I

Inledningsvis vill jag börja med att be om ursäkt för den pretentiösa rubriken. Häromdagen fick jag träffa en före detta riksdagsledamot som samordnar ett kvinnligt nätverk inom Moderaterna i Partille kommun som hade hört talas om hotellet och ville veta mer. Det resulterade i att tidigare nämnda nätverk och många fler från de lokala Moderaterna gjorde ett studiebesök som jag, tillsammans med en deltagare och företagets styrelseordförande höll i. Det blev mycket lyckat och trevligt!

Poängen med den här lilla berättelsen är att det i ganska hög om än oregelbunden frekvens dyker upp nyfikna Jonseredsbor, människor från kommunen, företag osv. för att ta sig en titt på hotellet och få höra lite om konceptet. Den här gången blev min första rundvisning av en sådan besökare och rent generellt kan man säga att hotellet börjar generera visst intresse i närområdet. Vi får se vart detta leder.

II

Le Mat agerar inom två affärsområden. Dels gästnattsverksamheten med tillhörande restaurang, men också (detta kanske är pudelns kärna) arbetsträning vilket levereras till kommun, arbetsförmedling och försäkringskassan. Detta innebär bland annat att under tiden fram tills deltagarna blir anställda är det olika former av offentliga ersättningar som utgör deras huvudsakliga inkomst, i de flesta fallen.

Målet med arbetsträningen är att deltagarna skall få tillgång till redskap och stöd för att utvecklas och kunna ta makten över sina egna liv. Just egenmakten är ett centralt begrepp och en anledning till att det demokratiska styrsättet är så viktigt. Som bidragstagare har man sällan någon större makt över stora delar av sitt liv. Att hjälpa deltagarna med att ta tillbaka den makten är ett av Le Mats huvudsakliga mål.

III

Läget är som lyder: Hotellchefen är sjukskriven tills vidare och det går sjukdom bland många deltagare. Alltså har personalbristen intensifierats.

I receptionen, vilken också är det primära ”kontoret” finns fyra bord. Ett med receptionsdatorn, ett med en annan dator där en anställd sköter kommunikation och allt digitalt arbete, ett tomt bord som är fritt för den som behöver det och ett bord där chefen sitter. Det sistnämnda har alltsedan chefen blev sjukskriven stått tomt. Entré: Johan. Jag bestämde mig häromdagen för att inta den vakanta platsen. Anledningskvartetten bakom detta är utformad enligt följande: två själviska anledningar, en ”arbetsmiljömässig” och en utforskande. De själviska anledningarna är dels att platsen jag i skrivande stund sitter på kort sagt är den bästa platsen (jag sitter längst bak i rummet, ingen kan titta över min axel när jag skriver (eller kollar Facebook…)) och dels att chefspositionen (den spatiala) passar min svulstiga självbild.

Den tredje, i brist på ett bättre ord, arbetsmiljömässiga anledningen är att chefens frånvaro blev smärtsamt tydlig när stolen var tom, det ser bättre ut om någon sitter där. Den sista, mer utforskande anledningen hänger tätt ihop med den föregående, jag ville se vad som hände med deltagarnas och de anställdas relation till mig när jag ockuperade chefsbordet. Tydligt blev ganska omgående att folk började vända sig till mig med tankar, frågor och kanske framförallt för att få bekräftelse. Flera gånger om dagen kommer deltagare och berättar att de har städat rum x tagit emot bokning y osv. ”Bra jobbat” är i princip det enda jag kan svara och ofta är det förmodligen det enda som egentligen efterfrågas. Vad gäller frågor om städning osv. kan jag nästan aldrig ge svar, men det är sällan ett problem. Problemet har snarare varit att folk, ofta på grund av osäkerhet eller ovana vid det demokratiska arbetssättet, har frågat ”för mycket” när hotellchefen varit på plats. Ledarna försöker i den utsträckning det är möjligt att inte bestämma för mycket. Det handlar snarare om att alla tillsammans skall komma fram till beslut/lösningar på problem i en platt organisation.

Ses imorgon!