Header

Kärnor och fruktkött

23 Nov-2018 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Äpplet är en symbol för kunskap. Lilla A lyfter det från bordet i fikarummet på Nätverkstan-lands högkvarter. Synar det noga. Håller det nära, nära ögonen för att inte missa något. Det är grönt och lite rött, buktar ut mer åt ena hållet än åt andra. På den sidan som buktar ut mest finns ett brunt och mjukt märke. Kanske har äpplet slagits i marken, eller slagits med sina äppel-kamrater under transporten hit. Lilla A vet inte. Egentligen vet hon inte så mycket om äpplen alls, faktiskt.

Äpplen består av kärnor och fruktkött. Det är kanske ingen vetenskapligt korrekt definition men den är heller inte fel. Många frukter kan beskrivas på samma sätt. Men det är irrelevant.

Alla gillar inte äpplen. Vissa föredrar päron. Eller bananer. Eller kanske plommon eller körsbär. Det är irrelevant. Äpplet består fortfarande av kärnor och fruktkött.

En del sväljer äpplen hela. De är främst hästar och älgar och sådana varelser, men det är irrelevant. Kärnor och fruktkött är fortfarande centralt.

Kärnorna är hårda. De går rakt igenom häst- eller älgkroppen. Fruktköttet är mjukt. Formbart. Du kan smaka på bara en liten bit eller ta allt på en gång. Eller medelmycket. Lagom. Skära det till vackra skulpturer eller oformliga bitar. Skala, slipa, karva. Hur det smakar beror på väder och vind där och då äpplet vuxit upp. Geografisk plats. Höjd över havet, näringshalt i jorden, väderstreck. Även äpplets form påverkas av detta. Och färgen.

Ja, visst finns det olika sorters äpplen. Du har helt rätt. Men det är irrelevant. Jag tror du vet mycket väl att de alla består av – just det – kärnor och fruktkött.

Om fruktköttet är mjukt och känsligt för förändring är kärnorna dess motsats. Kärnorna står ut med allt utan att påverkas. De sparar och omhuldar ett litet äppel-liv, kan pausa det om så krävs, men det finns alltid kvar. Även om det passerat genom en varelsekropp.

Med kärnorna skapas nytt fruktkött och nya kärnor. Nytt liv. Utan fruktkött inget äpple, men utan kärnor inget fruktkött.

Lilla A ser på äpplet i sin hand. Ser ut genom fönstret.

NV-land är ett äpple. Det består av kärnor och fruktkött. Kärnorna är stabila och fasta och föder nytt liv. Vulkanen är NV-lands kärna. Fruktköttet är resten av landet – det som består av sjöar, öar och skog. Det där plastiska som formats kring vulkanen. Det där som förändras över tid, och kan förändras snabbt. Även vulkanen kan förändras, såklart, men det sker aldrig snabbt.

Ibland kommer någon och tar en stor tugga av NV-lands fruktkött. Vulkanen står kvar. NV-land anpassar sig. Även om hela landet/fruktköttet brinner upp och förintas står vulkanen kvar. Livet pausas i kris men blomstrar när minsta möjliga möjlighet ges. Så funkar äpplen. Så funkar NV-land.

Snart sitter Lilla A på tåget hem till LA-land. Hem.

Äpplet hon hållit i handen är uppätet. Med sig hem tar hon kärnorna. Dem ska hon plantera på torget hemma i LA-land, intill magnolian. Blommor i all ära, äpplen är allt minst lika viktiga. Och nu är det faktiskt hennes tur att så.

Pendlarna

23 Nov-2018 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Ibland vill de ha te. Oftast kaffe. Kanske en kaka. Väldigt olika. Lilla A har träffat många olika nu. Pendlarna – de där som inte bor i Nätverkstan-land men som besöker det mer eller mindre ofta. Regelbundenheten är vad som gör dem till pendlare. Hon pratar med dem för att hon vill förstå hur NV-land ser ut utifrån. Idag sitter hon med en pendlare på ett café i NV-land. Just denna pendlare bor i Kulturutövarland men väldigt nära gränsen till NV-land. Dock inte i Gränslandet – hen bor definitivt i KUL. Pendlar rätt ofta, åtminstone varje vecka. Tar det vanliga pendeltåget, det där som går ofta och stannar ofta.

Denna pendlare vet rätt mycket om hur NV-land ser ut. Den som åker med pendeltåget så pass ofta ser hur landskapet ser ut. Ser vulkanen i fjärran, såklart, men också sjöar, öar, skogar.

Andra pendlare tar helt andra tåg. Lilla A har flera gånger varit och besökt pendlare i Maktens land. Dit har hon tagit snabbtåget för det är i princip det enda som går. Det är superdupermodernt. Kliniskt utseende, avskalat, minimalistiskt. Ändå svindyrt. Inget större problem för de som åker från Maktens land till NV-land, men ibland ett problem för de som pendlar åt andra hållet. Fast det finns som tur är studentrabatt. Det vinner alla NV-lands unga på, men också invånarna i Maktens land. De mår bra av att ha ett inflöde. Inte bara utflöde.

När Lilla A åker med snabbtåget blir hon lite åksjuk. Det går så himla fort. Hon hinner inte se något av landskapet som flyger förbi fönstret. Bara en enda färgglad röra. Ganska jobbigt. Ganska intetsägande. När hon väl kommer av på centralstationen i Maktens land kan hon knappt minnas hur hon kommit dit. Och detta märks ganska tydligt på de pendlare hon träffar här. De känner väl till de delar av NV-land som de besökt, men resten har de aldrig sett.

Jaså, det finns sjöar där också? Jaha.

Mm. Och öar.

Öar, säger du? Det visste jag inte.

Skogar också, med alla möjliga sorters träd. Vissa med barr, andra med löv. Alla sorter.

Menar du det? Herregud, ja, nej men jag ser ju inte det från tågfönstret förstår du, det går lite för fort. Och jag sitter ju mest och jobbar, vet du, jag har så mycket att göra. Sen är jag ju inte

där så ofta, nej, och hinner ju inte besöka de där platserna du berättar om. Jag har så mycket att göra, vet du.

Men när Lilla A berättar om hur landskapet ser ut blir de flesta i Maktens land ändå intresserade. Säger att de ska ta sig tiden att åka dit på semester kanske, ja, om de har tid vill säga. De åker nog i och för sig hellre på semester till KUL, det är sant, men det här låter ju spännande. Sjöar och öar… Ja. Kanske. Någon gång.

Mellan maktens land och NV-land finns det bara några få långsamma tåg. De flesta pendlare åker med de snabba tågen. Mellan KUL och NV-land finns däremot en uppsjö av alla möjliga sorters tåg. Snabba, långsamma, jättesnabba, jättelångsamma, gröna, röda, prickiga, randiga och rutiga. De med bekväma stolar och de med obekväma. De med konstverk på både insida och utsida, de med bara konst på ena sidan och de helt utan. Vissa billiga, andra dyra. Ganska många billiga, faktiskt, tänker Lilla A när hon sitter på ett röd-orange tåg som gör ett konstigt ljud varannan kvart. Hon ska långt in i KUL för att träffa en annan pendlare, en som inte åker så ofta men som en gång i tiden gjorde det. Numera ganska sällan. Typ aldrig, faktiskt. Det blir snarare en enstaka resa då och då. Kanske kan hen inte kallas pendlare längre, men hen slutade pendla ganska nyligen och ska bli väldigt spännande att träffa. Varför valde hen att flytta så långt bort från NV-land, tro?

Det visar sig att hen bara har sett väldigt utvalda delar av NV-land trots att hen pendlat så ofta. Själv tror hen att det beror på att hen sov på tåget hela tiden.

De trofasta, klassiska pendeltågen tuffar på. De stannar lite överallt, på mer eller mindre obskyra platser i både NV-land och KUL. Det är viktigt. Alla ska kunna ta tåget, det tycker framförallt ledningen i NV-land. Ledningen i KUL är lite diffus, så Lilla A vet inte riktigt vad de tycker. Men hon tror att de också tycker om tåg. Mångfalden av alla tåg slår henne ibland med häpnad. Fast vad som kanske är än mer uppseendeväckande är att alla pendlare hon träffar ser så väldigt lika ut. Trots att de åker med helt olika tåg och från helt olika länder eller delar av samma land ser de likadana ut. Samma färg på huden, ögonen, till och med kläderna ibland. Variationen som hon trodde skulle vara större finns inte där. De talar till och med samma modersmål. Vad kan det bero på? Ännu har hon inga färdiga svar.

Lilla A är själv en sällan-pendlare nu. Hon pendlar mellan NV-land och Liberal arts-land. Men hon är ganska ensam om att åka den vägen. Oftast har hon noll eller ytterst få medpassagerare. Det tycker hon är ganska tråkigt. Att prata med folk är betydligt roligare än att sitta där tyst för sig själv.

Men de kommer. Lilla A är övertygad om det. Gräsrotsrörelsen i LA-land kommer få syn på NV-land och medborgarna i NV-land kommer upptäcka LA-land i allt högre grad. Det är ju faktiskt inte så långt. Med pendeltåget tar det bara 30-35 minuter. Och skulle vagnar och räls rustas upp skulle det gå ännu fortare.

/a

 

Gammalt och nytt

21 Nov-2018 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Nätverkstan-land föddes ur ett vulkanutbrott. För ungefär 20 år sedan sprang lavan ur marken och erövrade landskapet mellan Maktens land och Kulturutövarland.

Vulkanen är central i NV-land. Den är både fruktad och dyrkad – den både ger och tar. Vulkanen är också den enda riktigt fasta punkten i NV-land. I övrigt är det plastiskt. Därav Gränslandet, den plats dit Lilla A tidigare åkt för att besöka de som bor där. De med både utsikt och insikt.

NV-land speglar sin samtid och sin befolkning på ett sätt som Lilla A aldrig sett maken till. Och hon har sett rätt mycket, faktiskt. Hon är en ex-nomad. Innan hon bosatte sig och byggde sitt hem i centrum av LA-land flackade hon runt en stund i Naturvetarland, men där trivdes hon aldrig. Därefter gjorde hon några resor i Filosof-land. För väldigt längesen rörde hon sig i KULs utkanter. Dit längtar hon tillbaka och hon sneglar allt oftare åt KULs håll nu för tiden.

All den här kunskapen om NV-lands födelse har Lilla A fått eftersom hon just nu jobbar för presidenten där. President K lär Lilla A väldigt mycket nya saker hela tiden om NV-land och om KUL, och det är helt fantastiskt underbart. Att lämna LA-land för en stund var inte riktigt så farligt som det verkade.

LA-land föddes inte riktigt. Inte i samma bemärkelse som NV-land i alla fall. LA-land är ungefär 100 gånger äldre än NV-land och har succesivt byggts upp och rivits ner och byggts upp igen under många långa år. Det har lett till att LA-land idag är ett land med nästintill ogreppbar komplexitet. Alla lager av historia har vävts och broderats till en bonad med alla möjliga hål och stygn och underliga mönster. Den är numera så lång att den kan viras flera varv runt jorden. Och den är ännu inte klar.

Senaste tiden har LA-land varit ganska krigshärjat. Det har det gemensamt med NV-land. Maktens land är en kraft att räkna med när de plöjer genom sina grannländer med pansarvagn, bombar byggnader det tagit evigheter och svunnen kunskap att bygga, river statyer som dyrkas och gör vad de kan för att kuva befolkningen. I LA-land går det relativt enkelt, eftersom det enda motståndet länge bestått av en allt äldre befolkning.

Men nu växer en gräsrotsrörelse sedan några få år tillbaka, en gräsrotsrörelse Lilla A är en del av. Invandrade personer från världens alla hörn kommer och tar med sina erfarenheter och sitt alldeles unika kapital. Börjar så sakteliga måla den kritvita marmorn i nya (eller forna?) färger.

De invandrade är naturligtvis bara måttligt populära hos det gamla gardet. Marmorn har varit vit under hela deras liv – ska några utbölingar verkligen få ändra på det?

Men det gamla gardet är just det – gammalt. Och gräsrotsrörelsen växer.

Lilla A promenerar bland ruiner i sitt hemland. Tidigare under dagen har hon promenerat på samma vis genom NV-land. Det ser så fundamentalt olika ut. Fundamentalt olika. Men det är inte sant. För det ser bara så ut – fundamenten är egentligen väldigt lika. Sten – marmor i LA-land och porfyr och basalt i NV-land. Men de tar sig väldigt olika uttryck. I NV-land finns alla möjliga byggnader av alla möjliga material med olika bäst före-datum. Här i LA-land är allt… ja… gammalt. Både byggnader och befolkning. I NV-land ser invånarna väldigt annorlunda ut. De är i allmänhet unga, familjekonstellationerna är väldigt olika. Även om de vuxna i allmänhet är ganska lika varandra både utseende- och beteendemässigt finns en växande mångfald bland barnen.

Och det är vad Lilla A hoppas ska kunna hända även i LA-land. Ett vulkanutbrott är kanske att hoppas på för mycket i ett land utan vulkaner, men en liten långsam revolution av mångfald och målade marmorytor är kanske ändå inte för mycket begärt.

/a

Omvärld och hemvärld

20 Nov-2018 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Från tågfönstret ser Lilla A hur byggnader svischar förbi. Det är gamla, nya, fina, fula, förfallna och välskötta… hela Nätverkstan-land är ett enda virrvarr av alla möjliga konstiga byggnader. Men tillsammans utgör de ändå en fin helhet. I det brokiga finns en rå skönhet hon inte riktigt ser hemma i LA-land. Där hemma i hennes hemvärld är alla byggnader i ungefär samma färg, byggda av samma sten – vit marmor. Gamla, många förfallna, men grunden är stabil. Man byggde bra förr. Målade mer. Men även om befolkningen i LA-land inte har råd att renovera särskilt mycket är det rätt lugnt och städat, och de centrala kvarteren ser ändå någorlunda okej ut.

Lilla A är på väg. Hon lyckades hitta rätt tåg på stationen i NV-land – en inte alltför enkel uppgift – och är på väg ut på landsbygden. Eller ja, landsbygd kanske inte är riktigt rätt ord. Det är snarare ett slags gränsland. Ute i periferin mellan Nätverkstan-land och dess grannar finns ett gränsland där det bor ett litet antal människor. På gränsen mellan NV-land och Kulturutövarland bor den person hon ska besöka först. Hen bor i en stuga vid en sjö med utsikt över NV-lands skyline. Den ser lite diffus ut härifrån, svår att få grepp om.

Den här personen är en gränsvarelse. Hen sitter på sin altan med en kopp kaffe och en stor, tung bok. Hen ser inte bara NV-lands siluett från sitt hem, utan även KULs respektingivande och smått kaotiska dito i fjärran. Länge var hen en Pendlare – reste nästan dagligen mellan KUL och NV-land. Beslutade sig till slut för att bosätta sig här, i Gränslandet. Hen är inte ensam, de är en liten men växande grupp personer som bygger bo här, med utsikt och insikt i två olika länder. De kommer alla från olika världar och har olika sagor att berätta. De ser alla NV-land från olika håll och ändå samma.

Gränsvarelsen berättar om NV-land för Lilla A. Storögt lyssnar hon på sagor om tidskrifter och konsthallar, ljudinstallationer och strider.

Hur har jag missat detta?

Hon kan knappt uttala ordet – K U L T U R.

KUTLUR?

KLUTUR?

Så himla svårt – vad är det ens?

Hon suckar och känner sig uppgiven. Gränsvarelsen ler mjukt och säger att det nog inte är så väldigt olikt det där som ni sysslar med i LA-land. Kultur är släkt med bildning, och bildning är väl er grej?

Jo, visst är det så, det får Lilla A ändå hålla med om, men den kultur hon känner till bäst är den i form av gamla marmorstaty-gubbar.

Men utan dem, inget NV-land, inte sant?

Jo, det är sant, men…

Mm?

De är ju så gamla…

Ja?

Och… alla är ju… gubbar?

Gränsvarelsen skrattar. Säger att visst, så är det kanske. Det är ju dumt. Men nu finns ju du – och du är inte någon gubbe.

I NV-land är alla inte gubbar. Även om många är ganska lika varandra så är alla inte gubbar i alla fall. Det är de ju inte i LA-land heller, inte längre, men de är allt rätt många fortfarande. Historiskt är de exceptionellt överrepresenterade. Lilla A funderar på detta när hon promenerar bort till nästa gränsvarelses hem. När hon för en sekund pausar och vänder sig om mot NV-lands siluett får hon en smärre chock.

Hur kan det se så annorlunda ut? Radikalt annorlunda.

Hon har promenerat inte ens tio-femton minuter.

Samma hos nästa gränsvarelse. Och nästa igen. Alltid radikalt olika.

Alltid annorlunda samtal, alltid nya ämnen. Nya horisonter och nya versioner av NV-lands siluett. Någon säger makt. Nästa säger representation. En annan säger helhet. Ytterligare en klimatkris. Avstånd och plats en annan. Hos varje person är samtalen unika. Hos varje person

är utsikten unik. Varje person har sin egen hemvärld. Varje hemvärld är en del av Lilla As omvärld. Och var gränsen går är det ingen som riktigt vet.

/a

Att resa mellan världar

19 Nov-2018 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Varifrån kommer du?

 

Lilla A står villrådig och stampar för att hålla värmen i regnet på tågstationen i Nätverkstan-land när hon hör frågan.

 

Jag vet inte?

Liberal Arts-land kanske? Det är dit tåget du väntar på ska i alla fall.

Mmm…

 

Hon tänker efter en stund. Orkar jag verkligen? Men tåget är sent och hon har ändå inget bättre för sig.

 

Jaha, och hur ser LA-land ut då?

 

Personen som frågar är lite framfusig, sådär som Lilla A lärt sig att de är här i NV-land, men tonen är mjuk och undrande. Genuint nyfiken.

Hur ser LA-land egentligen ut? Lilla A funderar och funderar.

Det är mjukt. Att det är mjukt är en början. Fluffigt. Det är böljande gröna kullar och livliga forsar. Det naggas gärna i kanten av grannen Maktens land, som gärna skulle bygga en teknikpark eller parkeringsplats eller något på de där böljande kullarna. En ständig oro för invånarna i LA-land. Men än så länge har M-land inte kommit åt LA-lands kärna, och det är en stor seger och ett stort hopp för landets medborgare. I mitten av landet finns nämligen en vulkan, som är både farlig och välgörande. Den är svår att bygga parkeringsplats av.

 

Men det är ju precis så det är här!

Jaså?

 

Lilla A tittar upp och ser att den som frågar – som hon ännu inte tittat efter – knappt syns i mörkret.

 

Ja, exakt så gör de här med. Kommer med sina linjaler och måttstockar, grävskopor och bulldozers. Tror att de bara kan traska in. Men icke! Vi har förvisso inga regelrätta vapen, det är sant, men det här mjuka – det har vi också. Och det är svårt att ta med våld. Faktiskt. Och så är vi allierade med KUL.

KUL?

Ja, alltså Kulturutövar-land.

Aha.

 

Lilla A vet vilket land det är. Förkortningen var dock ny. Egentligen ligger det inte så långt från LA-land, men nuförtiden reser folk inte så mycket mellan dem. Det var mer trafik förr. Lilla A har själv varit där någon gång då och då, men mest har hon läst om det.

 

NV-land är fortfarande nytt för Lilla A. Hon försöker greppa vad det är för ett land och det är svårt. Det är hon förvisso van vid, för detsamma gäller LA-land. Ingen har någonsin lyckats mäta det, för det är omöjligt med konventionella mätmetoder. Maktens land har försökt. De försöker och försöker men de lyckas inte. LA-land är som en sån där partikel: antingen kan du veta det ena eller det andra vid samma tidpunkt. Aldrig båda. Antingen vet du dess storlek, eller så vet du hur det ser ut.

 

Men exakt så är det ju med NV-land också!

 

Hennes samtalspartner studsar upp och ner och klappar händerna.

 

Det är som om vi kommer från samma land!

 

Men det gör de ju inte. LA-land och NV-land har mycket gemensamt: de är mjuka och fluffiga, svåra att mäta, en nagel i ögat på Maktens land och har båda en svårbegriplig och invecklad infrastruktur. Men LA-land är gammalt. NV-land är nytt. I LA-land finns gubbar av sten, statyer som dyrkas. Den vita marmorn präglar landets arkitektur. Även om formerna är mycket varierande är färgen nästan alltid densamma. I NV-land däremot är de dominerande färgerna lila och orange, och det finns inslag av många andra men inte alla. Man målar mycket i NV-land, lägger mycket resurser på det. Bevara och skapa nytt. I LA-land har färgen flagnat och den vita marmorn är det mesta som syns. Stadigt och stabilt men inte alltid superkul. För flera sekel sen såg det radikalt annorlunda ut.

LA-land och NV-land har mycket gemensamt, men de är två helt olika världar. Med väldigt olika liv. Men förbindelserna dem emellan funkar nästan fläckfritt. När tåget nu, något försenat, rullar in på stationen vänder sig Lilla A precis när hon går på för att säga adjö till sin samtalspartner, men hon ser henom inte. Kanske har hen redan gått på tåget. Kanske har hen gått en annan väg.

 

 

 

2018-11-16

19 Nov-2018 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Skyddsvärnet, min praktikplats, är en ideell förening som jobbat inom idéburen vård och omsorg sedan 1924. Föreningen har tio olika verksamheter i dagsläget som bedrivs dels i en 3 vån byggnad på Haga Kyrkogata 6, dels ute runtomkring stan. Föreningen har jobbat med kriminalvård sedan starten. Hälften av dagens verksamheter går till kriminalvård och andra häften går till integration, omsorg och förebyggande arbete. Jag har min praktik inom den andra hälften. Jag är med två verksamheter, ungdomsstödsboende och projektet Gatupratarna.

Föreningen startade sitt integrationsprojekt i samband med flyktingsflödet år 2015 med 16 platser för ensamkommandebarn (HVB-hem). Innan dess sysslade föreningen mest med kriminalvård. I början av integrationsarbetet var föreningen mycket upptagen med vardagliga praktiska bitar bl.a. att laga mat, sköta ungdomar, sköta avdelningen, ungdomarnas skola mm. Alla ungdomar hade problem med psykiskhälsa, vilket i sin tur krävde mer tillsyn och personalresurs. Föreningen var ny inom branschen och man knappt hann att jobba strukturmässigt med ungdomarnas integrationsfråga åtminstone de första två åren. HVB-hemmet ersattes av ungdomsstödsboende i somras och antalet ungdomar minskade till nio varav sex på avdelningen och tre på lägenhet. Skillnaden mellan HVB-hemmet och stödsboendet är framförallt att ungdomarna själva ansvarar för städning och mat och sina pengar. Mitt praktikarbete på stödsboende har bland praktiska saker varit att sitta med ungdomarna och höra bl.a. om deras problem eller utmaningar som samhället/omständigheterna ställer till och försöka förstå deras situation samt försöka belysa andra aspekter av de aktuella frågorna för dem. Om praktiska saker ägnar jag mig åt bl.a. att läsa ungdomarnas journaler som uppdateras omgående online av personalen, att läsa olika rapporter beträffande verksamheter, läsa olika dokument och publikationer inom Skyddsvärnet, att hjälpa till med städningen mm.

Projektet Gatupratarna startades i september, ett samarbete mellan Skyddsvärnet, Stadsmissionen och Göteborg stad. Gatupratarna möter ungdomarna på olika samlingsplatser på stan vars ungdomarna rör sig mest. Man försöker först att skapa kontakt med ungdomarna först och sedan följer upp kontakten med olika mellanrum beroende på behovet. Man försöker skapa mer hållbar sysselsättning för dessa ungdomar för att kunna slussa dem från en högriskzon vidare till mer trygga och gynnande platser exempelvis till minimaria, skola eller arbetsplats. Att träffa ungdomar på fältet och prata om olika saker bl.a. om hur deras liv ser ut och hur vi kan hjälpa dem, narkotika och vilka problem de möter, höra om drogförsäljningen och kriminalitet, vad liv innebär för dem mm. var nya upplevelser och fördjupade mina kunskaper om hur läget ser ut för ungdomarna framförallt för de som har utländsk bakgrund eftersom de mest drabbade ungdomar vi träffar är ensamkommande barn. Jag får även passa på och lära mig av fältarnas rika erfarenheter kring problematiken.

Under tiden på Skyddsvärnet fick jag känna en humanistisk ande på riktigt bland personaler, vilket bör Skyddsvärnet vara stolt över. Jag läste och hörde mycket och humanitet men att kunna se och känna hos en hel organisation var något helt nytt för mig. Jag ska förhoppningsvis bära denna känsla och upplevelse vidare med mig livet ut. Den andra sak som var överraskande för mig var strukturen kring arbetsfördelningen på Skyddsvärnet. Allting från det stora till det lilla bestäms på teammötet. Allt är skrivet och man bör följa anvisningarna/rutinerna noggrann. Strukturen var och fortfarande är jobbigt för mig men dessutom prisar jag den mycket. Jag började redan att använda mig av dessa erfarenheter.

Med värme

//Mohammad

2018-11-15

19 Nov-2018 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

I ett mångkulturellt samhälle är samarbete mellan olika kulturer en förutsättning för en välfungerande kulturell mångfald. Att kunna kompromissa vid sammanstötning av värderingar så gott det går är ett mycket viktigt element. Ett problem som man ibland pratar om beträffar de kulturer som har ett religiös-fanatiskt synsätt. Man säger att anhängarna av ett sådant synsätt tror att dem äger den absoluta sanningen. Man säger också att en anhängare av synsättet anser idén att frälsa alla människor genom att köra de till sin världsåskådning som sin individuella uppgift. Man även säger att den kulturella kompromissen inte hör hemma i detta synsätt. Det är ganska typiskt att man tillskriver ett sådant synsätt bl.a. muslimerna.

Men hur verklig är tillskrivningen? Hur realistiskt är problemet kring frågan egentligen?

Om ägandet av den absoluta sanningen tänkte jag att berätta om en diskussion som jag och två andra – en muslim, en präst från svenskakyrkan och en sikhism anhängare – hade förra helgen vid sidan av en kurs avsedd för ledarna från olika församlingar runt om i Sverige. Det var en diskussion om religion och ledde till denna fråga ”om man med sin nuvarande religion faktiskt tror att man äger den rättaste sanningen?”. Allas förhållning var lika, nämligen att min Religion äger den rättaste sanningen annars bör jag söka vidare efter den religion som äger det rättaste, och sedan försökte man på något sätt att försvara sin inställning och övertala de andra. (här vill jag passa på och påpeka att om påståendet ”min Religion äger den rättaste sanningen” tas för givet, vilket [nästan] alltid görs i religiösa sammanhang utan personens medvetenhet, innebär det samma dogm som uttrycket den absoluta sanningen medför.)

Om att kunna kompromissa om egna värderingar vid sammanstötningar i dagens multikulturella samhälle, tycker jag att meningen bör förtydligas. Vad menar vi med kompromiss egentligen? För enkelhetens skull låt oss anta att det finns två värderingar som krockar med varandra, så vems värdering ska hyllas och vems ska bort? Vad är kriterierna och vem ska avgöra det? Och …? Så i praktiken är det inte så enkelt som det låter. Jag knappt tror att det går att besvara dessa frågor överhuvudtaget. Däremot har jag goda skäl att tro att de flesta (om inte alla) av kulturella sammanstötningar inte är verkliga och orsakas av felaktiga uppfattningar pga. förutfattade meningar (eller bristande/felaktig kunskap) om samhället eller andra människor och deras värderingar eller helt enkelt om egna värderingar. Jag tycker att utbilda och ge kunskap löser problemet till en stor del och resten av problemet förutom en liten bråkdel kan lösas genom att utvidga medborgarnas synsätt och utveckla deras mångfaldstänkande som görs framförallt av Liberal Arts färdigheter. Den liten bråkdel av problemet kommer stå kvar, dvs att de sammanstötningar orsakade av vissa värderingar som är omöjliga för individerna att kompromissa om, eftersom här ligger individernas gränser. Jag tycker att dessa gränser bör respekteras och ingen får överskrida dem så länge gränserna inte bryter mot lagen.

Jag sysslar mest med ensamkommande barn under min praktik och jag försöker att kunna utvidga ungdomarnas synsätt om olika frågor i samhället med hjälp av Liberal Arts färdigheter för mer hållbar integrering.

Med värme

//Mohammad

2018-11-14

19 Nov-2018 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

I kontakt med många invandrare i det svenska samhället ser jag utanförskapet som ett sårbart faktum. Trots Sveriges generösa integrationspolitik är fortfarande glappen mellan vissa samhällsgrupper med särartkulturbakgrund och samhället i stort ganska stor. Bland dessa samhällsgrupper drabbas mest de grupper som identifierar sig i det religiösa spektrumet. Orsaken är förståelig eftersom religiösa värderingar är ofta svårare att kompromissa om jämfört med andra kulturella värderingar när det uppstår någon konflikt i mellan. Man hellre föredrar att avlägsna sig ifrån samhället till förmån att bevara sina religiösa värderingar. Dessa värderingar anses att vara allting för vissa av dem.

Som en individ kan man strunta i frågan eller säga t.ex. att det inte är min sak eller när man väljer att komma hit bör man anpassa sig efter samhället, men oavsett vad man tycker är problematiken kring frågan ett aktuellt faktum och bör åtgärdas så effektivt det går. De segregerade personerna känner sig inte hemma här i Sverige. Segregeringen gör att personerna får mindre valmöjligheter i olika sammanhang vilket i sin tur påverkar deras och barnens livskvalitet negativt. Personen tar avstånd från samhällsnormer och samhällsvärderingar i stort för att kunna skydda egna värderingar vilket i sin tur belastar samhället med mycket resurser och insatser. Jag även anser segregationen som ett hot mot demokratin i sig.

Jag har varit insatt i integrationsfrågan länge och även på min praktik ägnar jag mig mest åt denna fråga. Jag har träffat många invandrare ute i samhälle som valde självsegregeringen. Jag har även träffat många som väljer eller var på sätt och vis tvungen att distansera sig från sina värderingar (något slag tvångintegrering) till förmån att kunna integrera sig bättre i samhället. Jag tycker att varken den första eller den andra gruppen kommer gynna mycket i längd. Däremot anser jag att de kommer så småningom att översvämmas av sådana strategiers påföljder bl.a. nedstämdhet, internstrid hos individen som ökar sårbarheten för missbruk etc.

Självsegregeringen kan ibland vara en lösning förstås, tex. om umgänget nödvändigtvis medför förlust av vad man anser som viktiga. Men vi ganska ofta har förutfattade meningar om saker och ting som kan vara långt ifrån verkligheten, och våra förhållningsätt och handlingar vägleds av sådana meningar. När det gäller integration tycker många invandrare att det betyder att man ska ta avstånd från egna kultursärarter och godtar det nyas. Man knappt tror att integration betyder att olika kulturer ingår i en förening och bildar en mångfaldig helhet, nämligen multikulturalismen. Integration är en växelverkan mellan olika kulturer och relationerna mellan dessa kulturer är ömsesidiga. Man behöver inte nödvändigtvis lämna sin kulturs särarter för att kunna integrera sig i den nya miljön utan man ska jobba aktivt för att kunna vara en bidragande del i den mångkulturella sfären. Jag kommer beröra problemen som kan eventuellt uppstå i den multikulturella kontexten ur ett religiöst perspektiv vid nästa inlägg.

Med Värme

//Mohammad

2018-11-13

16 Nov-2018 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Jag, som invandrare, anser att en hel del av integrationsproblem som invandrarna kämpas med är dels på grund av brist på kunskapen om hur saker och ting funkar i Sverige och dels att inte ha en verklig bild om vad är det som avgör hur vår beteende ser ut. Den första delen som handlar om saker och ting i Sverige ska jag inte beröra vid detta inlägg. Jag tycker att allmänbildning och informationsutveckling kan lösa den del här delen av problemet. Men den andra delen dvs att vad som avgör vår beteende egentligen vill jag utveckla lite, eftersom jag tycker att den här delen är betydlig mer komplex som knappt pratas om samt tycker att en sådan fråga är mer intressant för Liberal Arts.

Jag börjar med att berätta om min upplevelse på kursen kompetensutveckling och ledarskap som haft de senaste helgerna. Kursen anordnades av Myndigheten för Stöd till Trossamfund (SST) i samarbete med Sensus och vissa andra organisationer. Deltagarna var från olika församlingar och föreningar runtom Sverige. Man ville skapa en mångfaldig syn för deltagarna. Kursen innefattade bland annat analys av heliga texter, hur en text påverkas av omgivningen, hur religionerna har eventuellt förändrats (historiskt sätt), Svåra Frågor (vad händer i praktiken om man försöker dra isär de kulturella värderingarna som vävts ihop med de religiösa genom tidens gång) mm.

De flesta av kursmomenten var faktiskt kontroversiella och skapade spänning bland deltagarna. Vi var från början uppmanade att varje tema har utbildning syfte och vi ska inte ta illa om det var något vi inte höll med. Det som var intressant och lärorikt för mig bland de andras heta och spänningar var min lugnande hållning under hela kursen. Tack vare Liberal Arts och den verktygslåda som fått under de senaste två åren var utmaningarna förståeliga och mycket lättare att hantera. Även har det varit vissa tillfällen då kändes det att själva föreläsarna hade problem med mångfaldigheten och de själva hamnade i fällan och tappade metaperspektivet vid diskussionerna.

Jag anser att en stor del av integrationsproblem som invandrarna stöttar på beror på framförallt det faktum att vi människor ständigt är under påverkan av miljön (omgivningen) vi befinner oss i. Med miljön menar jag bland annat kultur, utbildning, relationer, samhällskrav, omständigheterna mm. Miljöpåverkan skapar spänning hos oss vilket i sin tur formar vår identitet i samspel med andra (eventuella) faktorer medan vi växer. Alltså bildas vår identitet (våra egenskaper och personligheter) i samspel med den miljö vi lever i. Alltså när man förflyttar sig till en annan miljö, uppstår nya spänningar hos personen. Spänningarnas styrka och längd beror på hur mycket de två miljöerna skiljer sig från varandra samt hur viktig den berörda frågan/värderingen är för personen. För barn är det lätt med miljöförändringar att anpassa sig efter, men ju äldre är man desto svårare blir det.

Alltså, om person A har anpassat sig bra efter kraven i miljö M1, betyder det inte per automatiskt att han/hon kommer att anpassa sig bra i miljö M2 direkt efter flyttningen. För att personen ska kunna anpassa sig bra i den nya miljön kräver mycket ansträngning, insats och tid förstås, eftersom de påverkande miljöfaktorerna är avsevärd många. Dessa faktorer är både synliga (åtkomliga) och svårsynliga (dolda). De åtkomliga känner vi till ofta, men de dolda är i allmänt svåra att upptäckas. De flesta integrationsproblem för invandrarna trots deras försök och ansträngningar, beror ofta på det faktum att de endast tar hänsyn till de synliga faktorerna vid sina ansträngningar. De jämför ofta de synliga faktorerna i båda miljöer och tar ställning till mellanskillnaden utan att vara uppmärksamma om de svårupptäckbara och dolda faktorerna. De synliga faktorerna faktiskt utgör bara en bråkdel av det hela.

Ett omdöme eller ett beteende i princip uppstår inte av samverkan mellan ett sunt förnuft och några få faktorer utan betydlig fler faktorer är iblandade. Själva sunda förnuftet är inte något självklart och universellt som man tidigare trott, utan det är något som är relativt och personligt. Det skiljer sig

mycket från person till person beroende på allt som har skett i personens liv hittills. Ytterligare vill jag understryka att ett beteende eller en ställning hos människan i princip uppstår ur en mycket komplex process i hjärnan med jätte många faktorer inblandade både ini- och utifrån.

När man lever i den miljö man har vuxit upp, brukar det inte krångla mycket mellan värderingar, förhållningssätt och samhällsnormer. Allting är välvävda i varandra och man känner sig hemma. Men när man kommer i en annan miljö, börjar krångel och spänningar då. För att komma undan sådana svårigheter/problem försöker man rätta sig efter miljökraven eller alternativt anstränga sig för att ändra på omständigheterna eller miljön. Jag personligen tror inte att sådana försök eller ansträngningar har betydande positivresultat om man inte tar hänsyn till de osynliga faktorer som kan eventuellt påverka ens omdöme och därmed beteenden så gott det går.

Jag hellre vill hävda att om man bortser från de svårsynliga faktorerna både hos sig själv och hos samhällsnormer vid miljöbytet, har en stor del av de nämnda försök och ansträngningar moteffekt i längd. Som ett typiskt exempel; en bekant familj till mig bosatte sig i Sverige för ca 15 år sedan som kvotflyktingar. Föräldrarna fick relationsproblem redan vid första året och deras fem barn (1-11år vid ankomsten) fick växa upp i ett helvete. Manen försökte avlägsna frun från hennes vänner för att han trodde att problemet var vännerna som provocerade henne att bli självständig. Åt andra sidan försökte frun att bevara friheten hon fått efter ungefär 15 år av patriarkatliv och sagt ifrån. Mannen tvingades att flytta hemifrån. Resultatet blev en olösbar konflikt på bekostnad av bl.a. familjens psykiskhälsa. Båda föräldrar träffar psykiatri regelbundet och barnen plågas av psykos. Mannen skyller på frun och Sverige och frun på mannen. Men om de två hade blivit uppmärksamma om de underliggande faktorer bakom vars handling, skulle de förmodligen ha betett sig annorlunda. Om mannen istället för att skylla på frun eller de svenska samhällsnormerna hade tänkt på hur han behandlade sin fru innan, och om frun visste om att dagens samhällsnormer i Sverige inte uppkom på en gång utan det utvecklades genom tiden samt hade tagit hänsyn till hur hennes beteende kommer uppfattas av mannen som hade en historia av patriarkat bakom sig och istället började sina självständiga beteende successivt, hade familjen med en stor sannolikhet beskådat ett betydligt bättre liv.

När jag är på praktik och träffar ungdomar och personal försöker jag att utvidga deras synsätt genom att peka på de svårsynliga delarna av de aktuella ämnena vid samtalen. Det är tänkt med praktiken att kunna applicera de färdigheter som vi fått på Liberal Arts.

2018-11-12

13 Nov-2018 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

Mitt intresseområde har varit teknik hela tiden. Jag minns väl hur imponerad jag blev när en uppfinning eller en ny teknik kom till min kännedom. Jag även minns hur jag försökte samla mina pengar och otåligt vänta till motormagasinets nästa nummer, vars kunde jag läsa om utvecklingen inom motorfordon. Men när jag började föreningslivet för några år sedan här i Sverige, ändrades teknikmotivet så småningom till humaniora.

Sökandet av de eventuella utbildningarna bland humaniora ledde mig till Liberal Arts, vilket jag hade ingen aning om vad det kan innebära förutom den beskrivning som fanns på utbildningens hemsida. Jag valde LA med stora tveksamheter. Jag var faktiskt tveksam om LA kan svara på mina förväntningar. Sådana känslor fortsatte hos mig även när utbildningen var på gång, men ju längre kom vi fram i utbildningen desto tryggare kändes LA valet. När man ser hur de spridda kurser som man har läst i de senaste två åren hänger ihop, och hur de tillsammans beväpnar studenterna med värdefulla verktyg bl.a. den kritiska apparaten, ett extra öga att se saker eller detaljer som annars kan vara omöjlig att se, struktur, metaperspektivet, ödmjukhet mm, känns det tryggt och väldigt skönt.

För att kunna sätta dessa färdigheter i praktiken var socialbranschen ett självklart val för mig. Skyddsvärnet i Göteborg som är en ideell förening med över 100 år erfarenhet inom socialfrågor och 25–30 anställda var ett lockande praktikplats för mig. Föreningen startade sina verksamheter med fokus på framförallt fångarna och de problem som de möter i samhälle när de är färdig med fängelsetiden. Föreningen har idag ett Halvägshus vars fångarna som skött sig bra i fängelse kan bo i innan utskrivningen. Dessutom har föreningen flera andra verksamheter t.ex. stödboende for ungdomar, skyddat boende för kvinnor, lägenheter med/utan stöd, Gatupratarna och Skyddsbuss.

Projektet Gatupratarna (ett projekt som riktar sig mot ett tryggare Göteborg) och Ungdomsstödboende är bland de två verksamheter som jag praktiserar mest på Skyddsvärnet. Att komma in i den svenska arbetsmiljön för första gången var en rejäl utmaning för mig. Stränga rutiner och regler som man bör anpassa sig efter ganska fort, och som en utlänning med egna värderingar eller med vissa personligheter drabbas man lätt av förutfattade meningar, var bland de utmaningar som jag fick kämpa med. Allt annat gick ganska smidigt annars.

Tack vare den bild och kunskap som Liberal Arts gav oss om verklighet kan vi se problemen i större utsträckning. Människo- och socialfrågor är mycket komplicerade och det finns ofta många dolda inverkande faktorer som är inblandade i sådana frågor. Jag anser LA:s kunskap som en värdefull resurs vid problemlösningen speciellt vid de problem som berör människan och samhället. Ofta frågor anträffande människan och samhället är så komplexa och präglas av många olika faktorer. Jag tycker att för att kunna lyckas kartlägga sådana komplexa frågor kräver interdisciplinära studier, vad som liberal arts kan i hög grad klara av uppgiften.

Med värme

//Mohammad