kommer att åka iväg och delta i detta. Det är ett faktum att jag inte bara är med i styrelsen för att jag gillar att engagera mig – jag är också aktiv som tävlande och tränar så ofta jag kan! 

 

I samma veva kommer vi få chansen att sprida flygblad med information om oss som förbund och vår fantastiska sport. Har du ännu inte gått och provat på så tycker jag definitivt att du skall det. 

 

Inför denna tillställning är det mycket som skall göras. Kontakter med ansvariga på mässan, ordna resa och boende samt fixa iordning de informationsblad som behövs inför uppvisningen. 

 

Jag vill passa på att tacka så mycket för att jag fått skriva av mig och samtidigt berätta för er vad jag har sysselsatt mig med. Framförallt för att det mesta handlar om sporten jag älskar. Det är trots allt en kampsport och många människor har väldigt konstiga idéer om vad det egentligen är. Ofta får jag höra att ”det är våld”, för att det ser ut som det, och givetvis är det inte bra, jag förespråkar inte våld – men för mig är det lite som att säga att bara för att en person helt slumpmässigt sitter och skriver på ett blankt papper betyder inte det att det nödvändigtvis är högklassig poesi som skrivs för det, trots att det ser likadant ut som när högklassig poesi skrivs. 

 

Tack, 

 

Ous! 

Ikväll är jag sen, det ber jag er som läser om ursäkt för. 

 

Jag har nu beskrivit och berättat vad jag har gjort hittills och vilka arbetsuppgifter som varit av administrativ karaktär. Nu tänkte jag att jag skulle berätta mer om den delen som handlar om kommunikation. I det här fallet skall kommunikation förstås som kommunikationen mellan förbundet(mig) och våra föreningar/medlemmar. 

 

Till en början insåg jag ganska snabbt att kommunikationen på den fronten inte är vad den har potential till att kunna vara. Så jag började bolla idéer, återigen med min prominente handledare, och kom fram till att vi som förbund bör ta det första steget i att öka och förgylla den lilla kommunikationskanal vi har med föreningarna(hemsidan/tävlingar). Jag skaffade förbundet ett instagramkonto, alltid bra att lägga ut bilder. Dock har den inte riktigt kommit till användning ännu. Men snart .. riktigt snart. 

 

En annan idé som vi skred till verket med var att vi som förbund har börjat agera mer som dem andra förbunden och marknadsföra våra atleter, i synnerhet de som är i landslaget. Intervjuer. Varför inte intervjua våra atleter och visa upp dem!? Via alla kanaler som vi har tillgång till – kommunicera ut detta till samtliga föreningar.

”Ah” tänker ni ”Det är väl inget märkligt?” Jo, det är det. Med tanke på att sporten är relativt ny(vad kunde du om ”grappling” innan denna blogg?) så finns det en hel del områden vi kan bli bättre inom. Att visa upp oss är en av de områdena.

 

Varför anstränga sig? Jo, det är så simpelt som att vi från förbundet vill ge dessa atleter den lilla publicitet vi kan. Vi vill att de skall synas och det tänker vi att vi gör bäst via intervjuer som publiceras i sin tur ute via våra sociala medier och självklart även hemsidan. Finns en alldeles egen sektion om landslaget där. 

 

Andra områden som varit väldigt intressanta under praktiken har varit informationsblad som jag har knåpat ihop allt eftersom det kommit saker att berätta om och dela med oss utav. Jag har även skött kommunikation med SB&K som berört de områdena jag varit ansvarig för samt även en annan tillställning som jag kommer berätta mer om i morgondagens inlägg. 

 

Tills dess,

Xhevdet Muli

Hemsidan ”and stuff”

16 Nov-2016 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Eftersom förbundet, SSWF, inte har något kansli, ännu, har jag fått spendera den största delen av praktikperioden hemma –  framför datorn. Detta har varit utmanande och tufft i mellan åt. Men det har även varit väldigt lärorikt. Jag har fått lära mig hur man hanterar och redigerar förbundets hemsida. Det är inte det lättaste, om man som jag, aldrig har sysselsatt sig med liknande arbetsuppgifter tidigare.

SSWFs hemsida är inte den mest innehållsrika hemsidan. Vilket är fullt förståeligt ur flera hänseenden varav en av de mest typiska då är det faktum att man hellre spenderar ”tid på mattan”.  Detta har vi i förbundet försökt att få ordning på genom att låta mig, på egen risk, få sitta och testa mig framåt – det har sannerligen varit ett ”trial and error”-scenario.

Väl efter att ha testat ett flertal gånger så lossnade så småningom poletten och jag har sedan dess stadigt ökat flödet med information in till hemsidan och ut till föreningarna. En av anledningarna till varför vi valde lägga ner arbete på hemsidan är det faktum att vi upplever det som nödvändigt att kunna erbjuda en innehållsrik och informerande hemsida. Föreningar skall kunna surfa in till oss och hämta ut den information de är i behov av på ett smidigt sätt.

 

Ett annat steg i detta ledet har varit att satsa på att bygga om hemsidan helt och hållet. Detta har naturligtvis inte jag varit ansvarig för. Tack och lov för det. Dock har jag haft möjligheten att kunna påverka utformningen av hemsidan, hur den skall se ut samt vilka funktioner som kan tänkas vara en ”förbättring” från den nuvarande. Allt innehåll skall naturligtvis överföras rakt av.

 

Det har funnits en till parameter med i detta utvecklingsarbete utav hemsidan och som också är något vi kommer satsa mer på under nästa år som kommer. Detta och lite till kommer jag att skriva mer om imorgon.

 

Allt gott,

Xhevdet Muli

I tidigare blogginlägg berättade jag om en idé (”SW för alla”) som baserades på en tidigare undersökning som jag genomförde ett tag innan praktikperioden satte igång. En utmaning som varit väldigt närvarande under praktikperioden har varit det faktum att det varit svårt att veta exakt vad jag skall göra och många gånger också hur jag skall genomföra de idéer jag fått. I mina funderingar kring hur jag skulle kunna utöka min sysselsättning och få ut maximalt med erfarenhet från praktiken resulterade det i att jag valde att fortsätta på det spåret – informationsinsamling.

Skillnaden denna gången blev att jag var tvungen att få fram reell information, som kunde visa på hur ”verkligheten” ser ut bland våra föreningar. Hur ser instruktörsbasen ut? Har några av dessa instruktörer ledarskapsutbildning och i sådana fall var har de fått utbildningarna ifrån?

I samtal med handledaren, Hans Ersson, lyckades vi komma fram till vilken metod var bäst och framförallt vilka frågor som skulle vara aktuella för få fram så mycket information som möjligt ur så få frågor som möjligt. Vi bestämde oss för att jag skulle skapa enkäter och så småningom skicka ut dessa till alla föreningar i förbundet. Förutsättningarna för att genomföra undersökningen har varit begränsade i den meningen att tjänsten endast erbjudit ett fåtal frågor per formulär, därav då utmaningen med att ställa så få frågor som möjligt men ändå frågor som kunde genera svar med mycket information.

 

Enkäterna har blivit färdigställda, det är 2 typer av områden vi är intresserade av att få veta mer om. Det ena är hur SW-verksamheten ute bland föreningarna verkligen ser ut, i allra största allmänhet men även så noggrant som antalet instruktörer samt kvinnor/män fördelningen mellan dessa. Det andra området, som ännu ej har färdigställts, är hur barnverksamheterna ser ut bland våra föreningar. (Detta har inte nämnts tidigare, men jag som ledamot i förbundsstyrelsen har ett explicit ansvar för barn- och ungdomsfrågor i förbundet).

 

Dessa undersökningar kommer att ge mer grund att stå på vid framtida beslut samt även ge en mer reell bild, än tidigare undersökning, över vilka förutsättningar vi som förbund har.

Jag tänker skona er idag med detta relativt korta inlägg.

Vi syns imorgon!

Dag I

14 Nov-2016 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Mitt namn är Xhevdet Muli och jag läser tredje året på Liberal Arts vid Göteborgs Universitet. De följande fem dagarna som kommer, har jag fått äran att förgylla denna blogg med ”rapport” från min praktik.

Min praktik har jag valt att göra hos Svenska Budo- ochKampsportsförbundets (Hädanefter SB&K) underförbund Svenska Submission Wrestling Förbundet (hädanefter SSWF). Jag sitter även i styrelsen för SSWF, som ledamot. Jag har valt att visa er hemsidan samt att jag längre ner i inlägget kommer att länka till en filmsnutt från youtube som visar en del av den sport som vi i SSWF förespråkar samt organiserar tävlingar till, submission wrestling.

Man skulle kunna säga att min praktikperiod började redan under försommaren, utan att egentligen veta om det. När sommaren sen gled förbi och det var dags att bestämma sig inför praktikstarten så kändes det vettigt och relevant att göra min praktik hos SSWF. Jag frågade styrelsen och samtliga styrelsemedlemmar, exklusive mig själv – av rimliga skäl – tyckte att det var en bra idé.

Vad kan man tänkas göra inom en förbundsstyrelse? Vare sig man tror det eller ej så finns det väldigt mycket att göra. Många svenska föreningar, förbund, är i yttersta laget i stort behov utav ideella krafter från alla håll. Det föreföll mig väldigt rimligt att lägga min praktikplats baserat på två punkter:
– att kunna bidra med färdigheter och kunskaper jag fått från utbildningen, samt från min egen erfarenhet från idrottsverksamheten i sig, samt
– att kunna göra detta som en del av min utbildning, att få chansen att lära mig ett arbete som jag, nu halvvägs genom praktiken, skulle kunna tänka mig att ha som sysselsättning även efter utbildningen.
Mina ansvarsområden som ledamot och praktikant är hantering av förbundets hemsida, administration av diverse handlingar samt kommunikationen med föreningsmedlemmar och överförbundet SB&K. I denna blogg kommer jag att beskriva, kortfattat, de olika områdena samt olika projekt som jag skapat under hösten. Jag kommer att skriva om saker som hänt, saker som håller på att hända samt saker som ännu ej gjorts.

Vi börjar med ”SW för alla”. SW för alla är ett projekt som utvecklades ur en undersökning som gjordes i somras. Undersökningen gick ut på att jag samlade anonym information från SB&K:s hemsida. Insamlingen resulterade i ett flertal olika diagram. Dessa diagram visade på antalet medlemmar i de olika distrikten som SB&K består utav. Det man kunde utläsa var hur olika distrikt skiljde sig från varandra i fråga om antal manliga och kvinnliga deltagare. Det som dock var tråkigt att läsa var det faktum att vi som förbund fick det svart på vitt hur litet det kvinnliga deltagandet är. Detta är något som förbundet är intresserade utav att utveckla, hur kan man göra sporten mer attraktiv för alla grupper? En stor föraning som förbundet haft är att föreningarnas instruktörer runt om i landet, därmed sporten i sig, är väldigt mansdominerad. Instruktörer är oftast arvoderade. Alla föreningar har inte den ekonomin som krävs för att kunna ha mer än eventuellt 1 eller 2 instruktörer, som är arvoderade. En arvoderad instruktör förväntas det mer utav än någon som instruerar ideellt, detta är en grov generalisering då det i enstaka fall finns eldsjälar som oavsett villkor är villiga att göra jobbet ändå.

Projektet som skapades kallas för ”SW för alla” och är utformat för att i det långa loppet utöka antalet kvinnliga instruktörer – med förhoppning om att detta allt eftersom lockar tills sig fler kvinnliga deltagare. ”SW för alla” är uppbyggt på idén att förbundet, SSWF, punktmarkerar distrikt/ föreningar (via undersökningen som nämnts ovan) och går in med finansiellt stöd till föreningarna för att möjliggöra det att kunna arvodera kvinnliga instruktörer. Projektansökan är inskickad och förbundet inväntar fortfarande svar från SB&K. Nedan följer en länk till en presentation av sporten som SSWF organiserar: ”ADCC highlights 2015

Vi ses imorgon,
Xhevdet Muli