En av de främsta Liberal Arts färdigheterna, här ute på praktiken, är nog förmågan att umgås med olika begreppsdefinitioner. Träningen i att omdefiniera världen i andra termer och hantera utfallet av det som kommer ur den processen. Den förmågan verkar essentiell i humanitärt arbete – för att nå fram, nå ut och utveckla. Inte minst för att lyckas lösa problem som idag kanske anses omöjliga att lösa. Varför tycks problem som världsfattigdom och klimatförändringar oöverstigliga? Ibland kan svaret vara för att vi försöker angripa problemen med, i situationen, orimliga metoder.
Igår var jag på en paneldiskussion på Columbia University i New York som handlade främst om FN:s Sustainable Development Goals som ska antas nästa år, 2015, för att ersätta Millenium Development Goals. I panelen satt Minh-Thu Pham – Senior Policy Director at the United Nation’s Foundation, Eric Swanson – Director och Co-founder of Open Data Watch, Chantal Line Carpentier – New York Office Chief for the UN Conference on Trade and Development (UNCTAD) och Tracy Raczek – Climate Policy Advisor for the UN Secretary-General’s Climate Change Support Team (CCST).
Under frågestunden reser sig en NYU-filosofistudent upp och ber panelen att utveckla frågan om hur 193 länder ska kunna enas om 17 ”goals” och 169 ”targets” (till skillnad från MDG:s åtta mål) när själva termen ”sustainable development” redan i sig är svårdefinierad och mångtydig. En annan student menade att ”climate change” är utdaterat och att ”climate resilience” är det som gäller nu. Redan detta visar, för mig, hur viktiga våra begrepp är i vårt gemensamma arbete. Som sagt: för att nå fram, nå ut och utveckla. Om vi ska kunna hantera problem som till exempel hunger, måste vi angripa det med en för situationen riktig begreppsdefinition.
Jag läste en artikel i New York Times häromdagen – ”Don’t Ask How to Feed the 9 Billion” av Mark Bittman – som handlar om hunger och fattigdom. Bittman uttrycker i artikeln en frustration över det hörn som frågan om ”hur vi ska mätta jordens alla invånare” tycks jaga in oss i. Det är redan ett känt faktum att det produceras tillräckligt med mat i världen för att alla ska kunna äta sig mätta – världshunger beror inte på matkvantiteten, utan på andra, systematiska problem. Frågan måste därför angripas med andra begrepp. Bittman skriver:
If poverty creates hunger, it teams up with the food system to create another form of malnourishment: obesity (and what’s called “hidden hunger,” a lack of micronutrients). If you define “hunger” as malnutrition, and you accept that overweight and obesity are forms of malnutrition as well, than almost half the world is malnourished.
The solution to malnourishment isn’t to produce more food. The solution is to eliminate poverty.
Look at the most agriculturally productive country in the world: the United States. Is there hunger here? Yes, quite a bit. We have the highest percentage of hungry people of any developed nation, a rate closer to that of Indonesia than that of Britain.
Is there a lack of food? You laugh at that question. It is, as the former Food and Drug Administration commissioner David Kessler likes to call it, ’a food carnival.’ It’s just that there’s a steep ticket price. /…/ So we should not be asking, ’How will we feed the world?,’ but ’How can we help end poverty?’ Claiming that increasing yield would feed the poor is like saying that producing more cars or private jets would guarantee that everyone had one.
Paneldebattörerna igår menade att de nya FN-målen inbegriper ett språk som omfamnar en princip som genomsyrar denna världens gemensamma ansamling av ”detta vi vill göra” – och det är att det är förändringar som hela världen behöver genomgå. Målen är till för varenda nation av de 193 att jobba emot, inte bara de fattigaste länderna som är i störst nöd. Den förändrade tonen är ruggigt spännande tycker jag – nyansen av definitionen av ”hållbar” som något där alla är deltagande är oerhört fräck. I mina öron ringer fortfarande ropen längs Manhattans gator när 400 000 människor marscherande för klimatfrågan den 21 september i år, inför FN:s klimattoppmöte samma månad.
Klimatmarchen skapade ett enormt Twitter-flöde och Tracy Raczek pekade på hoppfullhetens och inspirationens förmåga att få oss att agera verksamma agenter i vår egen framtid. Ett fräckt TED-talk som jag blev tipsad om häromdagen (”Gaming can make a better world” av Jane McGonigal) tar också upp just detta – genom att omvärdera negativa definitioner av ”datorspelande” kan vi skapa kraftfulla verktyg för att innovera och förändra vår värld genom människors engagemang och tro på sig själva. Hon tycker att vi ska spela mycket mer datorspel än vi redan göra.
”The first generation to end poverty and the last generation to deal with climate change.” (Minh-Thu Pham). Det är vad de säger. Jag menar att det behövs en förändring i definitionsförutsättningarna och en träning i att följa förändringen så långt som det bara går för att upptäcka det nya möjliga som en gång kanske verkade omöjligt. Inget är nytt under solen men vi kanske kan se det ur andra perspektiv. Med andra ord: omdefiniera – mera.
