Över 500 gäster, full stabsstyrka, 8 slipade talare, ett väloljat trum- och brassband och en Liberal Arts-student kringspridande med ett headset likt en secret service-agent – ”Which table is X sitting at?”, ”Adjust microphones on stage left.”, ”Need you outside the ballroom entrance now.”. Det är mycket svårt att koncentrera sig på två konversationer samtidigt; en med en människa framför sig och en mellan två helt andra personer i ens öra. Huga. För att inte tala om att jag nästan grinade precis efter att ljudteknikern pluggat in hörsnäckan i örat på mig, innan jag kom på var volymknappen satt och kunde sänka ljudet. Mitt i allt kaoset stod jag och grät på riktigt av stolthet bredvid scenen för att jag hade fått vara del i detta, vara del i talarnas arbete med manus och framförande. De höjde sina röster och tog plats, ärligt, modigt och mänskligt. Det var galakvällen; det största insamlingsevent jag någonsin deltagit på, än mindre varit med och arrangerat. Tidigare under dagen hade det varit en paneldebatt om att utrota hunger och fattigdom till år 2030 och dagen efter var det en brunch med rundabordssamtal kring olika ämnesområden relaterade till hunger och fattigdom.
Den efterföljande veckan bestod av möten med Hungerprojektets anställda världen över. Kort sagt: det har varit en intensiv vecka. Det känns nästan overkligt att sitta och skriva om det i preteritum. Men det har hänt och det har varit oerhört lärorikt.
Under veckan med möten fördes strategiska diskussioner. Vad är vår kärna, vårt tillvägagångssätt och vårt mål? Här är jag övertygad om att Liberal Arts-studenter har mycket att tillföra. Att reda ut begrepp i ett tvärvetenskapligt kosmos (kaos?) har vi blivit experter på.
Och för första gången internaliserades den där förhoppningen jag haft om att äntligen på riktigt förstå en mötespunkt mellan humaniora och mätbarhet. För mig, i detta avseende, handlade det om förståelse och kommunikation inom ramen för Hungerprojektets arbete. Hungerprojektet behöver mätbarheten, siffrorna, för att förstå och kommunicera dess arbete och det behöver humaniora för att orientera sig i förhållande till både starten och målet – syftet till att stiftelsen finns och att arbetet görs. Filosofin som ska löpa som en röd tråd genom verksamheten. Mätbarheten blir här ett slags förmedlare, en agent för förståelse, och det visar sig att humaniora därmed visst kan mätas. En del förstår det genom berättelser, ord och bilder, andra genom siffror. För mig som Liberal Arts-student är det spännande att se hur tvärvetenskaplig kommunikationen kring framtidens utmaningar är och hur mångfacetterat tillvägagångssättet kommer att tvingas vara.
