Från tågfönstret ser Lilla A hur byggnader svischar förbi. Det är gamla, nya, fina, fula, förfallna och välskötta… hela Nätverkstan-land är ett enda virrvarr av alla möjliga konstiga byggnader. Men tillsammans utgör de ändå en fin helhet. I det brokiga finns en rå skönhet hon inte riktigt ser hemma i LA-land. Där hemma i hennes hemvärld är alla byggnader i ungefär samma färg, byggda av samma sten – vit marmor. Gamla, många förfallna, men grunden är stabil. Man byggde bra förr. Målade mer. Men även om befolkningen i LA-land inte har råd att renovera särskilt mycket är det rätt lugnt och städat, och de centrala kvarteren ser ändå någorlunda okej ut.

Lilla A är på väg. Hon lyckades hitta rätt tåg på stationen i NV-land – en inte alltför enkel uppgift – och är på väg ut på landsbygden. Eller ja, landsbygd kanske inte är riktigt rätt ord. Det är snarare ett slags gränsland. Ute i periferin mellan Nätverkstan-land och dess grannar finns ett gränsland där det bor ett litet antal människor. På gränsen mellan NV-land och Kulturutövarland bor den person hon ska besöka först. Hen bor i en stuga vid en sjö med utsikt över NV-lands skyline. Den ser lite diffus ut härifrån, svår att få grepp om.

Den här personen är en gränsvarelse. Hen sitter på sin altan med en kopp kaffe och en stor, tung bok. Hen ser inte bara NV-lands siluett från sitt hem, utan även KULs respektingivande och smått kaotiska dito i fjärran. Länge var hen en Pendlare – reste nästan dagligen mellan KUL och NV-land. Beslutade sig till slut för att bosätta sig här, i Gränslandet. Hen är inte ensam, de är en liten men växande grupp personer som bygger bo här, med utsikt och insikt i två olika länder. De kommer alla från olika världar och har olika sagor att berätta. De ser alla NV-land från olika håll och ändå samma.

Gränsvarelsen berättar om NV-land för Lilla A. Storögt lyssnar hon på sagor om tidskrifter och konsthallar, ljudinstallationer och strider.

Hur har jag missat detta?

Hon kan knappt uttala ordet – K U L T U R.

KUTLUR?

KLUTUR?

Så himla svårt – vad är det ens?

Hon suckar och känner sig uppgiven. Gränsvarelsen ler mjukt och säger att det nog inte är så väldigt olikt det där som ni sysslar med i LA-land. Kultur är släkt med bildning, och bildning är väl er grej?

Jo, visst är det så, det får Lilla A ändå hålla med om, men den kultur hon känner till bäst är den i form av gamla marmorstaty-gubbar.

Men utan dem, inget NV-land, inte sant?

Jo, det är sant, men…

Mm?

De är ju så gamla…

Ja?

Och… alla är ju… gubbar?

Gränsvarelsen skrattar. Säger att visst, så är det kanske. Det är ju dumt. Men nu finns ju du – och du är inte någon gubbe.

I NV-land är alla inte gubbar. Även om många är ganska lika varandra så är alla inte gubbar i alla fall. Det är de ju inte i LA-land heller, inte längre, men de är allt rätt många fortfarande. Historiskt är de exceptionellt överrepresenterade. Lilla A funderar på detta när hon promenerar bort till nästa gränsvarelses hem. När hon för en sekund pausar och vänder sig om mot NV-lands siluett får hon en smärre chock.

Hur kan det se så annorlunda ut? Radikalt annorlunda.

Hon har promenerat inte ens tio-femton minuter.

Samma hos nästa gränsvarelse. Och nästa igen. Alltid radikalt olika.

Alltid annorlunda samtal, alltid nya ämnen. Nya horisonter och nya versioner av NV-lands siluett. Någon säger makt. Nästa säger representation. En annan säger helhet. Ytterligare en klimatkris. Avstånd och plats en annan. Hos varje person är samtalen unika. Hos varje person

är utsikten unik. Varje person har sin egen hemvärld. Varje hemvärld är en del av Lilla As omvärld. Och var gränsen går är det ingen som riktigt vet.

/a