Att världen, åtminstone i viss mån, är sjuklig och uppsvälld är det högst sannolikt fler än jag som tycker. Frågan om hur (enligt vilka principer) den ska göras bättre är, precis som min kamrat skrev om från Indien, betydligt mer oklar. Visst kan man peka på en del omedelbara problem, enas om att de kräver en lösning och kanske till och med enas om hur detta ska ske. Flera av våra största problem som vi har i världen kan sägas vara av den typ att de flesta, oavsett vilka moralteorier man i övrigt är anhängare av faller under denna kategori.
Min glädje var stor när jag fick reda på att jag genom min praktik faktiskt får chansen att bidra till lösningen av ett sådant problem. Problemet är väldigt utbrett och de drabbade är den i särklass största av offergrupperna vi kan identifiera. Medlemmarna i denna grupp är inte bara många, de lider dessutom sannolikt mest av alla offergrupper.
Likt hur Odysseus i Odysséen skådar in i Hades utan att själv träda in där så har jag genom bilder och text skådat in i ett av de i sanning värsta helvetena. Jag syftar förstås till situationen för den absoluta merparten av de djur som människan spärrar in helt för människans egna syften. Min praktikplats är på Djurens Rätt, Sveriges största djurrättsorganisation, där jag har fått i uppdrag att arbeta med (eller snarare mot) pälsdjursfarmning.
Att gå igenom stora mängder material, att syna debatter och argumenterande texter är ingen större match för någon med vår bakgrund och jag har ett pågående arbete (bland flera) med att göra en argumentationsöversikt som förhoppningsvis kommer att användas framigenom av mina kolleger.
I arbetet med att plocka ut och analysera argument har det blivit väldigt tydligt att många inflytelserika personer antingen saknar mycket av denna förmåga eller avsiktligt väljer sofistens stig genom att använda felaktig, och i vissa fall förledande, argumentering försöka övertyga åhörarna om sin uppfattning. Hur mycket man än ogillar detta förfarande, för det gör man ju som sökare av sanning och älskare av kunskap, så är det ändå relativt okomplicerat för mig att peka ut och framföra detta till mina kolleger. Betydligt marigare är det när man finner brister i argumentationen från sina kolleger.
På universitetet (åtminstone på Liberal Arts) är det högt i tak och man kan utan vidare föra en rak kommunikation om brister och förtjänster med varandras argumentationer. Kortfattat kan man säga att alla jag diskuterat med på universitetet är betydligt mer intresserade av att det ska bli rätt snarare än att själva få rätt. Detta gör att ingen större tankeverksamhet behöver läggas på själva paketeringen av kritik (man slipper linda in den i något fluffigt) då ärrade studenter i hög grad håller isär sina idéer/argument och sin person.
Jag förväntade mig visserligen att det kunde vara en viss skillnad på denna punkt mellan universitetet och delar av arbetslivet men jag trodde inte att den skulle vara lika stor eller som jag nu upplever att den i vissa fall är. När jag sakligt och, tycker åtminstone jag, tämligen vänligt påpekat sämre delar av argument osv. så har det inte alltid mottagits så väl som jag hoppats och förväntat mig. Akademiska studier, med allt vad det innebär av analytisk skolning och vana av ett visst samtalsklimat, kan tillsammans med den status (kan vara både positiv och negativ) som en massa högskolepoäng kan generera hos vissa, således fungera som ett hinder i kontakten med folk utan denna bakgrund. Önskan att få ut så mycket som möjligt av sin akademiska kompetens på ett så effektivt sätt som möjligt kan således komma att stå i konflikt med att få ett välfungerande arbetslag där alla både trivs och känner sig som viktiga delar. Med detta menar jag inte att måla upp något jättestort hinder men för mig har åtminstone en klocka ringt om att detta är något som man bör ha i åtanke.
Summan av kardemumman är således att de förmågor vi drillar i Liberal Arts är aktuella för arbetslivet. Därmed är det dock inte sagt att anpassningen till arbetslivet per automatik blir friktionsfri utan man bör vara medveten om att klimatet kan skilja och att man bör vara vaksam och, åtminstone till viss del, anpassa sig och sin trut till de förhållanden som råder där man hamnar. Uppkomna problem av mitt slag beror naturligtvis inte bara på någon annan. Det är nog snarare så att den kanske bästa bilden av sig själv fås genom andra. Med detta i huvudet bör man i sin självreflektion noga beakta de responser som man möter i sin strävan efter att känna sig själv (det uråldriga etiska rådet från oraklet i Delphi). Nyttan med att känna till sina egna styrkor och svagheter, men även vad som verkligen faktiskt är viktigt för en, kan knappast överdrivas. Det är i allra högsta grad någonting man bör sträva efter att ha kännedom om för att utvecklas vidare som person, både på, men kanske framförallt utanför arbetet.
Jag vill poängtera att min upplevda komplikation inte är på något sätt gjort min eller någon annans arbetssituation till något helvete utan arbetet förflyter väl och känns både meningsfullt och stimulerande. Konstigt vore väl annat i arbetet för att förpassa dessa helveten ovan jord till historien och, på köpet, lösgöra oss från gamla unkna praktiker och tankesätt.
