Tiden är inte riktigt på min sida. Jag planerade skriva ett uppföljande inlägg till mitt lite trevande första inlägg, men min praktik uppslukar mig, tar all min tid. Jag vet inte riktigt hur jag skall få tiden att räcka till alla de reflektioner som jag velat uttrycka här. Jag tror att mitt skrivande på denna blogg får bli en triologi; möjligtvis en kvartett. Så förvänta er två inlägg till. Mer räcker nog inte tiden till, tyvärr.
I.
Igår satt jag i ett nätverksmöte, med andra ideella föreningar. Jag har inte blivit introducerad till nätverkets arbete och struktur mer än de tidigare två möten jag närvarit. Vi skulle diskutera anordnandet av en konferens som vi fått ett bidrag till att genomföra. Vad konferensen skulle handla om var lite oklart; nyanlända barn var uppe som tema. Lite löst spånande på talare och ämnen att diskutera pågick en stund, utan att jag egentligen fick någon klarhet i vad vi egentligen höll på med. Kanske skulle en person bjudas in, men ingen ville egentligen höra hen tala, kanske skulle kommunen bjudas in. Det var mycket snack och lite verkstad; något som alltid gör mig frustrerad. Dessutom skall konferensen gå av stapeln innan terminen är slut så vi arbetade under tidspress. Så jag försökte ställa lite frågor som de som jobbat länge inom en bransch kan glömma av: Varför gör vi egentligen detta? Vad är syftet? Vad vill vi uppnå?
Ut kom en strid ström av frustration om hur mycket som görs av ideella sektorn utan någon form av bidrag från det offentliga. Dessutom är ett allt mer återkommande problem hos oss är statens överläggande av ansvar till den ideella sektorn. Det fanns alltså ett problem som den ideella sektorn vill lyfta. Efter att detta sagts återgick samtalet till att lite ostrukturerat föreslå olika personer och sektorer som kunde bjudas in och kanske skulle man presentera en eller två av de verksamheter som de ideella föreningarna driver. Det talades om många aktörer, både privata, ideella och offentliga, som jag varken visste vilka de var eller vad deras arbetsområde var.
Jag försökte igen få struktur genom att säga att vi uppenbarligen hade en problemformulering som vi borde börja med att presentera; därför att då skulle vi kunna skapa en konferens var syfte var att kartlägga, utreda problemet och skapa lösningar. Genast kom förslag på att vi under förmiddagen skulle presentera problemet vi upplever, låta SKL tala om sitt arbete och presentera vad vi själva gör, och sedan ägna eftermiddagen åt lösningsskapande workshops. Vi skulle bjuda in relevanta aktörer och diskutera hur vi kan skapa ett fungerande system.
Det är ofta vi kastar oss in i saker utan att först tydligt formulera vad syftet med det vi gör är. Många av de projekt jag varit engagerad i som runnit ut i sanden har gjort just så därför att vi inte vetat varför vi gör det vi gör. Antingen har vi inte kunnat svara på frågan vad är problemet? eller så har vi inte kunnat svara på frågan vad är vårt mål med detta projekt? Praktiken måste understödjas av teori.
Och när vi väl har kunnat identifiera ett problem och utifrån det gjort en målformulering, så måste det skapas någon form av plan för hur det önskvärda skall uppnås. Såsom i konferensen; vem skall tala (ideella sektorn, SKL, näringsliv?), när skall vad avhandlas (vad skall inleda och vad skall avsluta?), hur skall det göras (workshop eller föredrag?) och vem fixar vad?
II.
Värdet av Liberal Arts är något som vi under programmets gång varit osäkra på och ständigt ifrågasatt. För min del har min tilltro till och förståelse för Liberal Arts värde stärkt. Genom Liberal Arts har jag tränats i att möte olika utmaningar och lösa dem. Genom att vi har tagit oss ann olika discipliner och kritiskt granskat dem så har vi lärt oss att sätta oss in i komplexa sammanhang och hanterat dem. Genom det har vi lärt oss att leta efter frågor som leder oss till sakens kärna. Min roll i detta nätverksmöte var inte att ha specialkompetens om den ideella sektorns arbete i Göteborg, eller ens vara någotsånär insatt i hur det ser ut. Men genom att ställa vägledande frågor som verkade logiska för att utreda min egen förvirring så kunde de involverade konkretisera de tankar och viljor som låg bakom intresset av att genomföra denna konferens. Jag hade lite att tillföra till problemanalysen som oinsatt, men jag kunde dra fram problemanalysen hos dem som satt inne på den och hjälpa dem att strukturera sitt arbete efter den.
Nu ligger detta inte bara på Liberal Arts: Jag är en extremt konstruktivt lagd person, som i alla organisationssammanhang jag någonsin varit i är den som säger ”Det där är en skitbra idé men hur?”, ”jag tycker också det verkar kul, men varför?”, och ”Hur delar vi nu upp ansvaret?”. Kanske är det det som frustrerat mig inom akademin, trots att jag läst ämnen jag brinner för; jag vill producera, inte för kunskapens egen skull, utan för att skapa projekt, åstadkomma något utanför kunskapsskapande. Dessutom är jag en person som tänker bäst genom samtal och helst jobbar i grupp.
En annan sak Liberal Arts har gett mig är en enorm självsäkerhet inom det politiska, kulturella och intellektuella samtalet. Både genom att jag fått orientering i västerländskt tänkande, men också genom ständig diskussion och reflektion. I en värld där alla utbildar sig till statsvetare, ekonomer och annat trams (skoja), är det här en unik kompetens vi sitter inne på. Om och om igen ser jag hur det finns ett ekonomiserande paradigm som passar dåligt på vår verksamhet; våra utvärderingar vill att vi skall kvantifiera vad vi gör för utsatta människor, medan hur vi gör skillnad lämnas därhän. Där har vi möjlighet att ge ett nytt perspektiv. Bengt Kristensson Uggla skriver att ”i en kunskapsera präglad av evidensparadigmets ambition att till varje pris eliminera det mänskliga från kunskapen behöver humaniora påminna om det självklara: det finns ingen kunskap utan människor”¹, och det är en kompetens vi borde lyfta upp och framhäva.
III.
Alice skrev att hon har bestämt sig för att satsa på förlagsbranchen.
Min praktik har lett mig fram till detta: Jag tror att jag har bestämt mig för att när jag äntligen blir färdig, så skall jag söka Masterprogrammet Ledarskap och Organisation i Umeå.
¹ Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter (2013)
