En av de främsta Liberal Arts färdigheterna, här ute på praktiken, är nog förmågan att umgås med olika begreppsdefinitioner. Träningen i att omdefiniera världen i andra termer och hantera utfallet av det som kommer ur den processen. Den förmågan verkar essentiell i humanitärt arbete – för att nå fram, nå ut och utveckla. Inte minst för att lyckas lösa problem som idag kanske anses omöjliga att lösa. Varför tycks problem som världsfattigdom och klimatförändringar oöverstigliga? Ibland kan svaret vara för att vi försöker angripa problemen med, i situationen, orimliga metoder.
Igår var jag på en paneldiskussion på Columbia University i New York som handlade främst om FN:s Sustainable Development Goals som ska antas nästa år, 2015, för att ersätta Millenium Development Goals. I panelen satt Minh-Thu Pham – Senior Policy Director at the United Nation’s Foundation, Eric Swanson – Director och Co-founder of Open Data Watch, Chantal Line Carpentier – New York Office Chief for the UN Conference on Trade and Development (UNCTAD) och Tracy Raczek – Climate Policy Advisor for the UN Secretary-General’s Climate Change Support Team (CCST).
Under frågestunden reser sig en NYU-filosofistudent upp och ber panelen att utveckla frågan om hur 193 länder ska kunna enas om 17 ”goals” och 169 ”targets” (till skillnad från MDG:s åtta mål) när själva termen ”sustainable development” redan i sig är svårdefinierad och mångtydig. En annan student menade att ”climate change” är utdaterat och att ”climate resilience” är det som gäller nu. Redan detta visar, för mig, hur viktiga våra begrepp är i vårt gemensamma arbete. Som sagt: för att nå fram, nå ut och utveckla. Om vi ska kunna hantera problem som till exempel hunger, måste vi angripa det med en för situationen riktig begreppsdefinition.
Jag läste en artikel i New York Times häromdagen – ”Don’t Ask How to Feed the 9 Billion” av Mark Bittman – som handlar om hunger och fattigdom. Bittman uttrycker i artikeln en frustration över det hörn som frågan om ”hur vi ska mätta jordens alla invånare” tycks jaga in oss i. Det är redan ett känt faktum att det produceras tillräckligt med mat i världen för att alla ska kunna äta sig mätta – världshunger beror inte på matkvantiteten, utan på andra, systematiska problem. Frågan måste därför angripas med andra begrepp. Bittman skriver:
If poverty creates hunger, it teams up with the food system to create another form of malnourishment: obesity (and what’s called “hidden hunger,” a lack of micronutrients). If you define “hunger” as malnutrition, and you accept that overweight and obesity are forms of malnutrition as well, than almost half the world is malnourished.
The solution to malnourishment isn’t to produce more food. The solution is to eliminate poverty.
Look at the most agriculturally productive country in the world: the United States. Is there hunger here? Yes, quite a bit. We have the highest percentage of hungry people of any developed nation, a rate closer to that of Indonesia than that of Britain.
Is there a lack of food? You laugh at that question. It is, as the former Food and Drug Administration commissioner David Kessler likes to call it, ’a food carnival.’ It’s just that there’s a steep ticket price. /…/ So we should not be asking, ’How will we feed the world?,’ but ’How can we help end poverty?’ Claiming that increasing yield would feed the poor is like saying that producing more cars or private jets would guarantee that everyone had one.
Paneldebattörerna igår menade att de nya FN-målen inbegriper ett språk som omfamnar en princip som genomsyrar denna världens gemensamma ansamling av ”detta vi vill göra” – och det är att det är förändringar som hela världen behöver genomgå. Målen är till för varenda nation av de 193 att jobba emot, inte bara de fattigaste länderna som är i störst nöd. Den förändrade tonen är ruggigt spännande tycker jag – nyansen av definitionen av ”hållbar” som något där alla är deltagande är oerhört fräck. I mina öron ringer fortfarande ropen längs Manhattans gator när 400 000 människor marscherande för klimatfrågan den 21 september i år, inför FN:s klimattoppmöte samma månad.
Klimatmarchen skapade ett enormt Twitter-flöde och Tracy Raczek pekade på hoppfullhetens och inspirationens förmåga att få oss att agera verksamma agenter i vår egen framtid. Ett fräckt TED-talk som jag blev tipsad om häromdagen (”Gaming can make a better world” av Jane McGonigal) tar också upp just detta – genom att omvärdera negativa definitioner av ”datorspelande” kan vi skapa kraftfulla verktyg för att innovera och förändra vår värld genom människors engagemang och tro på sig själva. Hon tycker att vi ska spela mycket mer datorspel än vi redan göra.
”The first generation to end poverty and the last generation to deal with climate change.” (Minh-Thu Pham). Det är vad de säger. Jag menar att det behövs en förändring i definitionsförutsättningarna och en träning i att följa förändringen så långt som det bara går för att upptäcka det nya möjliga som en gång kanske verkade omöjligt. Inget är nytt under solen men vi kanske kan se det ur andra perspektiv. Med andra ord: omdefiniera – mera.
1. Jag tror det kommer dröja länge innan FN har utrymme att omdefiniera begrepp.
Problemet med att omdefiniera det på det sättet Mark Bittman vill är att Bittman pekar på ett helt annat problem – han vill peka på ett systemfel som skapar en enormt skev värld där vissa dör av överätande och vissa dör av brist på mat.
Det är ett stort problem och extremt brett och även om problemformuleringen och målformuleringen godkänns så är det inte helt klart var man ens skall börja nysta för att lösa problemet. Att belysa att vissa människor inte har nog med mat definierar en tydlig målgrupp och avgränsar var åtgärder skall läggas in.
Det är uppenbart (för mig i vart fall) att lösningen ur ett systematiskt perspektiv kräver en omstrukturering av socialistiskt slag och ett förkastande av den rådande globala ekonomiska ordningen. Och om FN accepterar den sortens socialpolitiska ansvar, som på ett globalt plan både har tappat sin legitimitet och sitt folkliga stöd (tragiskt nog!) – delar av Latin Amerika ger visserligen ett visst hopp dock – så kommer ingen av medlemsländerna skriva under på det FN föreslår.
Victor Hugo skrev ”Det finns inget så starkt som en idé vars tid har kommit” och jag skulle vilja vända på det till att säga såhär; det finns ingen idé som kan lyckas om tiden inte är mogen. Jag ät tveksam till om världen är redo för en så radikal omställning.
2. jag skrev första halvan av den här kommentaren igår och vill nu idag gå i polemik med mig själv och argumentera för motsatt ståndpunkt.
FNs Allmänna Förklaring om de Mänskliga Rättigheterna har i tiden efter sin publikation fått en enorm betydelse och blivit ett enormt kraftfullt rättesnöre och gett tyngd till den lilla människans krav. Jag skulle säga att det enorma inflytande det har haft inte kan överskattas. När vi arbetar arbetar vi rättighetsbaserat; vi kan gå tillbaka till en grundprincip, och ingen kan säga emot det, för dess FNs förklarings legitimitet är allmänt erkänd.
3. Ehe jag vet inte om jag kommer till någon slutsats. man får väl bara använda sitt omdöme: Om man tror tiden är mogen för att man skall kunna genomföra en normativ skiftning, så satsa. Är tiden inte mogen gör man sig själv orelevant. Elller nått.
Vad lätt det är att säga emot sig själv! Och vad svårt det är att nå syntes!
Och så var det bevisat! Att det verkar galet svårt att formulera sådana här övergripande dokument. Men som du skriver – så viktigt det är att försöka ändå! För det verkar som att ord ändå ger tyngd med tiden. Visst kräver det dock att FN behåller sin legitimitet i sig. En kan bara hoppas att världen fortsätter att ställa sig bakom denna fredsbevarande organisation.
Intressant att du tog upp det citatet av Victor Hugo. Jag tror att du har rätt (vilket jag skrev i svaret också till Alice kommentar). Det finns bara så mycket en enskild människa kan göra. Men jag tror också att vi är skyldiga att försöka. För hur kan vi veta när tiden är kommen? Det kan en säkert bara svara på i backspegeln.
Hej! Frackt att du varit pa Columbia university – hur var det? Skulle du kunna tanka dig att studera i USA i framtiden?
Och intressant amne, angaende definitioner. Min larare talade harom dagen om vad han tyckte civilisation var. Civilisation ar, enligt honom, att avlagsna sig fran sitt eget jag, att leva sitt liv mer abstrakt. Att onska saker som ar abstrakta. Att disciplinera sig.
Inte precis hippiedrommen.
Men jag kom att tanka pa det, nar jag laser om hur du upplever att det ar svart att gora globala avtal nar till och med spraket gungar (forresten, vilket sprak kan man ens anvanda? Ett par manader har i Frankrike har fatt mig att kanna att engelska inte ar sa allomstades radande som man kunde tro – och vem vet vilket sprak som kommer vara det styrande om hundra ar? For 250 ar sedan talades det franska pa de svenska universiteten.). Att det vi forsoker gora, nar vi loser globala fragor, ar en riktigt svar grej. Vi forsoker vara – mycket – abstrakta och allmanna. ”civiliserade”.
Komer det ens att ga? Det ar en fraga jag staller mig sjalv ofta. Men vad annat har vi att gora an att forsoka.
PS mkt intressant med ett annat perspektiv pa hunger/fattigdom/dalig halsa osv!
Columbia har ett magnifikt campus (jag dreglade nästan när jag såg biblioteket utifrån). Jag tror att det hade varit fantastiskt att studera i USA. De har en väldigt liberal inställning till utbildning, som jag gillar. I Sverige är det väldigt bestämda vägar för program, annars blir man inget. Här väljer en sin major och minor, och så kan man pussla ihop något spännande däremellan. I USA, och om jag har förstått rätt också i England, har dessutom skrivande en helt annan status. En kan läsa ”English” eller ”Creative writing” utan att någon höjer på ögonbrynen. Det hade varit makalöst fräckt! Jag tror att det är något som saknas hemma – attityden att skrivande är ett hantverk som vilket annat och den underliggande stoltheten i det.
Jag håller med dig i dina kommentarer och jag tycker att du för intressanta resonemang! Jag har också funderat mycket på språk – tyska till exempel har varit långt mer utbrett än det är idag (populariteten sjönk efter andra världskriget). Men det betyder att det finns oerhört många vetenskapliga artiklar som skrivits på tyska genom åren. Ska de översättas då? Eller har vi en plikt att bevara dem i originalspråk? Detta är naturligtvis frågor som kan göras gällande för i princip alla språk.
Intressant tanke om civilisation – att krångla sig ur sitt eget jag som ett ormskinn. Men vilket ”jag” är det vi talar om? Ett autentiskt jag, eller ett kulturbundet jag? För det känns som att civilisationen kanske behöver det senare?
Det finns mycket intressant i ditt inlägg att följa upp tycker jag, men jag har inga utvecklade resonemang eller nåt utan bara lite spontana tankar. Så himla mycket som verkade omöjligt för 50 år sedan är självklart idag. Jag såg precis på historieätarna och kvällens avsnitt handlade om sextiotalet. Just det är ju ett väldigt spännande årtionde när det kommer till omöjligt och möjligt, för så himla mycket gick från den ena till andra sidan; typ att barn kunde vara på dagis så att tjejerna kunde jobba istället för att vara hemmafruar och be gubben göra sig själv en macka om han var hungrig. Och sådant som var möjligt då är fullständigt otänkbart idag; på tv sändes ett inslag om typ ”Sjövett”, som lärde ut hur man bäst fick en tom ölburk man just hävt i sig, medan man styrde motorbåten, att sjunka när man efteråt slängde den i sjön.
Hur genomförs ett paradigmskifte? Vem tjänar på de rådande systemen; vilka har intresse av att upprätthålla dem?
Det brukar dessutom vara de som tjänar på de rådande systemen som också äger hegemonin och därför får definiera och formulera vilka problem som är förestående och brådskande. Fattigdom har diskuterats som om det vore vissa länders individuella misslyckanden, och vi rika länder som lyckats så bra kan hjälpa de sämre länderna så de lär sig hur man gör; för att riktigt särskilja oss från de fattigare länderna så kan vi kalla dem ”tredje världen” och så kan vi anordna luxuösa galor för oss själva där vi uppmärksammar barn i Afrika och skickar pengar dit via sms. Asså förlåt, jag blir så lätt raljant när jag pratar om sånt här (därför att det 1. gör mig så förbannad och 2. jag inte kan så mycket om det egentligen).
Men det är något jag saknar i de här debatterna. Precis som Bittman säger; ”The solution is to eliminate poverty” – inte (i längden) att vi rika ska mata de fattiga. Men vi pratar väldigt ofta om att eliminera extrem fattigdom, och inte lika ofta om det som vi VET krävs från andra sidan: att eliminera extrem rikedom. Vi måste göra avkall på vissa goa privilegier. Det var sjukt obekvämt att inte längre få slänga ölburkar i sjön och sjukt obekvämt att inte ha en hemmafru, men det fungerade ju. Vad krävs för att vi om 50 år ska tycka det är en självklarhet att alla får äta istället för att några får åka till Thailand i fem veckor varje vinter?
Jag tycker att du skriver en fantastisk kommentar! Den var med mig i tankarna i flera dagar. Jag tror också att du verkligen är något på spåren. Vi hade en gäst inne som uttryckte en liknande åsikt – egentligen kommer inte problemet att försvinna förrän världen gemensamt satt sig ner och beslutat sig för att jämna ut denna groteska snefördelning. Kommer det någonsin att kunna hända, känner jag. Och så skriver du om andra självklara omöjligheter som sakta håller på att glida in i dimma i det förgångna.
Hur genomförs ett paradigmskifte? Jag kan inte låta bli att tänka på en av föreläsningarna i idéhistoria, när vi talade om att det inte är så mycket de enskilda individerna som äger specifika framsteg eller uppfinningar. Det var dags för jorden att få en kikare till exempel, och det var bara en tidsfråga vem som skulle vara först. Frågan kanske helt enkelt landar i – är tiden kommen?
Som tillfällig humanekologistudent är detta rätt aktuellt för min egen del. Jag tror också att omdefiniering är bra och nödvändig, men jag ser väldigt mycket fog för att filosofistudentens fråga var skrämmande träffsäker; det är alldeles för svårt för världens länder att ena sig om definitioner över huvud taget. De blir ofta rätt vaga, och i miljökonventioners fall saknas det i regel åtgärder/straff om de inte uppnås. Mest oroväckande är dock att det inte finns någon större politisk kraft som ifrågasätter att tillväxt och hållbar utveckling inte är förenliga. Jag vet inte vad som komma skall i FN:s nya miljömål, men jag skulle bli förvånad om de ens kritiserar tillväxtens inbyggda ohållbarhet. Å andra sidan är det ju trevligt att det pratas om hållbarhet på internationell nivå, men vad som verkligen behöver omdefinieras är vårt ekonomiska system! Så ja, omdefiniera mera! 🙂
Hej Jonte!
Spännande med humanekologi! Du måste berätta mera när vi ses.
Jag håller med dig – visst är det svårt att se hur det skulle kunna göra skillnad. Är det inte också det som är det stora problemet när så många ska försöka komma överens och allas agendor ska fogas samman på papper? Till slut blir det vagt och stortolkat (det går att tolka lite som en vill). Och vad betyder det då i praktiken?
Jag tror att förändringen i praktiken handlar om vad vi gör av det där orden på det officiella pappret, hur vi tar hand om budskapet och vad vi inspirerar begreppen till att betyda i våra egna liv. Vilket också skulle kunna klassas som en typ om omdefinition, antar jag. Vi läste någon gång att ”handling är det enda som betyder något”. Jag tänker att ord är mäktiga, för de bär förändringar och möjligheter till handlingar inom sig. Men vad betyder de egentligen om de aldrig realiseras eller får utlopp för sin fulla potential? Är inte pappret dött då?