Hallå hallå!
Nu är det alltså dags för mitt inlägg här på bloggen. Jag tänkte börja med att kort förklara vad jag sysslar med. Min praktik är på ett företag som heter Jämfota, med undertiteln ”Maktkritisk organisering”. Här är företagets hemsida: http://jamfota.se/. Som ni märker om ni går in på hemsidan så består Jämfota av en person, som heter Adrian, och företaget drivs från dens lägenhet i Stockholm.
När jag först kontaktade Adrian för att fråga om jag kunde göra praktik här så var jag inspirerad av Eva Marks föreläsningar om humaniora i praktiken. Jag kände till Jämfota vagt från internet och tyckte att det verkade som något liknande det Eva Mark håller på med. Och ja, på sätt och vis stämmer det ju – de uppdrag som Jämfota får från andra företag och organisationer är till formen väldigt lika det Eva Mark beskrev. Jämfotas övergripande projekt är dock väldigt mycket mer radikalt, med rötterna i aktivism och systemförändring som mål.
I min praktik ingår att korrekturläsa och hjälpa till att skapa texter och material för verktyg och övningar, att fixa med hemsidan (vi gjorde nyligen en stor omorganisering av Tipslistan, till exempel), att följa med på möten och uppdrag i processledning och workshops och att prata massor om makt, politik, aktivism och så vidare. Jag har lärt mig mycket om hur det är att ha ett företag bara för att företagsformen är den minst dåliga formen som erbjuds för att göra det en vill göra i ett samhälle vars grundläggande premisser en kämpar för att ändra.
Det jag framförallt ägnar mig åt är dock mitt eget praktikprojekt, vilket är att skriva en rapport om arbete, arbetssamhället och arbetskritik. Jag gjort research om ämnet för att (med god hjälp från Adrian och andra) ta fram en lista med frågor. Just nu är jag i den fas av projektet där jag möter två människor åt gången och vi samtalar om arbete utifrån dessa frågor.
Jag hade tre huvudsakliga ingångar till ämnet. Den första är att jag själv är så avogt inställd till tanken på att arbeta. Detta är något som alltid funnits hos mig, men det är genom Liberal Arts som jag fick impulsen att försöka sätta min avoghet i en större kontext och även från LA som jag fått verktygen för att titta på ordet ”arbete” och tänka ”det gömmer sig någonting under den vardagliga användningen av det här ordet”. Det var även genom Liberal Arts som jag fick min andra ingång till ämnet. Vi läste någon gång om teorin att den protestantiska reformationen lade grunden för dagens kapitalism, och det fick mig att fundera över hur arbetssamhället bara är ett historiskt fenomen och inte en naturlig nödvändighet.
Min tredje, och kanske största, ingång kommer från ett seminarium på förra årets bokmässa som hette ”Liv eller arbetsliv?”, med deltagarna Merete Mazzarella och Tommy Hellsten och moderatorn Maria Romantschuk. Det var där jag först på allvar började fundera på vad det egentligen är som är ruttet i arbetssamhället. Det var nog tänkt att seminariet skulle ta formen av ett känslomässigt distanserat och teoretiskt samtal men det blev inte alls så. Merete Mazzarella vägrade nämligen gå med på de premisserna och hur Tommy Hellsten uttryckte total okänslighet för andra människor, vilket Hellsten tog som ett personligt påhopp.
Mitt största minne är hur Tommy Hellsten föreslår att vårdbiträden som tycker att de har för mycket att har ansvar att gå till chefen, och Merete Mazzarella försöker förklara att det inte är så enkelt, att folk är rädda om sina jobb och att förändring måste ske kollektivt medan Hellsten hela tiden avbryter. Det var för mig otroligt tydligt hur Tommy Hellsten såg sig själv som sansad och sina elaka pikar som lugna argument. Till slut satt de och mer eller mindre grälade medan personerna i publiken valde sida och applåderade när de tyckte att den de hejjade på sa något bra. Så nära under ytan finns känslorna ändå, även för den förment ”känslobefriade”. Detta hänger ihop med saker jag skriver om senare i inlägget.
(Seminariet finns inspelat och går att se i all sin plågsamhet här: http://urplay.se/Produkter/172191-UR-Samtiden-Bok-och-bibliotek-2012-Liv-eller-arbetsliv#info)
Jag valde den här praktiken av liknande anledningar som jag valde mitt rapportämne. Jag har väldigt lätt att orientera mig i en skol-/universitetsmiljö, och tycker att ”Världen Utanför” är ganska läskig. Min förhoppning var att praktiken skulle utmana mig och min självbild, och det har den gjort.
Jag var till exempel med på ett möte om ett annat projekt som Jämfota sysslar med, och jag satt knäpp tyst hela tiden. Mot slutet på mötet fick jag frågan om det fanns något jag ville säga, och jag tolkade det som att den som frågade tänkte att jag kanske tänkt massa bra saker som jag inte vågat säga, men det var verkligen inte så. Jag hade bara absolut inget att bidra med vad gällde konkret organisering och att väcka intresse för ett projekt. Det var en lite besk insikt.
I min kommentar till Andreas inlägg nämnde jag ”åh herregud människor har KÄNSLOR härute i verkligheten”-reaktionen. Jag skrev också om hur jag på senare tid funderat och över mönster i hur vi universitetsfolk ”samtalar, argumenterar, presenterar våra tankar och förhåller oss till kunskap”, framför allt vad gäller känslor. Att jag tänker på det just nu beror på en iakttagelse jag gjorde under samtalen som jag just nu ägnar mig åt i mitt projekt.
När en av deltagarna i mitt projekt pratade om saker den störde sig på i samhället så höjde den rösten och drog sig i håret och var tydligt känslomässigt engagerad i det den sa. När den berättade om något personligt så var den sårbar och känslosam. Den både kände och visade känslor som en naturlig del av samtalet.
En annan deltagare, i ett annat samtal, var helt annorlunda. Den delade många åsikter med personen i mitt förra exempel, men det var en stor skillnad i HUR den sa saker. Till och med när den berättade om en jättejobbig situation som den varit i där den känt och gett utryck för starka känslor så gjorde den det distanserat och kontrollerat. Det var tydligt att den paketerat om känslorna till information som den presenterade till mig. Jag tror inte ens att den gjorde det medvetet. Den är en självidentifierad ”akademiker” som gått en teoretisk universitetsutbildning, och det verkar för mig som att det förhållningssättet till känslor sitter i ryggmärgen för oss universitetsfolk. Jag ser det tydligt hos mig själv också. (Jag menar dock inte att det bara är på universitet som denna bittra lärdom kan tvingas fram.)
Vi lär oss att kontrollera våra känslor. Det är fult att VISA känslor i en diskussion, men det är inte det att känslor aldrig har någon plats i en diskussion. Känslor är okej om de är omvandlade till information med ett tydligt syfte och relevans för diskussionen. På grund av detta kan vi dessutom hävda att vi inte alls är känslofientliga – se, jag berättar gärna och öppet om mina känslor.
För den som har känslor starkt kopplade till ett ämne blir det dock en dubbelbestraffning. Om du visar känslor när du är med i en diskussion eller debatt om ämnet så blir du inte tagen på allvar. Du anses för subjektiv, kanske till och med våldsam. Du är ”omöjlig att ha en rationell diskussion med”. Om du däremot inte visar känslor så blir det du säger bara ett inlägg i en debatt där alla som kan presentera sina argument sansat är lika värda att lyssna på.
Jag tycker att folks känslor är väldigt relevanta i en debatt. Om den ena parten känner djupt rotad ilska och den andra nedlåtande irritation så finns det i mina ögon all anledning att lyssna mer på den första. Om den ena är arg för att den riskerar att förlora ensamrätten till något och den andra är arg för att den nekats detta något hela sitt liv så finns det mer anledning att lyssna på den andra.
Tyvärr är det oftast de priviligerade som lär sig att följa de koder som gör att en blir lyssnad på, och de använder dem för att fortsatt säkra sin priviligerade position. Som Karin skrev i sin kommentar till Andreas inlägg: ”När man ser människor drivas av en hemlig agenda och förklä det i någon som låter bra och fint., blir det svårt att veta var man ska börja förändra eller vilka frågor man ska ställa Skrapar man på ytan och synar argumenten infinner sig ofta en känsla av uppgivenhet. Är det dessa människor som ska förändra världen?”
Christa skrev i sin kommentar till Mollys inlägg ”Jag kommer att tänka på en annan diskussionstyp som förekommer på utbildningar på många nivåer: där man delar ut ståndpunkter till deltagarna, som sedan ska försöka argumentera för sin sak. Vilken beslutsprocess liknar detta? En konkurrenssituation där bästa PR vinner?” Detta ser jag som den här tendensen dragen till sin spets. Åsikterna blir så pass likvärdiga att det inte ens spelar någon roll vem som argumenterar för vilken – det viktiga är hur bra en är på att argumentera. Vi måste ju kunna konversera artigt och skämta med varandra på rasten, och det går ju inte om det rivits upp massa känslor. Det handlar bara om att vinna samtalet, och det rör ju inte oss att verkliga villkor står för spel för någon Annan.
Andreas beskrev i sin kommentar till Mollys inlägg samtalsklimatet på Liberal Arts som ”den prestigelösa diskussionen där man i möjligaste mån lägger sina personliga intressen åt sedan”, och att detta är möjligt på grund av ”ämnenas brist på affektiva och personliga kopplingar”. Jag håller inte med. När jag säger något på ett LA-seminarium och någon sedan motbevisar mig så känner jag ofta skam. Jag har visserligen kanske inga ”affektiva och personliga kopplingar” till ÄMNET – men det betyder inte att jag lagt mina personliga intressen åt sidan. Det är bara det att mina känslor och personliga intressen istället kopplas till mina prestationer. Det som återstår är raka motsatsen till prestigelöshet – min skam är ett känslomässigt svar på att jag upplever att jag förlorar just prestige. Som Christa skrev i sin kommentar till Andreas inlägg: ”Jag tror hursomhest att det är vanligt också bland studenter att hellre vilja ha rätt, när alternativet i debattens hetta är att ha fel.”
(Dessutom tror jag att det handlar mer om normer och sätt att framställa ämnena på på universitet än om en inneboende brist på affektiva och personliga kopplingar till ämnena. Jag vill gärna tro att det inte bara är LA-kompetenserna som har relevans för verkligheten, utan även ämnena i sig.)
Jag vill avsluta med att länka till ett blogginlägg som jag tror är en av de saker som inspirerade mig till att börja tänka på det jag har skrivit om här: http://jaylazkar.se/vardagsfeministisk-aktivism-vagra-forsta-en-cis-man/
P.S Åh så pinsamt, jag inser att jag mindes/såg fel på vilket datum jag hade på Doodlen. Jag hoppas ingen skada är skedd för det, jag tog i alla fall ett tomt datum.
