I arbetet med att lyfta djurens intressen i samhället är naturligtvis argument viktiga. Sannolikt är det dock inte argumenten som är det allra viktigaste för att nå framgång utan hur väl man spinner sina nät och samarbetar med olika aktörer för att tillsammans nå ett uppsatt mål.

För att överhuvudtaget nå ut med argument för sin sak krävs att de når mottagare. Till skillnad från Auroville så finns det, precis som Molly nämnde i sitt inlägg häromdagen, i Västvärldens representativa demokratier mottagare som är viktigare än andra. Även om det är viktigt att nå ut till folket och man absolut bör lägga en hel del kraft på att få med så många som möjligt på sitt tåg när man vill åstadkomma en förändring så är det ändå så att det fabriksarbetaren Sven Svenssons medhåll, om än inte obetydligt, är betydligt mindre betydelsefullt än om man får bundsförvanter i beslutsposition eller potentiella framtida beslutsfattare.

En del kraft läggs således på att föra dialog med politiker hos samtliga partier som visat intresse för frågor som avsett att förbättra djurens ställning i vårt samhälle. Jag har under hösten träffat några riksdagspolitiker för samtal om pälsfrågan och om de möjligheter och hinder som finns för att få bort den moraliska skamfläck som pälsindustrin utgör från vårt land (tyvärr kan inte de politikerna verka mycket vidare än så). Det har varit intressanta och konstruktiva möten som jag, naturligt nog, inte kan dela med mig speciellt mycket av här.

Omfattande nätverkande och erfarenhetsutbyte sker således på den nationella scenen. Djurförtrycket är dock inte, som alla vet, en blott svensk företeelse utan det sker liknande kamper i många andra länder. I flera länder har man kommit betydligt längre än i Sverige och självklart finns det en mängd lärdomar, både bra och dåliga, att dra av kampen för djuren i andra länder. Det finns nätverk av olika slag där man träffas och/eller kommunicerar precis sådana erfarenheter och detta är också en mycket intressant del av min praktik. Jag har sneglat en hel del på kampen och lagar i andra länder och dessutom pratat med utländska organisationer som kämpar mot pälsfarmning. I detta arbete är det naturligtvis en stor fördel att man har en vana av att arbeta med andra språk.

Att vara van att läsa framförallt engelska texter är såklart ingen nackdel hör och något som vi ju gjort mycket på universitetet. Men även i kontakten med andra är det, vill jag påstå, fördelaktigt att ha en vana av att diskutera och analysera material och olika frågor. Tiden för möten och samtal med viktiga kontakter är sällan överdrivet riklig och då gäller det att man fokuserar på det viktigaste och att man är vaken nog att kunna anpassa sig till den riktning som samtal och diskussioner tar för att kunna få ut så mycket som möjligt av tiden (samtidigt som man inte tar över för mycket när man är flera). Här vill jag mena att de så kallade generiska kunskaperna som vi tränar upp genom studier, grupparbeten och seminarier gör en väl rustad att kunna tackla detta på ett bra sätt.