Hej alla!
Nu tänkte jag försöka knyta ihop praktiksäcken såhär första kvällen hemma i kökssoffan i Göteborg. Det känns bra att vara hemma, även om jag kommer sakna Berlin. Dock kommer jag inte att sakna praktiken.
Jag har lärt mig väldigt mycket under min praktikperiod, mycket ur negativa erfarenheter men även från positiva saker och människor.
Sista veckan innan jul, tillika min sista praktikvecka, gick den årliga KD-konferensen av stapeln. Här infann sig en imponerande gästlista ur världspolitiken. Det var tidigare presidenter och premiärministrar från allt ifrån Finland till Nigeria, ministrar och diplomater samt representanter från organisationer så som UNESCO (vars generalsekreterare var där) och representanter från olika trossamfund och kommittéer. Denna vecka var kulmen av det arbete vi ägnat oss åt under de tre månader vi varit på organisationen. Bland de arbetsuppgifter vi hade fanns marknadsföring, göra databaser över kontakter och bjuda in talare. Vi arbetade även på en encyklopedi över aktioner genom åren som gjorts i KD-anda, jag bevakade de nordiska ambassadernas aktiviteter i Berlin och skrev om detta på en av bloggarna (vilket inkluderade översättande, även om det var i rätt simpel form), vi skrev även biografier och intervjufrågor till alla, knappt hundra, talare som skulle komma.
Under själva konferensen hade vi olika uppgifter, allt ifrån kaffekokande till biltransport. Min uppgift var dock att assistera organisationens chef att leda konferensen. Dessa arbetsuppgifter var rätt kul. Det kunde vara allt från att skriva ut papper till att leta upp talare eller möta upp folk på hotell eller prata med gäster. Till exempel kunde jag få ett sms som sa ”kolla om mr XX är här och se till så att hen är redo att tala om 15 minuter” osv. Problem som uppstod var att jag givetvis förväntades kunna både namn samt känna igen alla talare som var där, en snudd på omöjlig uppgift eftersom jag är värdelös på att komma ihåg namn. Men med hjälp av mina biografier jag skrivit och ett kontakt google-bildsök uppe kunde jag navigera i politikerdjungeln och på ett bra sätt genomföra även dessa uppgifter. Fördelen med denna uppgift var att jag fick delta under hela konferensen samt under styrelsemötena, något de andra inte var i närheten av.
Anledningen till att jag fick dessa uppgifter är några olika. Dels att jag, tack vare att jag insåg tidigt under praktiken att det var något fuffens, beslöt mig för att hålla låg profil för att inte hamna i bråk, något som många andra råkade ut för. En del slutade till och med på grund av den psykiska stress vi stundtals utsattes för. Jag vill inte gå in på exakt vad här i ett inlägg ute i cyberspace, det är något vi kan prata om vid ett annat tillfälle. Tror att jag kan förklara bättre i talad form än i skriven.
Dels att jag tack vare detta lyckats odla en respekt jag själv inte var medveten om. Jag trodde att jag gått utanför radarn. Men jag fick höra av andra att en av cheferna sagt att jag ”inte var en push over, var väldigt fokuserad och att man inte kan säga åt mig var jag ska göra”, något som var menat som en förolämpning tror jag, men som blev en komplimang. Direkt sagt till mig fick jag höra att man ”inte kan säga åt en svensk vad hen ska göra, ni har så kollektivistiskt tänktesätt”. Detta är bara några exempel, men jag tror att en av anledningarna till att jag fick den respekten var att jag helt enkelt låg lågt och inte visade känslor. Något vi varit inne på här på bloggen, framförallt i Sannas inlägg. Jag tror att det tolkades av dem som att jag inte brydde mig, vilket jag gjorde i stor grad. Men jag visade det inte. Det var tydligt hur mycket nationalitet spelade roll när det kom till graden av respekt man fick. Även om jag vill tro att jag inte är en push over och faktiskt är fokuserad så var det absolut inget undantag från mina kollegor. Vi blev inte rättvist behandlade. Punkt slut. Sen att jag drog en vinstlott får jag väl bara vara glad över. Men det är ingenting jag sätter så stort värde i eftersom jag vet hur orimliga resonemangen ofta kunde vara.
Men kort sagt kan man säga att min taktik backfired där på slutet då det behövdes en person som var diskret till assistentjobbet. Jag ska nog inte klaga på det. Tack vare den uppgiften fick jag bland annat kontakt med en väldigt intressant person som jag kommer hålla kontakten med i framtiden.
Och nu kanske ni undrar varför jag stannade. Det gjorde jag till stor del på grund av de stipendier jag fått från olika håll. Jag ville ju även vara kvar i Berlin och läsa tyska, det var ju till störst del därför jag var där.
Trots dåliga erfarenheter kom jag därifrån med huvudet högt. För min del tror jag att jag oftast lär mig saker genom negativa erfarenheter eftersom man då får tillfälle att analysera varför saker INTE fungerar. Det är svårare att analysera varför saker faktiskt fungerar. Därför tar jag med mig en hel del.
Det finns många konkreta saker jag skulle förändra med organisationen om jag fick chansen (och hade lust).
För det första är att avgränsa sitt område och tydligt definiera vad man är och vad man vill. På så sätt skulle man få en mycket större möjlighet att faktiskt göra en förändring eftersom man visste vad man hade att förhålla sig och ta ställning till.
För det andra skulle jag se till så att de arbetsuppgifter som tilldelades medarbetare och praktikanter (i praktiken är det ingen skillnad mellan dessa titlar) gavs mer tid. Många gånger påbörjades små projekt som dagen efter inte längre var relevanta. Mycket energi lades på att påbörja utan att slutföra. Om man istället gav människor chansen att göra ett bra jobb skulle kvalitén på det man gjorde bli oändligt mycket bättre.
För det tredje skulle jag se till så att arbetsförhållandena blev mer tydliga. Nu delades folk upp i olika grupper efter om man fick lön, ersättning eller inte. Detta gjorde att det blev irritationer inom gruppen som enbart var negativa. Skulle dock inte bli förvånad om detta gjordes med flit.
Det finns fler saker jag skulle kunna ta upp. Men jag tror det räcker här. Ni får gärna fråga och jag svarar gärna när vi ses.
