Hej!
Jag ser fram emot att berätta för er om hur min termin i Berlin är. Det finns mycket jag vill dela med mig av och diskutera med er, samtidigt som det finns mycket jag känner att jag inte vill berätta innan jag är härifrån och även saker jag i nuläget jag inte vill publicera på nätet. Detta beror på saker i organisationen och därför kommer jag inte att nämna den vid namn och inte heller gå in på detaljer utan reflektera över saker genom omskrivningar.
Till en början vill jag förklara mina motiv till att åka hit. Jag ville först och främst lära mig tyska. Men eftersom jag inte kunde pussla ihop det med programmet på ett bra sätt så bestämde jag mig för att knyta det till två andra intressen; politik och kultur. Efter lite letande hittade jag denna organisation. En bit in i ansökningsprocessen fick jag en dålig magkänsla om organisationen. Det var en kombination av slarvig antagningsprocess, rörig hemsida och oklart syfte som gav upphov till känslan. På grund av det valde jag att korta ned praktiken från 6 till 3 månader. Resonemanget var att om magkänslan stämmer så är 3 månader inte så mycket, medan 6 månader kan bli outhärdligt. Ett beslut jag är nöjd över. Jag ville ju trots allt hit för tyskans skull. Och jag har en generell livsregel som säger att; om jag vet varför jag gör något, så kan jag göra nästan vad som helst. Sagt och gjort, jag flyttade hit i slutet på augusti och pluggade tyska på Goetheinstitutet hela september, något jag fortsatt med på kvällstid under hela hösten, även det på Goetheinstitutet. Något jag är så glad över att göra!
Praktiken då. Organisationen är religiöst, politiskt och ekonomiskt obunden. Listan över personer som associeras med organisationen är lång och rätt imponerande. Jag har fått förmånen att träffa före detta presidenter, kulturministrar, utbildningsministrar samt en del ambassadörer och diplomater från olika länder. Dessa möten och samtal är intressanta på många sätt. Dels för att jag har tillfälle att ställa frågor direkt till personer som har, eller har haft, mycket makt inom den internationella politiken. Men framförallt är det intressant, och nedslående, att ibland inse att det är en fasad man pratar med. Politik kan vara fantastiskt men det kan också vara förfärligt. Detta var inga nyheter innan jag kom hit. Här har jag dock flera gånger fått chansen att studera det lite närmre.
Ett exempel är när vi hade ett event om en infekterad konflikt mellan två av världens kärnvapenmakter där bland andra det ena landets ambassadör deltog, tillsammans med en stor delegation. Det visades en film om konflikten, filmen var gjort helt ur deras perspektiv och gav ingen bred inblick i den verkliga konflikten. Det andra landets ambassad hade avböjt att delta. Istället fanns en representant från Amnesty International på plats för att ge en annan bild, som dock var helt neutral vilket är deras linje i alla lägen som jag förstått det.
Detta är vad organisationen i huvudsak ägnar sig åt; att samla människor från olika håll att delta i konferenser, events och seminarier om olika ämnen och tanken är att plattformen för mötena är kulturell diplomati. Ett begrepp jag själv fortfarande har lite svårt att definiera. Idén är bra, men jag undrar om det verkligen fungerar som tänkt alla gånger och jag tror en anledning till detta är att man inte lyckats definiera det ordentligt.
Angående fallet jag just beskrev hade det, i min mening, ingen potential till dialog om problemet eftersom bara en sida var representerad. Denna sida var heller inte öppen för en diskussion som sträckte sig utanför deras bestämda åsikt. Kopplingen till ämnet kulturell diplomati var inte heller tydlig, framförallt eftersom bara en ”kultur” var representerad. Jag funderar över vari nyttan med ett sådant event ligger. Å ena sidan kan en person som inte tidigare varit medveten om den aktuella konflikten bli informerad, men å andra sidan är den informationen inte så mycket värd om personen inte har förmåga till kritisk analys av det som sägs. Här ser jag tydligt hur de kunskaper jag fått från LA kan användas. Att jag kan värdera argument och kritiskt analysera det som sägs ger mig mycket mer kunskap än om jag inte haft dessa förmågor. Efteråt kan jag också, tack vare dessa förmågor, lättare bena ut vad jag ska läsa, fråga eller försöka förstå för att bilda mig en egen uppfattning.
Detta är nödvändigt i den politiska diskussionen, såväl nationell som internationell. Varje sida av ett problem framställer sina argument med alla knep som finns för att vinna sympatisörer. Bästa retoriker och agitator vinner om inte mottagaren, folket, själva har förmågan att göra en självständig analys. Detta är också viktiga kunskaper jag fått på LA genom reflektionerna och samtalen i ”liberal arts-kursen” vi hade första terminen. Detta ser jag tydligare nu och kan verkligen se vikten av de kunskaper jag fick då. De har följt med sedan dess och jag känner att jag oftare hamnar i situationer där jag kan komma tillbaka till slutsatser jag drog där; hur viktigt det är med en bred bas, en förmåga att tänka självständigt och på så vis kunna ifrågasätta alla delar av ens liv på ett bra och tydligt sätt. Detta tillsammans med studierna i argumentationsanalys och definition gör att tänkandet blir lättare.
Organisationens huvudsyfte knyter också an till idéer om bildning och självständigt tänkande. Idén är kulturell diplomati (hädanefter; KD), det ingår i kategorin ”soft power”, som till skillnad från ”hard power”, försöker lösa problem och konflikter genom dialog och att attrahera vilja till förändring snarare än tvinga fram den. (Ni får ursäkta de engelska begreppen, men jag tänker att det är mer relevant att använde de engelska än att jag ska bena ut vad de skulle heta på svenska).
Jag ska försöka definiera vad KD innebär. Även om jag tycker det är svårt att greppa och förklara, så är det en tydligare uppgift efter kunskaper jag fått från LA. Så som att kunna förstå vari svårigheter med en definition finns, vad man måste bena ut för att få en tydligare förståelse och definition. En av slutsatserna i matematikavsnittet på LA sa; att utan en bra definition kan man inte bygga vidare i resonemanget eftersom grunden är oklar. Det är även något vi pratat mycket om inom andra delar av programmet. Detta är det en mycket användbar kunskap för mig, även om den är teoretisk så tycker jag att den går att omsätta i praktik. Som i det är fallet, om jag inte har en klar bild av vad KD är blir det svårt att resonera kring en verksamhet som bygger på detta. Eftersom verksamheten utgår härifrån måste definitionen vara klar, annars hamnar man i situationer där man tappar bort syftet och poängen med t ex en konferens. Då kan den helt plötsligt handla om något annat och därmed är syftet borta.
Så vad innebär nu KD?
Diplomati är traditionellt relationer mellan nationer. En diplomat är medlet en nation har dels för att samla information och kunskap om andra länder, men även för att se till så att den egna nationens intressen tillgodoses. Relationsbygge verkar vara grunden här, fredsbevarande är en annan viktig aspekt. Idag upplever jag att ordet diplomat används i en vidare bemärkelse. Även om det finns en viktig distinktion mellan en utsänd, professionell, diplomat och personer som representerar sitt land på olika sätt och då kopplas till diplomati. Men kanske då oftare genom att benämnas som ambassadör.
Kultur är knepigare att definiera, framförallt när det kommer till KD. Dels handlar det om en grupps kultur, det som håller en grupp samman och kan definiera den. Denna är inte helt lätt att greppa alla gånger framförallt eftersom olika delar av gruppen kan tolka den egna kulturen på olika sätt. Sen har vi kulturen som är själva uttrycken, konst och musik till exempel.
Dessa två olika delar av kultur är starkt kopplade till varandra och jag tänker på kultur, i korthet, som sättet att se sig själv och världen samt de sätt man sedan uttrycker dessa uppfattningar.
KD handlar i stort om att en kultur ska förmedla sin kultur, dess essens, till en annan på ömsesidiga villkor. Alltså, det bör inte vara en aktör som proklamerar ut sin syn på världen till en passiv mottagare, utan det ska vara ett möte där kultur delas. På så vis sprids kunskap om sig själv till andra och det leder i förlängningen till ökad förståelse, tolerans och respekt olika kulturer emellan. Målet är att konflikter lättare kan lösas när man har djupare förståelse för sin motpart.
Jag tycker det är en fin vision. Den är svår att inte hålla med om, ökad respekt och tolerans för ökad fred, det låter ju enbart positivt.
Men givetvis finns det problem. Det första är att KD kan hamna farligt nära propaganda, det finns en stor gråzon mellan de två. Här måste man vara på sin vakt när man ska förmedla sin kultur, framförallt om det är nationer som ska visa upp sin kultur. Återigen är det här viktigt att mottagaren har en förmåga till att kritiskt tänka och resonera det som visas.
Nästa problem är att veta vilken kultur som ska representera en nation. Om vi ser på Sverige till exempel så slås det fast i vår grundlag att vi är ett mångkulturellt samhälle. Vi pratar många språk och har olika religioner. Här är det inte helt lätt att komma fram till vilken kultur som ska förmedlas. Det rimliga är väl då att förmedla bilden av Sverige som det öppna och mångkulturella samhället, med stark demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Och om man ser på Svenska Institutet, som har i uppgift att förmedla Sverigebilden utomlands, verkar det vara just det man försöker uppnå. Ett exempel är twitterkontot Curators of Sweden; #sweden (http://curatorsofsweden.com/), som Svenska Institutet var med att utveckla. Detta beskrivs bland annat såhär: ”Insatsen i sig bidrar också till att kommunicera de grundläggande värderingarna om öppenhet och yttrandefrihet som är en del av Sverige”.
Somliga säger att IKEA är den bästa KD vi har, men det måste väl ändå sägas vara en väldig snäv definition av svensk kultur. Jag ser problem med urvalet av kulturen man väljer att lyfta fram. Framförallt eftersom denna typ av diplomati också har som syfte att se efter svenska intressen i utlandet. Här finns alltså ytterligare en agenda att ha med i beräkningen. Det känns inte orimligt att man förskönar bilden och på så vis inte ger korrekt information. I en konfliktsituation kan detta ge upphov till problem, eftersom den bilden man hade av ett land eller en kultur visade sig inte stämma helt.
Jag tror att ökad förståelse för andra ger bättre möjligheter till att lösa konflikter. Vi har varit inne på det tidigare här på bloggen, om hur viktigt det är att lyssna och förstå för att kunna nå konsensus. Men jag tror inte att lösningen ligger på den nivå jag befinner mig i. Förvisso är det bra att samla högt uppsatta politiker för att prata om KD och hur viktigt det är att förstå varandra, att ”soft power” uppmärksammas och att vilja till lösningar finns där. Men jag tror att verkliga förändringar finns på andra nivåer. En vision är alltid en vision, men de är ofta svåra att genomföra. Jag är av uppfattningen att man måste bryta ner visionen till mindre delar och behandla dem var och en för sig. Jag hade nog varit en dålig revolutionär.
Jag tror att man genom att se till att kulturutövande blir mer tillgängligt för alla, i alla länder, ökar möjligheterna för förståelse folk emellan. Om människor inte har kunskaper om kultur till att börja med blir det svårare att förstå en främmande kultur. Det är här jag menar att skillnad kan uppnås i mindre skala, som till exempel i Mollys by eller inom Andreas avgränsade område. Här har man nämligen möjligheten att fokusera på saker i mindre skala och göra de riktigt bra. Istället för att gapa efter allt och på så vis tappa bort syftet. Det är lättare att göra en tydlig definition av vad man gör och vad man vill, därför kommer det också blir lättare att genomföra.
Det ena behöver inte utesluta det andra, jag tror att KD kan ha en framtid inom både internationell politik, men även inom näringslivet då den ökande globaliseringen kommer kräva ökad kulturell förståelse.
Däremot vet jag inte om organisationen som den jag är på är rätt väg att gå. Syftet här är att vara någon form av sambandscentral där olika människor möts. Problemet med detta är att ju fler mellanhänder det finns desto större är risken för fler agendor. Jag tror mer på organisationer som till exempel Svenska Institutet, Goethe Institutet, Alliance Français där återigen målet för verksamheten är tydligare och därmed mer fokuserad. På så vis tror jag man uppnår en bättre kvalitet på det man gör.
Jag ser fram emot att höra era åsikter och reflektioner kring detta. På många sätt är det kopplat till vad vi gör på LA. Jag upplever KD som något med brett användningsområde, dock måste det diskuteras och formuleras mer för att kunna tydliggöra exakt hur man kan använda det.
Mötet med andra kulturer är något jag kommer skriva mer om i kommande inlägg. Det är något jag tänker mycket kring, framförallt eftersom jag befinner mig i en miljö där nästan ingen kommer från samma land som någon annan.
Först och främst: förlåt för min sena kommentar. Gapet i tiden mellan publicering och kommentar motsvarar ungefär intresset jag känner för den här frågan, det vill säga: jättestort. Sen och också främst: Jag är oerhört nyfiken på var du är någonstans. Mina internetsnokargener väcks till liv igen.Kommer du hem och skvallrar? Vad är det här för ställe?
Jag uppfattar hur du beskriver den kulturella diplomatin ungefär så, att de genom att döpa det till just kulturell diplomati vill markera att det är diplomati det handlar om; då måste ”kulturell” i sammanhanget vara ett försök att skilja ut sig från den vanliga diplomatin, alltså, tänker jag mig, att snarare jobba för en förståelse mellan länderna som länder än att skapa förståelse mellan ländernas styre i relation till politiska problem. Jag tycker också att det här verkar vara en väldigt vettig filosofi, det här att ”konflikter lättare kan lösas när man har djupare förståelse för sin motpart”, det här med förebyggande problemlösning för att göra det svårare att utmåla motparten som ”någon som har fel” och istället göra den till en ”riktig människa”. Heja KD så långt!
Det verkar däremot som att en del av problemet är just att det är högt uppsatta personer som kommer dit. Är inte det samma personer som ofta håller på med den ”vanliga” diplomatin? Jag förstår naturligtvis nyttan med det – påverka på hög nivå, osv – men min spontana tanke är att det finns en risk att de som blir ditbjudna är mer intresserade av att presentera en egen bild än att ta in det de andra säger, oavsett om syftet är att det ska vara ett ömsesidigt berättande. Jobbar man något med detta? Även det du skriver om att syftet är för öppet; jag förstår det som att det är meningen att folk ska komma dit utan agenda för att förutsättningslöst presentera sitt lands ”kultur”, på olika vis? Det tycks som att den vaga definitionen av KD som du så fint dissekerar lämnar utrymme för att egna agendor ändå blir ditsläpade, och att det motverkar själva förståelseutbytet?
Jag tänker också på delen där du skriver om att bryta ner visionen till mindre delar. Jag tror att jag håller med dig om det (kan vi inte göra många minirevolutioner istället för en stor?). Har du tänkt något på vilka mindre delar det skulle vara i det här fallet? Är det mer specifika problem som ska angripas var för sig, eller snarare flera små specifika arbetssätt snarare än det stora ”folk borde förstå varandras kulturer bättre, så vi låter dem träffas och prata om det”?
Förlåt för denna min anstormning av frågor, men jag blev så till mig över alla sätt som det känns som den här tanken skulle kunna användas på, och alla sätt som den inte verkar göra det ordentligt. Det är roligt att märka när tankesättet från LA kommer till hjälp konkret, som att det blir så tydligt (jag håller med dig!) om att en av de största bristerna i organisationen precis som du säger är bristen på tydlig definition av det grundläggande begreppet. Att kunna se problemet är åtminstone en bit på vägen mot att lösa det.
Tjo! Nu ska jag gräva ner mig i din andra text om det kulturella mötet.
Hej!
Spännande att få en rapport från en sådan arena som du under praktiken har tillgång till! Som jag förstår det handlar det mycket om att försöka tillföra ett kulturellt/förståelse-perspektiv på de ”hårda” problem som den internationella politiska sfären normalt handskas med. Det verkar definitivt inte vara en enkel uppgift att förmedla sådana möten. Framförallt tycker jag att det problem som du beskriver med att ”välja ut” vad som är representativt för en viss kultur verkar vara hart när olösligt. Jag tänker mig att man måste handskas varsamt med både IKEA och yttrandefriheten, som du nämner, om de inte ska bli kitch eller ideologi. Tänker, som Molly ovan, också på hur man ska hantera att det är en mindre grupp människor som deltar i diplomatin, och att de kommer att representera nationen (eller vilken storhet det nu rör sig om) på ett visst sätt, enligt en viss agenda. Detta är förstås inbyggt i representationssystemet, men skapar kanske större felaktigheter i en situation där representanten gör sig till talesperson för ”kultur” i all sin vaghet.
Det verkar vara en bra iakttagelse att många av grundantagandena i kulturell diplomati är oklara. Vad är det som ska förstås – är det varför den andre parten i en konflikt intar den position den gör? Om detta är syftet undrar jag lite över metoden ”dialog”. Kanske är det inte en bra metod för att uppnå just detta eftersom den innebär ett samtal emellan två självförståelser. Som du skriver krävs dels en förförståelse av kultur på en mer lokal nivå. Vidare krävs det kanske kunskap av ett slag som Nussbaum skriver om i Not For Profit: global historia. Förståelse för den Andre måste skapas på ett varsamt sätt.
chr
Förlåt mina sena svar på era kommentarer.
Vi börjar med Molly. Jag ska givetvis berätta mer när jag kommer hem, ska även skriva ett till inlägg. Det är mycket med organisationen som inte riktigt var tydligt, därför är det också svårt att göra en ”korrekt” analys. På din första kommentar om människors egna agenda kan jag säga att min upplevelse är delad. En del människor verkar vilja associeras med KD eftersom de ger dem bra personlig PR. En politiker som tidigare gjort dumma saker kan genom att förknippas med mjuka och goda saker bättra på sina chanser till inflytande. Sedan finns en annan grupp som jag upplever något mer naiv. Jag gillar denna gruppen bäst eftersom de är totalt medvetna om all skit som pågår inom politiken, men de är ändå där och försöker förändra. Det är dessa människor som ger mig hopp om liv. Idioter finns det överallt, men på något sätt lyckas de vettiga ofta få igenom det de vill. Det glädjer mig.
Min upplevelse är att organisationen inte jobbar med att öka ömsesidigheten. Det de gör är dock att bjuda in ALLA, det kan ju öka kontaktytorna och även skapa intressanta diskussioner. Som när Al-Assads kusin satt och diskuterade Syrien med en stark världspolitisk publik med kritiska frågor. Där finns väl något, för den diskussionen händer nog inte så ofta.
Angående visionen och att bryta ned i mindre delar tänker jag att om man ser till exempel på kulturpolitiken, som varit uppe här på bloggen. Idag förs diskussioner kring att kulturen blir allt mer privatiserad och att det är ett problem som ska åtgärdas så att alla ska få tillgång till kulturen (obs, om de vill). Men här tycker jag man kan dela upp problemet i flera delar. För att kulturen öht kan privatiseras måste det bero på att det inte finns ett tillräckligt intresse hos allmänheten och att därmed inte tillräckligt med pengar kan tilldelas denna delen av samhället, därför tvingas de privatisera (kort problembeskrivning…). Men man måste ju samtidigt se VARFÖR det inte finns en generell efterfrågan (gillar inte att använda dessa klassiska begrepp om tillgång och efterfrågan egentligen, men det får gå nu) i samhället. Måste man inte samtidigt se till så att barnen får gå i kulturskola att teater, film, musik, opera etc blir tillgängligt för alla både kostnadsmässigt och rent platsmässigt. Genom att öka intresset på det sättet kommer man åt problemet i slutändan. Nu var detta kanske inte ett jättebra exempel, men det var det jag först kom att tänka på. Jag menar att många bara ser en sida av problemen, man ser resultaten men inte orsakerna.
Angående Christas kommentar så är det absolut problematiskt med att en liten grupp ska föra allas talan. Men så är systemet uppbyggt, både positivt och negativt. Det är svårt för medborgarna att veta hur man framställs. Vi har ju, som jag skrev, Svenska Institutet som jobbar med sverigebilden utomlands. Jag träffade en kille vars kompis jobbar där och han sa att deras bild av Sverige kunde vara tagen ur sverigedemokraternas partiprogram (rent bildmässigt) med röda stugor och blonda barn. Visst är det ett problem som man får vara uppmärksam på. Alla länder använder sitt eget land och bilden av det för egen vinning, det är denna agenda jag finner mest problematisk. Men det bygger nog också på ett nyttotänk, att detta område KD som är långsiktigt och demokratiserande även måste bidra på kortare sikt. Kanske i en vapenaffär eller när ett annat land vill starta gruva (som händer nu i Sverige). Om man inte visar på profit idag är det svårt att motivera varför man ska få hålla på.
Vad som bland annat slår mig när jag läser detta mycket intresanta inlägg (och kommentarer) är att tillvägagångssättet ifrågasätts och att detta kan bero på ett undermåligt definierat syfte. För mig är det ytterligare ett problem som jag tycker förtjänar några tecken:
Vilken är målgruppen som ska upplysas/bildas genom denna organisations KD? Om organisationens mål främst är att deltagarna i debatten ska nå ökad förståelse och närma sig varandra så är situationen med kärnvapenländerna ovan såklart ett misslyckande av episka mått. Är det däremot så att det är publikens bildning och förståelse som står i första rummet så är misslyckandet inte nödvändigtvis av lika stora mått och kan kanske tillochmed vara någon form av tankeställare i sig som kanske till och med kan vara bättre än att den andra parten är där. Jag tror väl inte att man nödvändigtvis måste välja någon av dessa målgrupper helt och hållet men det kan sannolikt kräva helt olika stilar och angreppssätt vid diskussionerna av funktionärerna beroende på vilken ens primära målgrupp är (syftet och det övergripande målet kan dock vara oförändrat oavsett vilken som är huvudmålgruppen).
Varje gång jag läser om din praktik så tänker jag på hur jag aldrig skulle ha klarat den alls. Dessutom skriver du så mycket otroligt klokt, och jag känner att jag är väldigt oinsatt i ämnet. Men här kommer ett försök till en kommentar.
En sak du skrev tycker jag verkligen sätter fingret på något som jag upplever att vi varit inne på i nästan alla inlägg på den här bloggen, nämligen ” hur viktigt det är med en bred bas, en förmåga att tänka självständigt och på så vis kunna ifrågasätta alla delar av ens liv på ett bra och tydligt sätt. ”
Dina tankar om faran med bristen på en tydlig definitioner är väldigt spot on. Du skriver om hur ”kultur” både är någonting som håller en specifik grupp samman – det som en pratar om när en skriver ”olika kulturer”, och dels kultur som ”konst och musik till exempel”. Jag tänker mig att vi rent språkligt lätt hade kunnat ha olika begrepp dessa två ”aspekter” av kultur. Enligt hemsidan etymonline.com finns betydelsen ”the intellectual side of civilization” för den engelska motsvarigheten ”culture” belagd 1805, medans ”collective customs and achievements of a people” inte finns belagd förrän 1867. Det är överlag ett ganska skumt ord – från början betyder det ”odla”, ”odling”. Jag vill minnas att jag skrev om ”kultur” i min text om bildning från första LA-terminen; jag ser ett släktskap mellan orden i i viss mån liknande grundbetydelser och liknande metaforisk glidning. ”Kultiverad” ligger ju också nära ”bildad”.
Molly skrev ”att de genom att döpa det till just kulturell diplomati vill markera att det är diplomati det handlar om; då måste “kulturell” i sammanhanget vara ett försök att skilja ut sig från den vanliga diplomatin”, vilket jag verkligen håller med om.
Molly skrev också om faran med att den kulturella diplomatin hamnar på för hög nivå. Det fick mig att tänka på en sak jag hörde om för några år sedan, nämligen ”Israel Loves Iran” och ”Iran Loves Israel”. Här är en inte särskilt uttömmande Wikipediaartikel: http://en.wikipedia.org/wiki/Israel_Loves_Iran. Här har vi något som verkligen kommer från de så kallade ”gräsrötterna”, och för mig en vision av vad kulturell diplomati skulle kunna vara mer som. Kulturen är väl ändå trots allt människorna?