Header

Kaos, katastrof, kris… 2017-11-18

8 Dec-2017 | Skrivet av xekbmo i Okategoriserade

I

I skrivande stund är det mer än en månad sedan jag senast skrev något i min ”dagbok” och skälet till detta är egentligen detsamma som gör att det är extra synd att jag inte skrivit: det har varit fullt sjå på hotellet.

Arbetet är fortsatt svårt och kanske ännu svårare att lägga upp. Styrelseordföranden konstaterade för mig häromdagen att deras arbete med ekonomisk planering och framförhållning vad gäller finanserna försvåras av att det är svårt att förutse när bokningstopparna kommer eftersom de flesta bokningarna görs endast några dagar i förväg.

 

Med ordföranden hade jag också en diskussion om hur vi talar på hotellet och hur ord används. De senaste veckorna har jag flera dagar när jag kommit till hotellet och innan något annat hunnits avhandlas fått veta att det är kaos, katastrof eller kris. Med mina mått mätt har ingen av situationerna vilka beskrivits med något av k-orden varit kvalificerade för såpass storslagna beskrivningar. Den generellt sett ganska höga nivån av oro hos deltagare och de anställda som tidigare varit deltagare är ett ständigt aber. Nästan oavsett vilken bakgrund deltagarna har är en låg stresstålighet något nästan alla delar – förmodligen en konsekvens av att ha levt stora delar av livet i utanförskap. Oron grundar sig delvis i detta, men också i att det mer och mer sprider sig en kollektiv och individuell ansvarskänsla i personalgruppen. Vilket är bra, men det krävs en ökad handledning vad gäller hur oron skall och ”får” ta sig uttryck. Ansvarskänslan tror jag delvis har sin grund i att personalen börjar bli varmare i kläderna eftersom hotellet har varit öppet i tre månader, idag den 15:e november. Den kollektiva ansvarskänslan är på ett sätt ett gott tecken och definitivt ett tecken på att den kooperativa andan har börjat få fäste i Jonsereds Fabriker.

 

I samband med EU-toppmötet den 17:e november hölls ett antal sidoevent varav ett innehöll ett panelsamtal där min handledare Elisabet deltog och jag fick sitta med och lyssna. Bland övriga panelmedlemmar i de många panelerna återfanns ett antal ministrar EU-toppar, och människor inom den sociala ekonomin från hela Europa. Tydligt var att det sociala företagandet är stort och växer i stora delar av Europa och dessutom anses vara viktigt på ett helt annat sätt än i Sverige.

II

I allt jag läst om ASF framgår det tydligt att det är en metod som fungerar väldigt bra och det finns gott om forskning som stöttar och rekommenderar metoden, ändå är den breda genomslagskraften mycket liten. Jag frågade Elisabet: Om det här nu är så bra, varför känner ingen till det? Vad beror motståndet mot ASF på?

 

”Motståndet beror på flera saker. Dels finns det fortfarande i Sverige någon slags övertro på att samhället, någon annan skall fixa allting.”

 

Välfärdsmodellen är bygd på att stat, landsting och kommun skall ta hand om vissa saker när inte det personliga skyddsnätet fungerar, men den tar ingen större hänsyn till individens behov och problem. Den luckan försöker ASF fylla. Ett annat problem för ASF, menar Elisabet, är att det är en helt annan affärsmodell än vad vi är vana vid.

 

”När du läser till civilekonom läser du inte om demokratiskt ägda företag. När du räknar företagsekonomiskt (på ASF) fungerar inte de traditionella ekonomiska modellerna…”

 

I Le Mats fall finns det stora problem med finansieringen. Det går inte att starta ett hotell utan att först ha ett hotell, så att säga. Många stora kostnader måste betalas redan innan verksamheten kan dra igång och det är svårt att få finansiering eftersom det finns en ganska liten förståelse för den här affärsmodellen.

 

”Nu har det förändrats lite på senare tid, kanske därför att det är lite trendigt och inne med att ta social hänsyn, eller så har vi trots allt lyckats någonstans. Det finns nu en nyfikenhet och ett intresse att bidra, men fortfarande händer det inte fullt ut. Det finns inget bra stöd dör att starta nya sociala företag utan idealister som satsar egna pengar.”

 

Trots allt kan vi se att i det finns många sociala företag i göteborgsregionen. Till stor del på grund av just idealister som Elisabet, men också för att det går att visa på tidigare lyckade ASF och att det har spridits en större kunskap bland politiker och tjänstepersoner här än på många andra håll i landet.

 

Både på nationell, regional och lokal nivå handlar ASF lite mellan stolarna eftersom det rör både arbetsmarknadsåtgärder, socialpolitik och näringslivspolitik.

 

”Det går inte att bara gå på näringsdepartement, utan du måste jobba med arbetsmarknadsdepartementet och socialdepartementet. Det gör det tungrott.”

 

Jag frågade Elisabet om hon kunde se någon politisk förändring som skulle hjälpa den sociala ekonomin att växa.

 

”På EU- nivå finns det bra stöd och den utveckling vi ser i Sverige hade vi inte haft om vi inte blivit medlemmar i EU. Det har hjälpt oss, både med strukturfondsprogrammen där man kan få ekonomiskt stöd för att utveckla den här typen av verksamheter. Men också genom att det i EU finns andra länder som vi kan lära oss av och importera kunskap ifrån. (…) Det är snarare den nationella politiken som behöver förändras.”

 

I detta ser Elisabet tre viktiga delar som är nödvändiga. Dels behövs det en lagstiftning för ASF för att samhället lättare kan stötta verksamheter. En lagstiftning som reglerar företagsformen, idag drivs alla Le Mat i Sverige som ekonomiska föreningar, vilket fungerar hyfsat, men i t.ex. Italien finns det en juridisk företagsform vilket gör det lättare att samverka med myndigheter, finansiärer osv. Det blir också en slags stämpel som ger berättigande åt företagen gentemot resten av samhället. I nuläget är finansieringen av ASF det största problemet. Det är också svårt att få banklån som ASF eftersom det är svårt att ge säkerhet till banken när många av de som arbetar i företagen hör till samhällets fattigaste medborgare.

 

”Det behövs också en tydlig arbetsmarknadsåtgärd som är tryggare för den här gruppen (långtidsarbetslösa) som är oerhört utsatta idag och som tumlas runt i olika projekt och olika åtgärder. Det är alltifrån det offentliga till olika föreningar och företag där de valsas runt.”

 

Den ursprungliga gnistan som påbörjade processen som ledde till ett Le Mat i Partille kommun var att Uno Hallgren (social entreprenör och styrelseordförande i Le Mat Jonsereds Fabriker) fick frågan om han kunde hitta på något för en grupp människor som skickats runt mellan olika arbetsmarknadsinsatser, praktikplatser osv. De hade fastnat i något slags svart hål sade man.

 

”Till sist behövs det pengar. På 60-talet såg man att det började hända saker i samhället och bestämde sig för att satsa mycket pengar från näringsliv och staten, det instiftades en industrifond för att man skulle kunna utveckla industrin i olika delar av landet. Perfekt. Varför inte ha en utvecklingsfond för sociala företag?” 

III

Jag inser att jag inte ägnat ett ynka tecken i mina blogginlägg hittills som handlar om hur mina liberal arts-kunskaper kommer till användning eftersom att det är svårt och för att jag har haft fullt upp med att lära mig allt om Le Mat snarare än att reflektera över mina gamla kunskaper. Med det sagt börjar jag ändå komma till någon slags insikt om att mina kritiska och analytiska humaniora-verktyg passar bra på ett ställe som Le Mat. Dels har jag varit tvungen att vara mycket varsam med hur jag argumenterar och på vilket sätt jag framför olika tankar och idéer. I ett demokratiskt arbetssätt är argumentationsanalyser extremt värdefulla. Detsamma gäller när man diskuterar och försöker lösa alla de inneboende målkonflikterna i ASF, där krävs verkligen ett filosofiskt sinnelag och en förmåga att kunna identifiera och isolera problem och frågor.

Att göra praktik på en så pass nystartat verksamhet som Le Mat Jonsereds Fabriker visade sig också vara ett snilledrag. I en miljö när mycket ännu inte är hugget i sten finns det ett stort utrymme för någon som kommer utifrån och är (försöker vara) kritiskt och analytisk.

 

Med det sagt vill jag tacka för visat intresse. Det finns tusentals saker att säga om min praktik, men det här fick lov att räcka!

Vänligen,

Johan

Le Mat Jonsereds Fabriker

Följ bloggen med RSS Kommentering avstängd.