Header

Om Unga Dramaten

11 Dec-2017 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

”Någon måste tända ett ljus i Bullerbyns källare”.

Nu när praktiktiden börjar gå mot sitt slut, känns det viktigt att ta det ifrån början och i kronologisk ordning.

Den 1a september klev jag in genom personalingången på Nybrogatan 2 och blev mottagen av producenten, tillika min handledare, Lisen Andersson. Jag fick nycklar, ett kontor, en jobbdator och en mejladress, och hon introducerade mig för huset och människorna. Hon öppnade dörren för mig till det Nybroplanska bygget jag har aktat och älskat sedan jag var liten.

Min första måndag i huset bjöd Unga Dramaten in till en heldag för alla anställda, alltså det team som främst jobbar med Unga Dramatens föreställningar och med de scener som tillhör. Det är teknikerna och biträdande scencheferna, ljud och ljus, producent, konstnärlig ledare, inspicient, dramaturg och publik- och kommunikationsarbetare.

Vi samlades i Lejonkulan, drack kaffe och åt croissanter. Vi gick runt bordet och talade om våra första minnen utav teater. Många beskrev främst den plats eller scen de var på och inte föreställningen i sig. Jag berättade om, vad jag tror är, mitt första minne av teater. Det måste ha varit när jag, min mamma och syster var på Teater Bristol i Sundbyberg. Jag har tydliga bilder av foajén men utav scenografin är det enda jag kan se framför mig ett grönt ljus och långa rötter som måste ha tytt på att den utspelade sig under jord. Vad själva föreställningen handlade om är högst fragmentariskt för mig, men känslan av obehag och stark surrealism kan jag fortfarande åkalla.

Ada Berger, Unga Dramatens konstnärliga ledare, talade om leken som väsentlig för konsten. Detta utgör en av är grundpelarna för Unga Dramatens vision. Teatern utgörs av lek och verklighetens samspel, och det väsentliga lekområdet som finns mellan scenen och publiken. Det teater gör (kan göra om den lyckas) är att framkalla inre bilder av den yttre verkligheten, och således ger oss möjlighet att spegla oss själva i den.

Ledorden för Unga Dramatens konstnärliga arbete är koko, brutalt och varmt. Koko synonymt med anarki och galenskap. Brutalt med förbjudet och svärta. Varmt med kärlek och ömhet.

Den ensamma surrealism (i någon mån den känsla av psykos) man som publik kan uppleva under en föreställning, särskilt som ung, måste förestås med en trygghet i rummet. En föreställning blir gripande om man som publik får svindla och känna obehag med en balans av värme. Dessa tre ledord måste samverka. Att inte förminska eller krympa tematiken, utan istället bygga relationer mellan publik och skådespelare. Att man efter föreställningen exempelvis kan mötas i foajén och skaka hand, prata med varandra, eller få interagera i föreställningen etc.

Unga Dramaten har idag tre scener, det är Tornrummet, Lejonkulan och till viss del även Målarsalen. Förut var Unga Dramaten stationerad i Elverkets lokaler under teaterchefen Marie-Louise Ekman. Att ha ett rum, är att ges trygghet och således status i teaterhierarkin. Ada Berger arbetar för att de regissörer som blir inbjudna till Unga Dramaten måste förhålla sig till det rum de väljer, de får fria tyglar i den palett som är rummet. Regissörerna får således alltså inte bygga in sig i det, utan måste använda sig och förhålla sig till rummet. Hon har även som vision om att bygga upp en pjäsbank, där pjäser ska sparas för att enkelt sättas upp igen på effektivt sätt. En föreställnings hela bygge ska kunna rymmas på ett visst antal kvadratmeter.

Anna Berg, som är Unga Dramatens dramaturg, talade om det viktiga arbetet att spela för skolan, och att fånga upp klasserna innan och efter föreställningarna. Då man som elev i en klass inte går ”frivilligt” på teater, kan det krävas dialog och förebyggande arbete för att en föreställning ska bli relevant för samtliga i en klass.

I skolan idag fokuserar man främst på instrumentell konst, alltså kunskap om konst, istället för kunskap genom konst som är den reflektionsyta att se sig själv igenom. Den del av utbildning vari man upplever kultur prioriteras inte. Följaktligen är frågan, hur vi når de teaterovana barnen. Där alla har ett ansvar, men främst skolan och teatern, att nå ut till de skolor som varken har budgeten eller traditionen (och nu inte heller styrdokumenten). Det är Unga Dramatens utmaning och ansvar, att bredda sin repertoar så att de berättelser som berättas på scenerna här kan vara reflektionsyta för så många barn som möjligt, för alla.

Det var en så spännande dag och verkligen en utmärkt introduktion för min praktik. Och nu när jag skriver om det känns det som att det var för betydligt fler månader sen än tre när vi satt nere i Lejonkulan och det var min andra dag på jobbet.

Vi hörs snart igen!

Bästa

Alice Månsdotter Viklund

I

I skrivande stund är det mer än en månad sedan jag senast skrev något i min ”dagbok” och skälet till detta är egentligen detsamma som gör att det är extra synd att jag inte skrivit: det har varit fullt sjå på hotellet.

Arbetet är fortsatt svårt och kanske ännu svårare att lägga upp. Styrelseordföranden konstaterade för mig häromdagen att deras arbete med ekonomisk planering och framförhållning vad gäller finanserna försvåras av att det är svårt att förutse när bokningstopparna kommer eftersom de flesta bokningarna görs endast några dagar i förväg.

 

Med ordföranden hade jag också en diskussion om hur vi talar på hotellet och hur ord används. De senaste veckorna har jag flera dagar när jag kommit till hotellet och innan något annat hunnits avhandlas fått veta att det är kaos, katastrof eller kris. Med mina mått mätt har ingen av situationerna vilka beskrivits med något av k-orden varit kvalificerade för såpass storslagna beskrivningar. Den generellt sett ganska höga nivån av oro hos deltagare och de anställda som tidigare varit deltagare är ett ständigt aber. Nästan oavsett vilken bakgrund deltagarna har är en låg stresstålighet något nästan alla delar – förmodligen en konsekvens av att ha levt stora delar av livet i utanförskap. Oron grundar sig delvis i detta, men också i att det mer och mer sprider sig en kollektiv och individuell ansvarskänsla i personalgruppen. Vilket är bra, men det krävs en ökad handledning vad gäller hur oron skall och ”får” ta sig uttryck. Ansvarskänslan tror jag delvis har sin grund i att personalen börjar bli varmare i kläderna eftersom hotellet har varit öppet i tre månader, idag den 15:e november. Den kollektiva ansvarskänslan är på ett sätt ett gott tecken och definitivt ett tecken på att den kooperativa andan har börjat få fäste i Jonsereds Fabriker.

 

I samband med EU-toppmötet den 17:e november hölls ett antal sidoevent varav ett innehöll ett panelsamtal där min handledare Elisabet deltog och jag fick sitta med och lyssna. Bland övriga panelmedlemmar i de många panelerna återfanns ett antal ministrar EU-toppar, och människor inom den sociala ekonomin från hela Europa. Tydligt var att det sociala företagandet är stort och växer i stora delar av Europa och dessutom anses vara viktigt på ett helt annat sätt än i Sverige.

II

I allt jag läst om ASF framgår det tydligt att det är en metod som fungerar väldigt bra och det finns gott om forskning som stöttar och rekommenderar metoden, ändå är den breda genomslagskraften mycket liten. Jag frågade Elisabet: Om det här nu är så bra, varför känner ingen till det? Vad beror motståndet mot ASF på?

 

”Motståndet beror på flera saker. Dels finns det fortfarande i Sverige någon slags övertro på att samhället, någon annan skall fixa allting.”

 

Välfärdsmodellen är bygd på att stat, landsting och kommun skall ta hand om vissa saker när inte det personliga skyddsnätet fungerar, men den tar ingen större hänsyn till individens behov och problem. Den luckan försöker ASF fylla. Ett annat problem för ASF, menar Elisabet, är att det är en helt annan affärsmodell än vad vi är vana vid.

 

”När du läser till civilekonom läser du inte om demokratiskt ägda företag. När du räknar företagsekonomiskt (på ASF) fungerar inte de traditionella ekonomiska modellerna…”

 

I Le Mats fall finns det stora problem med finansieringen. Det går inte att starta ett hotell utan att först ha ett hotell, så att säga. Många stora kostnader måste betalas redan innan verksamheten kan dra igång och det är svårt att få finansiering eftersom det finns en ganska liten förståelse för den här affärsmodellen.

 

”Nu har det förändrats lite på senare tid, kanske därför att det är lite trendigt och inne med att ta social hänsyn, eller så har vi trots allt lyckats någonstans. Det finns nu en nyfikenhet och ett intresse att bidra, men fortfarande händer det inte fullt ut. Det finns inget bra stöd dör att starta nya sociala företag utan idealister som satsar egna pengar.”

 

Trots allt kan vi se att i det finns många sociala företag i göteborgsregionen. Till stor del på grund av just idealister som Elisabet, men också för att det går att visa på tidigare lyckade ASF och att det har spridits en större kunskap bland politiker och tjänstepersoner här än på många andra håll i landet.

 

Både på nationell, regional och lokal nivå handlar ASF lite mellan stolarna eftersom det rör både arbetsmarknadsåtgärder, socialpolitik och näringslivspolitik.

 

”Det går inte att bara gå på näringsdepartement, utan du måste jobba med arbetsmarknadsdepartementet och socialdepartementet. Det gör det tungrott.”

 

Jag frågade Elisabet om hon kunde se någon politisk förändring som skulle hjälpa den sociala ekonomin att växa.

 

”På EU- nivå finns det bra stöd och den utveckling vi ser i Sverige hade vi inte haft om vi inte blivit medlemmar i EU. Det har hjälpt oss, både med strukturfondsprogrammen där man kan få ekonomiskt stöd för att utveckla den här typen av verksamheter. Men också genom att det i EU finns andra länder som vi kan lära oss av och importera kunskap ifrån. (…) Det är snarare den nationella politiken som behöver förändras.”

 

I detta ser Elisabet tre viktiga delar som är nödvändiga. Dels behövs det en lagstiftning för ASF för att samhället lättare kan stötta verksamheter. En lagstiftning som reglerar företagsformen, idag drivs alla Le Mat i Sverige som ekonomiska föreningar, vilket fungerar hyfsat, men i t.ex. Italien finns det en juridisk företagsform vilket gör det lättare att samverka med myndigheter, finansiärer osv. Det blir också en slags stämpel som ger berättigande åt företagen gentemot resten av samhället. I nuläget är finansieringen av ASF det största problemet. Det är också svårt att få banklån som ASF eftersom det är svårt att ge säkerhet till banken när många av de som arbetar i företagen hör till samhällets fattigaste medborgare.

 

”Det behövs också en tydlig arbetsmarknadsåtgärd som är tryggare för den här gruppen (långtidsarbetslösa) som är oerhört utsatta idag och som tumlas runt i olika projekt och olika åtgärder. Det är alltifrån det offentliga till olika föreningar och företag där de valsas runt.”

 

Den ursprungliga gnistan som påbörjade processen som ledde till ett Le Mat i Partille kommun var att Uno Hallgren (social entreprenör och styrelseordförande i Le Mat Jonsereds Fabriker) fick frågan om han kunde hitta på något för en grupp människor som skickats runt mellan olika arbetsmarknadsinsatser, praktikplatser osv. De hade fastnat i något slags svart hål sade man.

 

”Till sist behövs det pengar. På 60-talet såg man att det började hända saker i samhället och bestämde sig för att satsa mycket pengar från näringsliv och staten, det instiftades en industrifond för att man skulle kunna utveckla industrin i olika delar av landet. Perfekt. Varför inte ha en utvecklingsfond för sociala företag?” 

III

Jag inser att jag inte ägnat ett ynka tecken i mina blogginlägg hittills som handlar om hur mina liberal arts-kunskaper kommer till användning eftersom att det är svårt och för att jag har haft fullt upp med att lära mig allt om Le Mat snarare än att reflektera över mina gamla kunskaper. Med det sagt börjar jag ändå komma till någon slags insikt om att mina kritiska och analytiska humaniora-verktyg passar bra på ett ställe som Le Mat. Dels har jag varit tvungen att vara mycket varsam med hur jag argumenterar och på vilket sätt jag framför olika tankar och idéer. I ett demokratiskt arbetssätt är argumentationsanalyser extremt värdefulla. Detsamma gäller när man diskuterar och försöker lösa alla de inneboende målkonflikterna i ASF, där krävs verkligen ett filosofiskt sinnelag och en förmåga att kunna identifiera och isolera problem och frågor.

Att göra praktik på en så pass nystartat verksamhet som Le Mat Jonsereds Fabriker visade sig också vara ett snilledrag. I en miljö när mycket ännu inte är hugget i sten finns det ett stort utrymme för någon som kommer utifrån och är (försöker vara) kritiskt och analytisk.

 

Med det sagt vill jag tacka för visat intresse. Det finns tusentals saker att säga om min praktik, men det här fick lov att räcka!

Vänligen,

Johan

Le Mat Jonsereds Fabriker

I

Inledningsvis vill jag börja med att be om ursäkt för den pretentiösa rubriken. Häromdagen fick jag träffa en före detta riksdagsledamot som samordnar ett kvinnligt nätverk inom Moderaterna i Partille kommun som hade hört talas om hotellet och ville veta mer. Det resulterade i att tidigare nämnda nätverk och många fler från de lokala Moderaterna gjorde ett studiebesök som jag, tillsammans med en deltagare och företagets styrelseordförande höll i. Det blev mycket lyckat och trevligt!

Poängen med den här lilla berättelsen är att det i ganska hög om än oregelbunden frekvens dyker upp nyfikna Jonseredsbor, människor från kommunen, företag osv. för att ta sig en titt på hotellet och få höra lite om konceptet. Den här gången blev min första rundvisning av en sådan besökare och rent generellt kan man säga att hotellet börjar generera visst intresse i närområdet. Vi får se vart detta leder.

II

Le Mat agerar inom två affärsområden. Dels gästnattsverksamheten med tillhörande restaurang, men också (detta kanske är pudelns kärna) arbetsträning vilket levereras till kommun, arbetsförmedling och försäkringskassan. Detta innebär bland annat att under tiden fram tills deltagarna blir anställda är det olika former av offentliga ersättningar som utgör deras huvudsakliga inkomst, i de flesta fallen.

Målet med arbetsträningen är att deltagarna skall få tillgång till redskap och stöd för att utvecklas och kunna ta makten över sina egna liv. Just egenmakten är ett centralt begrepp och en anledning till att det demokratiska styrsättet är så viktigt. Som bidragstagare har man sällan någon större makt över stora delar av sitt liv. Att hjälpa deltagarna med att ta tillbaka den makten är ett av Le Mats huvudsakliga mål.

 

III

Läget är som lyder: Hotellchefen är sjukskriven tills vidare och det går sjukdom bland många deltagare. Alltså har personalbristen intensifierats.

I receptionen, vilken också är det primära ”kontoret” finns fyra bord. Ett med receptionsdatorn, ett med en annan dator där en anställd sköter kommunikation och allt digitalt arbete, ett tomt bord som är fritt för den som behöver det och ett bord där chefen sitter. Det sistnämnda har alltsedan chefen blev sjukskriven stått tomt. Entré: Johan. Jag bestämde mig häromdagen för att inta den vakanta platsen. Anledningskvartetten bakom detta är utformad enligt följande: två själviska anledningar, en ”arbetsmiljömässig” och en utforskande. De själviska anledningarna är dels att platsen jag i skrivande stund sitter på kort sagt är den bästa platsen (jag sitter längst bak i rummet, ingen kan titta över min axel när jag skriver (eller kollar Facebook…)) och dels att chefspositionen (den spatiala) passar min svulstiga självbild.

Den tredje, i brist på ett bättre ord, arbetsmiljömässiga anledningen är att chefens frånvaro blev smärtsamt tydlig när stolen var tom, det ser bättre ut om någon sitter där. Den sista, mer utforskande anledningen hänger tätt ihop med den föregående, jag ville se vad som hände med deltagarnas och de anställdas relation till mig när jag ockuperade chefsbordet. Tydligt blev ganska omgående att folk började vända sig till mig med tankar, frågor och kanske framförallt för att få bekräftelse. Flera gånger om dagen kommer deltagare och berättar att de har städat rum x tagit emot bokning y osv. ”Bra jobbat” är i princip det enda jag kan svara och ofta är det förmodligen det enda som egentligen efterfrågas. Vad gäller frågor om städning osv. kan jag nästan aldrig ge svar, men det är sällan ett problem. Problemet har snarare varit att folk, ofta på grund av osäkerhet eller ovana vid det demokratiska arbetssättet, har frågat ”för mycket” när hotellchefen varit på plats. Ledarna försöker i den utsträckning det är möjligt att inte bestämma för mycket. Det handlar snarare om att alla tillsammans skall komma fram till beslut/lösningar på problem i en platt organisation.

 

Ses imorgon!

Belastning, 2017-10-02

6 Dec-2017 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

I

Apropå oväntade problem. Eftersom många deltagare har en skada eller nedsättning som gör det svårt för dem att organisera och strukturera sina liv är det ofta svårt att exempelvis hålla ett schema. Man kanske inte har samma förståelse för konsekvenserna av att komma sent som någon som haft ett ”normalt” arbetsliv etc. Således har just sen ankomst till arbetet varit en återkommande fråga och något som med vissa deltagare ständigt måste diskutera. Förseningar är, i mångt och mycket, något som man till viss del får räkna med på Le Mat, men det var nog ingen som trodde att det omvända problemet skulle uppstå. Därför uppstod en ganska stor oro, men kanske framförallt humor när en av projektets mest arbetsamma och energiska deltagare plötsligt en dag dök upp två och en halv timme innan vederbörandes schemalagda pass skulle påbörjas, enligt egen utsaga på grund av att ”jag kunde inte somna förrän halv sex och när jag vaknade två timmar senare blev jag jättestressad och kände att jag behövde skynda mig till jobbet”. Min uppfattning är att deltagaren inte alls trodde att det var dags att börja arbeta (hen hade med andra ord inte läst fel på schemat eller något liknande), utan det vara snarast fråga om en väldigt stark känsla av att ”jag måste till jobbet”. Det här betydde såklart att tvåtimmarssovaren var helt slutkörd ca. två timmar innan det schemalagda passet tagit slut och saknade ork att slutföra det (fullt förståeligt). Detta löstes enkelt genom att jag fick kliva in och täcka upp de två kvarvarande timmarna, så problemet fick inga särskilt stora konsekvenser, men jag tror ändå att det här lilla exemplet ganska väl illustrerar hur pass annorlunda den här arbetsplatsen är jämfört med de flesta andra. Som sagt, apropå oväntade problem.

 

Idag, måndag, är det smärre kris vad gäller den arbetsliga och den känslomässiga belastningen. Båda verksamhetens ledare på plats, hotellchefen och kökschefen, blev tvungna att gå tidigt från jobbet för att orka med arbetet. Detta på grund av deras många övertidstimmar, jourtjänstgöring, och svårigheten att kombinera handledning av deltagare med det övriga arbete cheferna förväntas utföra (främst det administrativa).

 

Frågan blir då om man skall ta in fler deltagare eller satsa på att på något sätt försöka skynda på ”utvecklingen” av de redan införlivade. Eftersom det är en del i verksamhetens idé att alla bidrar efter egen förmåga och eftersom många aldrig kommer kunna komma upp i en ”normal” arbetskapacitet är ”utveckling” ett svårt begrepp att slänga sig med här. Alla är ju bra som de är. Eller?

 

II

Jag frågade Elisabet Abrahamsson om varför hon vill sprida Le Mat och varför det behövs och fick svaret att det som gör Le mat speciellt är den demokratiska företagsformen och den platta organisationen. Man använder sig av den mångfald av erfarenheter som folk som står långt ifrån arbetsmarknaden har.

 

”Om du tidigare har känt dig exkluderad eller varit exkluderad från samhället så tror jag, och vi, att det är lättare att vara tillmötesgående och bjuda in människor och det är bra när man skall jobba med turism. Att du är vänlig och vill bjuda in och är intresserad av människor.”

 

Just detta med bemötandet är något jag verkligen känner igen och drar mig till minnes när en grupp unga kanadensare besökte hotellet och samtalade länge och trevligt med en av deltagarna. Efteråt gick deltagaren till chefen och bad om ursäkt för att hen inte hade städat på en lång stund. På det svarade chefen att det absolut inte är något att be om ursäkt för, tvärtom. Om ett år kommer kanadensarna inte att minnas om sängen var bäddad perfekt, men däremot kommer de att minnas pratstunden.

 

”Det är ett himla bra koncept när du skall bedriva gästnattsverksamhet, för du kan utveckla många olika slags arbetsuppgifter där nästan vem som helst kan börja och komma tillbaka till, eller påbörja ett arbetsliv och få kunna känna stolthet över och trygghet i det. ”

 

När Il Posto Delle Fragole startade bestod personalen av unga människor som inte hade pengar att resa ut i världen så kunde man med ett hotell få världen till sig med ett hotell. Möten mellan människor är viktiga på Le Mat.

 

”Turismen är dessutom en växande sektor vilket är viktigt eftersom att, tror jag, det är viktigt när man driver ASF att man kan vara relativt oberoende av samhällsstöd, även om det behövs när vi bygger upp det. Tanken är att vi säljer tjänster och varor som går att sälja på en öppen marknad. På det sättet blir det riktiga jobb.”

 

III

För egen del går allt bra. Jag upplever att många deltagare inte riktigt förstått vad jag vet och inte vet, vad jag får veta och inte får veta eller vad min roll egentligen är, vilket leder till att jag ibland blir behandlad som om jag vore chef och ibland som en deltagare. Lägg där till att jag den senaste tiden varit mer närvarande än både styrelsen (vilket är naturligt) och hotellchefen (pga. Sjukskrivning). Denna ambivalens i förhållningssättet till mig gör att jag får höra mycket som jag kanske inte hade fått höra om jag hade tillhört en av de två kategorierna (ledare eller deltagare). Jag är själv fortfarande lite osäker på hur jag skall förhålla mig till detta men jag kan inte sticka under stol med att jag tycker om min position. Det verkar som om det finns ett stort förtroende för mig som jag inte vet om jag förtjänat.

Hejhopp!

Accoglienza! 2017-09-19

5 Dec-2017 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

 

I

Sedan jag kom hit har jag fått höra att hotellet har varit öppet i åtta veckor. Nu två veckor senare var det nu dags för en officiell invigning av hotellet. I entrén bjöds de ca. åttio gästerna på alkoholfritt mousserande, levande musik och tal, vilka hölls av delar av styrelsen och diverse politiker och tjänstepersoner från Partille kommun som smakfullt kortfattat uttryckte mycket positiva tankar om den nya hotellet. Kommundirektör Per Bäckström förklarade, genom att råbands-slå samman två band med färgerna från den Svenska respektive den Italienska flaggan, Partilles enda (!) hotell för invigt.

 

Efter välkomnandet i entrén vandrades det upp till själva hjärtat av hotellet, hotellet. Där guidades gäster genom de allmänna ytorna och några rum av olika karaktär demonstrerades. Sedan avslutades det hela med fikabröd och kaffe för gubben och tanten i restauranten.

 

II

 

Den första Le Mat-verksamheten grundades i Trieste i nordvästra Italien i mitten av 80-talet (även om det då inte kallades Le Mat). Staden ligger nära den slovenska gränsen och har därför historiskt varit en slags knutpunkt för resor från öst till väst och många flyktingar har genom åren passerat genom staden.

 

När Italien på 80-talet lade ner många offentliga institutioner, däribland ett stort mentalsjukhus i Trieste, skapades ett hål när de tidigare arbetarna och patienterna blev utan anställning respektive vård.

 

Le Mat (Il Mattino på italienska) är det franska namnet på narren eller idioten i tarot-leken vilken symboliserar det äventyrliga, det oväntade och det geniala. Det finns en italiensk barnvisa om Il Mattino som reser runt och upptäcker världen, narren är på så sätt förknippad med resande i Italien. Med dessa ledord öppnade ett antal tidigare arbetare och patienter, bland dem Renate Georgen som idag är ordförande för Le Mat Europa, en bar/restaurang som fick namnet Il Posto Delle Fragole vilket är italienska för ”smultronstället”, namngiven efter Ingmar Bergmans film från 1958.

 

Vid samma tidpunkt som Il Posto Delle Fragole öppnade funderade ett äldre hotellägande par på att pensionera sig. Hotell Il Tritone var ett familjeföretag som gått i arv, men det äldre paret hade inga barn och således ingen arvtagare till hotellet. Om detta fick Renate och hennes kollegor nys och Il Tritone bytte ägare från det äldre paret till det nya kooperativa företaget, gemensamt ägt av vårdpersonal och patienter från det gamla sjukhuset. Målet var integration istället för institutionalisering och idag är Trieste-modellen en förebild för öppen psykvård runt om i världen och Le Mat har spridits ända till Jonsereds Fabriker. Än idag är både Il Posto del Fragole och Il Tritone öppna under samma ägandeförhållanden.

 

Det första Le Mat-kooperativet öppnade 2010 i form av ett B&B vid Heden i Göteborg.

III

Under denna, min tredje vecka, på Le Mat börjar en viss uppåtgående trend skönjas vad gäller hotellets beläggning. Vad beträffar projektets deltagare kan jag skönja en viss kluvenhet inför vad som egentligen borde vara en positiv trend. Det verkar finnas en intressekonflikt hos de med låg stresstålighet där det blir svårt att fokusera på det långsiktiga målet, att få företaget att gå bra, snarare än den egna arbetsbelastningen (vilket är förståeligt!). Deltagarnas välfärd för stunden och deltagarnas välfärd i det långa loppet (möjligheten till anställning) är två mål som stundtals är svåra att arbeta mot samtidigt.

 

Jag känner när jag skriver det här hur jag distanserar mig från deltagarna och jag hoppas att mitt perspektiv inte framstår som allt för distanserat. Det är många stunder svårt för mig att försöka sätta mig in i en annan människas situation när människan har ett liv så milsvitt skilt från mitt eget. En för mig tämligen moderat arbetsbelastning för en dag är för en annan tillräckligt för en hel vecka. På Le Mat styr frasen ”alla arbetar 100% av sin egen förmåga”. Därför görs ingen skillnad på heltids- och deltidstjänster vad gäller inflytande över arbetet och verksamheten på Le Mat.

Arrivederci!

Hej! 2017-09-11

4 Dec-2017 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

I

Mitt namn är Johan Berglund Björk. Det här är mina tankar och funderingar om min praktik på Hotell Le Mat Jonsereds Fabriker.

Blogginläggen kommer att utformas enligt följande: Varje inlägg har tre delar. En kort skildring av verksamheten, något som hänt eller bara något i största allmänhet. Detta för att ge en bild av verksamheten och vad som egentligen försiggår där (det här första inlägget ägnas åt att förklara textens upplägg, jag har ändå inte hunnit uppleva särskilt mycket under min första vecka). En del handlar om arbetsintegrerande sociala företag i allmänhet och Le Mat i synnerhet, detta för att jag anser att det krävs en mer eller mindre djuplodande förklaring av vad den sociala ekonomin är, hur den fungerar och varför den är intressant. Lejonparten av det som skrivs i del två är baserat på en intervju jag gjorde med min handledare Elisabet Abrahamsson om Le Mats historia och den sociala ekonomin i Sverige och Europa. Elisabet sitter i styrelsen för Le Mat Jonsereds Fabriker, Le Mat Sverige och Le Mat Europa och var en av dem som tog Le Mat till Sverige. Slutligen kommer även ett stycke med mer personliga reflektioner och känslor kommer att uttryckas, där jag förhoppningsvis också kommer att kunna uttrycka hur mina Liberal Arts-kunskaper kommer till användning.

Jag kommer ibland att använda förkortningarna ASF (arbetsintegrerande sociala företag) och ESF (Europeiska socialfonden).

Nog braskat!

II

Le Mat är en hotell-franchise som driver arbetsintegrerade sociala företag i kooperativ företagsform, där målet är att skapa jobb åt och tillsammans med långtidsarbetslösa. Verksamheten är således inte vinstdrivande utan istället vinstinvesterande, vilket innebär att alla vinstpengar återinvesteras för att utveckla verksamheten och då främst till att anställa människor, skapa jobb. Att vara franchise-tagare i en social franchise handlar mest om kunskapsutbyte och att de olika företagen delar en gemensam värdegrund, i övrigt styrs väldigt lite av verksamheten utifrån. I skrivande stund (15:e september) har en deltagare hittills blivit anställd i företaget (när du läser det här har ytterligare två blivit anställda). De medarbetare som ännu inte blivit anställda är formellt sett praktikanter men kallas deltagare i projektet.

Deltagarna på Le Mat är vad som av myndigheter kallas för ”långtidsarbetslösa”, alltså människor som stått utanför arbetsmarknaden i mer än sex månader. De flesta har därtill någon form av bakgrundsproblem, skada, sjukdom eller liknande som hindrar dem från att sälja sitt arbete till ett vanligt företag och vara en del av den öppna arbetsmarknaden. Bland nämnda bakgrunder och problem återfinns bl.a. socialmedicinska problem (kriminalitet och/eller missbruk), psykisk sjukdom, mental och fysisk utslitenhet efter krävande arbeten, psykiska sjukdomar, mentala och fysiska skador samt personer med utländsk härkomst som har svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden. På grund av detta krävs en för näringslivet i största allmänhet och för hotell- och restaurangbranschen i synnerhet, synnerligen tillåtande och human arbetsplats.

Målkonflikten mellan ekonomiska intressen och medarbetarnas välfärd är en knäckfråga för ett företag av denna typ – för att kunna återinvestera vinsten och växa krävs att man går med vinst. I vanliga företag är en ökad arbetstakt, minskad personalstyrka och liknande sätt att effektivisera och vinstmaximera som inte går att använda när personalhälsan skall stå i första rummet.

Nedan följer ett citat från Europeiska Socialfonden Sveriges (ESF) hemsida om arbetsintegrerade projekt.

 

”Kom ihåg ledordet ’tillsammans’: insatser görs tillsammans med deltagarna och inte för dem. Alla talar med varandra och inte till varandra. Utmaningarna är gemensamma för de som finns i projektet och organisationerna som deltar.”

 

ESF finansierar och samordnar projektet 1000 Jobb 2020 i vilket Le Mat Jonsereds Fabriker ingår. Projekttiden går ut sensommaren 2018 och då är tanken att företaget skall kunna stå på egna ben.

ESF:s regler – villkor för deltagare:

 

Målgrupper för insatserna

Insatserna ska vara riktade till personer som är arbetslösa eller står långt från arbetsmarknaden, och samtidigt uppfyller något av följande kriterier:

  • är unga (15–24 år)
  • är nyanlända invandrare[1]
  • är långtidsarbetslösa (det vill säga har varit arbetslösa mer än tolv månader)
  • har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga
  • är eller har varit sjukskrivna och har behov av stöd för återgång i arbete”

Min handledare, Elisabet, om Le Mat som ASF:

”Det finns en gemensam definition för ASF: det skall vara en näringsverksamhet, vinsten skall återinvesteras, det skall vara fristående från offentlig sektor och skapa aktivt deltagande för de personer som arbetar. Det aktiva deltagandet kan även ske i ett privat företag som jobbar med metoder kring aktivt deltagande, medan vi gör det hela vägen eftersom du kan bli medlem och delägare i företaget. Därför brukar jag säga att vi är på riktigt. Vi pratar inte bara om det eller säger att det är bra och viktigt utan du har faktiskt en chans att pröva det i vardagen.”

III

Min första vecka i Jonsered har främst ägnats åt att iaktta chef och personal i arbete och på möten, dessutom har jag bistått i arbetet där det behövts. Min erfarenhet från tidigare arbete på konferenshotell har varit nyttig.

Tydligt är att ledarskapet är markant annorlunda från andra arbetsplatser där den enskildes mående snarare än dess produktion ställs i fokus. Varje dag inleds med morgonmöte där dagens agenda gås igenom och varje närvarande person får ordet för att berätta hur vederbörande mår för dagen.

Genomgående är att varje deltagare/anställd inte skall arbeta mer än vad måendet tillåter – du skall jobba 100% av din förmåga. Det var uppenbart från första minut att denna ledarskapsmetod ställer väldigt höga krav på hotell- och restaurangchef, som hela tiden måste åsidosätta fokus på arbetet till förmån för deltagarnas välmående. En klart hög arbetsbelastning för cheferna, inte minst emotionellt.

På återläsande!

5: Korven har två

30 Nov-2017 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Välkommen till den sista dagen med mig, jag är glad att vi alla överlevt (hoppas jag).

Så vad har jag egentligen gjort här?

När jag kom till muséet hade jag en idé om vad ett museum är, och hur det ser ut på insidan. En institution drivs av människor som är olika varandra, och på det sättet är institutionen levande och föränderlig, men på något konstigt sätt hade jag fått för mig att ett museum, till skillnad mot kanske ett galleri, var mera statiskt och objektivt i förhållande till vad konst är, vad de har i sina samlingar och hur det visas.

Den första dagen blev jag visad runt i huset, och nere i grafikmagasinet var något av det första jag fick se två inramade affischer från Eik-Nes’ samling. Muséet visste att de hade affischerna där, att de enligt sägnen skulle vara japanska och att de troligen var från en föreläsning Eik-Nes hade gett i Japan, men inte så mycket mer än det. Dessa affischer, visade det sig, var inte nedtecknade i accessionskatalogen eller i muséets system. Från vad jag kunde se såg den ena affischen japansk ut, medan den andra hade skrifttecken som såg mer ut som kinesiska, och något av det första jag gjorde var att skicka bilder av affischerna till två kompisar, den med japanskt utseende skickade jag till min kompis Shiho, och den med kinesiska till Oda. Det visade sig att min bedömning stämde, den ena affischen var en föreläsningsaffisch från Kina, medan den andra var ett gåvobrev från Japan, och även att den mest sannolikt följde med en gåva. Det är svårt att veta säkert vad den gåvan kan ha varit, men jag har hittat en japansk mask i metall i magasinet, som enligt min kompis Shiho är en typisk turistsouvenir, som inte heller var registrerat. Och på det viset har det fortsatt, som ett pussel har jag försökt att först ta reda på var jag kan hitta information och sedan se vad för typ av information det går att få tag på. Som jag nämnt tidigare finns det ganska lite information om vilka objekt som ingår i samlingen och vad dessa objekt är. Jag har fått läsa och söka information i årsredovisningar och ringt runt till folk som jobbade här när samlingen kom till muséet. Vissa har svarat, andra inte, vissa säger att de inte har något att säga, någon har berättat lite. Med de ”primitiva” föremål är det särskilt viktigt att hitta information, då jag efter några samtal med folk som mindes Eik-Nes fick veta att han inte hade försökt dölja hur han hade smugglat ut föremål från till exempel México. Inte någon av alla dessa historier om var och hur han anskaffade dessa föremål har nedtecknats, utan de har överlevt som rykten som har blivit traderats muntligt. Och eftersom Eik-Nes inte längre lever så är det närmaste man kommer originalhistorien de berättelser som andra har hört direkt från honom själv.

Samtidigt som jag har arbetat med att samla in information har jag också spenderat tid på att fundera på vad Eik-Nes’ samling är, och hur man kan använda sig av den i ett konstmuseum, hur man kan förmedla samlingen till en publik. I det förra blogginlägget nämnde jag att en grundtanke med samlingen var att visa kopplingen mellan ”primitiv” konst och modernism, och att den tanken kanske bryter med på vilket sätt vi tänker på dessa konstföremål nu för tiden. Det blir en utmaning för muséet att hålla kvar den tanken, samtidigt som de kan visa hur man tänker nu, och undvika att det blir en antropologisk eller kulturhistorisk utställning, och att objekten och utställningssituationen fortfarande är relevanta för ett konstmuseum i dag. För mig har det också varit intressant att tänka på hur man kan göra för att en presentation av samlingen skall vara tillgänglig för olika funktionsvariationer och klasstillhörigheter, och olika kulturella grupper.

Så hur ser jag på ett museum nu? Det har blivit klart för mig att muséet, som vilken mänsklig varelse som helst, är levande och föränderlig. Det som tas in i samlingen, vad som visas, och vilken information man väljer att behålla är beroende av dels de människor som till någon tid utgör institutionen, och dels på den rådande politiken i det område institutionen befinner sig. Många omorganiseringar och finansiella svårigheter har gjort att information har gått förlorad eller att den inte har blivit inhämtat till att börja med. Men allt det som har hänt här tidigare har också möjliggjort att jag kunnat ha min praktik här och att jag fått de erfarenheter och kunskaper som jag nu sitter med, som jag är djupt tacksam för. Tack för allt.

Itj’ færra nålles.

Min praktik utgår från Eik-Nes’ samling, som är en samling som donerades till Trondhjems Kunstforening av Kristen Borgar Dahler Eik-Nes 1991, efter att han hade legat i förhandlingar om donationen sedan ungefär mitten av 1980-talet. Eik-Nes var ursprungligen från Sparbu i Nord-Trøndelag, men under tiden som han pluggade medicin i Oslo blev han erbjuden en stipendievistelse i USA, och bodde där under stora delar av 1950- och 60-talet. I USA jobbade han som forskare inom hormoner, och hade bland annat uppdrag från NASA, något som gav honom möjligheten att resa till Sydamerika och Nepal för att forska. Det var under dessa resor han på olika sätt samlade på sig en del av de ”primitiva” föremål som finns i samlingen. I tillägg skall han ha blivit inspirerad av en av sina handledare till att börja samla på bildkonst. 1973 blev Eik-Nes professor i biofysik vid Norges Tekniske Høgskole här i Trondheim och han var med om att etablera utbildningsprogrammet för biomedicinsk teknik här.

Idéen om att överlämna sin växande samling konst och ”primitiva” föremål skall Eik-Nes enligt en artikel i Adresseavisen ha fått av Trondheimskonstnären Håkon Bleken efter en visning av samlingen på Trondhjems Kunstforening i 1983, efter vilken han kontaktade den dåvarande intendenten Øivind Lorentz Storm Bjerke. Det blev utarbetad ett avtal där Kunstforeningen skulle överta hela Eik-Nes’ samling mot att han skulle få utbetalad ungefär 40.000 kr i året tills han dog eller blev placerad på äldreboende, och att Kunstforeningen skulle ärva hans familjehem och boksamling efter hans död (inte inkluderat de ungefär 3000 böckerna om andra världskriget, som gick till universitetsbiblioteket i Trondheim). Överlämning av samlingen skedde kort tid innan hans död i 1992, och det blev i samband med denna också producerat en ouevrekatalog, som till stor del har varit den man har tagit utgångspunkt i när man tidigare har jobbat med samlingen. Vid hans död såldes också hans familjehem, och pengarna gick till en fond, som skulle användas till främjandet av impressionistisk konst. I dag kan samlingen sägas vara delat i tre delar: konstsamlingen bor hos kunstmuséet, boksamlingen bor hos kunstforeningen, och pengagåvan förvaltas av legatstyret, som också är de som äger samlingarna.

Den mest kompletta listen över samlingen får det till att den består av 91 objekt, medan det i katalogen till exempel endast finns 82 objekt dokumenterade. Objekten fördelar sig ungefär 50/50 bildkonst och andra sorters objekt, då till stor del ”primitiva” föremål. I katalogen är objekten delat upp i kategorierna ”Konst från Sydamerika/Pre-colombiansk konst”, ”Konst från Fjärran Östen”, ”Den Europeiska traditionen – modernism”, ”Äldre europeisk konst”, ”Konstnärer från Trøndelag” och ”Andra föremål”. I Eik-Nes’ testamente och stadgarna för samlingen är det klart att Eik-Nes med samlingen önskade att visa modernismens inspiration och koppling till det man då kallade ”primitiv” konst, och även att delar av samlingen skall visas permanent, men det är öppet för att vad som visas roteras. Dessa stadgar har gett en del utmaningar i förhållande till muséets arbete med samlingen. Kopplingen mellan ”primitiv” konst och modernism var populär inom konsten i den perioden då samlingen blev till och överlämnad till muséet, MoMA satte bland annat upp utställningen ”Primitivism” in 20th Century Art: Affinity of the Tribal and the Modern i 1984-85. Men på 1990-talet gick vi in i postmodernismen och tillsammans med postkoloniala tankar gjorde att detta fokus inte längre var särskilt aktuellt. ”Primitivism” som beteckning på de typerna föremål som var i samlingen blev problematiserat, då det lätt kan ses på som exotism eller en placering av dessa sorters kulturella föremål som lägre stående i en kulturell hierarki.

En annan problematik var att det inte finns dokumenterad särskilt mycket information om föremålen och deras proveniens, i.e. deras historia: vart de ursprungligen kom ifrån, deras ursprungliga funktion, och hur de kom att hamna i denna samling. Det jag vet om föremålen nu är från de listor som jag har funnit, som har olikt antal objekt på listerna, objekten själv, och saker jag fått höra muntligt genom samtal med olika personer som var kopplade till kunstforeningen i den tid då samlingen blev överlämnad eller var i släkt med Eik-Nes. Det att jag inte har hittat mer information om samlingen och att det fortfarande finns en del som inte har blivit nedtecknad kan bero på de omorganiseringarna som kom ungefär på samma tid som Eik-Nes’ samling kom in i samlingen, samt att man administrativt från mitten av 1990-talet och framåt allt mer arbetade digitalt, och vissa saker finns bara på papper, andra saker bara digitalt, och andra igen båda på papper och digitalt.

Det var lite om Eik-Nes, hans samling och de utmaningar jag stött på i förhållande till arbetet med den. Imorgon sjunger vi sista vers, jag skriver lite om hur jag har jobbat, och hur jag ser det i det stora sammanhanget, i förhållande till Liberal Arts, livet, världen, alltet. Tills des, slit det med hälsan!

 

I går berättade jag hastigt om muséets bygg- och organisationshistoria. Men låt mig nu berätta lite om hur muséet ser ut som arbetsplats just nu. Jag befinner fortfarande på översta våningen, och precis efter personalmötet, och jag skulle säga att jag i min omedelbara närhet just nu har ungefär 14-15 personer. Totalt av de som jobbar på muséet har jag hälsat på kanske 25-30 personer. Några jobbar inte här i huset, utan på Gråmølna eller på andra ställen, några är här mer sporadiskt i anslutning till särskilda funktioner eller projekt, och några har kanske vinterkräksjukan. På hemsidan är de uppdelade i grupperna: anställda på museet, publiksavdelningen (kommunikation, förmedling och värd), och konstnärlige avdelningen (drift, samling och förvaltning). På personalmötet ser uppdelningen mer ut så här: pedagogik, drift, kommunikation och förvaltning. Oavsett hur man delar upp, så är gränserna flytande, och de flesta arbetar över flera olika avdelningar, men med huvudfokus på något särskild område, så som kurator, förmedlare, konservator eller fastighetsvärd. Det område som jag har varit mest kopplad till, och den avdelningen som min handledare placeras under är samlingsförvaltning. TKM har en samling bestående av ungefär 5500 föremål, som är magasinerade i magasinet i huvudbyggnadens källare på Bispegata där jag sitter nu, och på Dora, en ubåtshamn från andra världskriget som är omgjord till förvar (från försvar till förvar). Den delen av samlingen som jag har jobbat med befinner sig dock för det mesta i källaren, närmare bestämt i skulpturmagasinet, samt att jag har varit en del i arkivrummet och letat efter dokument. Det har också blivit ett par turer till Dora för att se om dokument kopplat till den delen av samlingen som jag jobbar med fanns där, och för att leta rätt på en byst jag inte kunde hitta här.

När jag började min praktik var min handledare mitt uppe i ett omfattande projekt som innefattade omplacering och registrering av grafik. Grafiken hade fått nya lådor, och när man lade över grafiken upptäcktes också en del tidigare oregistrerad grafik. Som jag tidigare har nämnt så har organisationen genomgått en del omorganiseringsprocesser (bland annat gått från medlemsorganisation till museum), vilket har gjort att viss grafik kommit med i samlingen utan att bli registrerad. En del av dessa grafiska blad verkar då bland annat vara från tidigare utlottningar till medlemmar, och har därför inte blivit registrerade som en del av samlingen, då de inte var tänkta att ingå i samlingen till början. Jag fick i början vara med att paketera om, avfotografera, och registrera verken i verktyget Primus, som är den databasen som muséet använder för att registrera föremålen digitalt. Till dags datum är lite mer än halvparten av föremålen registrerade i Primus. Då jag uppdaterade registreringarna i Primus fick jag också kolla om de uppgifter som stod där stämde överens med de uppgifterna som fanns i accessionskatalogen, de böcker där man finner upplysningarna om när föremålet kom till muséet, kanske hur, för vilka pengar det blev köpta, eller vem som donerade föremålet, och vad det är. Ett par veckor in i min praktik var det också nedtagning av en större utställning på muséet, och arbetet nere i målerimagasinet gick då ut på att rent fysisk hitta eller göra plats till de tavlorna som hade varit upphängda och som skulle tillbaka till magasinen, och sedan registrera de nya placeringarna i Primus.

Detta är bara några av de uppgifter som samlingsförvaltingen tar hand om, att registrera, sköta och leta upp information om de olika föremålen i samlingen. Under min praktik har jag fått göra detta på mikronivå, genom att fördjupa mig i en liten del av en liten samling som är del av TKMs stora samling. Den lilla kallas Eik-Nes’ samling och jag arbetar till stor del med de så kallade ”exotiska” föremålen i den. Mer om det i morgon. Till dess, ha kul!

Tjena bloggen!

Om du vänder dig om från där vi var i går, och går diagonalt mot höger kommer du till det hus som för stunden innehåller det mesta av Trondheim Kunstmuseum, förkortat TKM, men som bara har haft det namnet från 1997. Initiativet till det hela inleddes av en professor och målare J.C. Dahl i år 1845, och det var efter hans initiativ som medlemsorganisationen Trondhjems Kunstforening blev instiftad, en medlemsorganisation. År 1864 blev konstsamlingen upprättad, under namnet Det faste galleri, och visningslokalerna har också gått under namnet Trøndelag Kunstgalleri. Den byggnad som jag sitter i nu är stort sätt från 1930, ritat av arkitekt Petter Daniel Hofflund, med utvidgningar ritade av arkitekt Ola Steen från 1980-talet. Stilen kan sägas vara en tämligen klassisk konsthallstil, med en typisk postmodernistisk tillbyggnad. Och samtidigt jag sitter här på översta våningen, med utsikt ut över glastillbyggnaden, kan en höra arbetare banka på taket, i hopp om att få det tätt till jul. I tillägg till denna byggnad bredvid Nidarosdomen har museet sedan början av 2000-talet också ett utställningslokal i närheten av det som tidigar var Trondheim Mekaniske Verksted, som kallas för TKM Gråmølna. På Gråmølna visas konst av Trondheimskonstnären Håkon Bleken och andra skiftande utställningar. Rent organisatorisk är Trondhjems Kunstforening en medlemsorganisation som bland annat är finansierad genom att medlemmar betalar in en medlemsavgift, donationer från privatpersoner, och försäljning och utlottning av konst. 1997 fick samlingen status som nationellt knutepunktsmuseum, något som säkrade organisationen offentligt stöd, och Trondhjems Kunstforening/Trøndelag Kunstgalleri som det då hette blev uppdelad i Trondheim Kunstmuseum som fick huset och samlingen, och Trondhjems Kunstforening som fick behålla namnet, medlemmarna och det mesta av den lösa egendomen.

Kunstforeningen ligger vägg i vägg med museet, i stadens gamla biskopsbostad, och har kaféet Ni muser på bottenvåningen och galleri, kontor och bibliotek på den övre våningen. I tillägg fanns det några donationsfonder och stipendier i anknytning till Kunstforeningen, som i förbindelse med separationen av museum och förening blev till en tredje fristående part, under namnet Trondhjems Kunstforening Legatstyre. I tillägg kan det nämnas att TKM sedan 2008 är del av något som heter MiST, som till en början stod för Museene i Sør-Trøndelag, men eftersom Sør-Trøndelag inte längre är ett län, utan är i färd med att slås ihop med grannlänet Nord-Trøndelag till ett gemensamt större län, och det är inte bestämt vad som kommer att hända med MiST i förbindelse med sammanslagningen. MiST består i nuläget av ett antal olika museer i tidigare Sør-Trøndelag, och är en organisation som har som funktion att jobba för god tillgänglighet till de olika museernas kompetenser och samlingar.

Detta var ett försök att skriva en kort och översiktlig historia om en lång och en av och till förvirrande historia. Och jag sitter fortfarande här överst i huset och skriver, men i morgon kommer jag till att gå längst ned i källaren, när jag skall försöka sammanfatta samlingen.