Som världsförbättrare avslöjade sig er allra ödmjukaste bloggare igår och idag fortsätter hen nog, är hen rädd, på det redan utstakade spåret;

Vid ett av höstens möten med en av stadens konsulenter, som handlade om på vilket sätt Barnens Kulturkalas kan bidra till en ökad integration mellan stadsdelarna, så avbröt sig denne och ursäktade sig för att hen använt ordet ”ut” i samband med ”Angered”, för det är numera inte särskilt politiskt korrekt; Man säger inte heller i rättvisans namn ”in” till Göteborg. Gott.

Man kan givetvis alltid hävda att Göteborg är en stad som har ett geografiskt, ofrånkomligt centrum, som man kan ta sig in eller ut ifrån, men när det gäller människor och medvetande och plastiska hjärnor, så verkar våra ordval påverka våra tankar och handlingar, och om vi då fortsätter att säga ”ut” till vissa stadsdelar riskerar vi att betrakta de som mindre viktiga och därför spä på en segregering. ”In” och ”ut”, ”vi” och ”dem”.

Att välja att inkludera, genom att tillgängliggöra alla kulturinslag på festivalen så att ALLA barn ska kunna besöka och uppleva festivalen utifrån sina unika förutsättningar, är något som Barnens Kulturkalas lägger ner mycket tid på. I det arbetet (och många fler!)fungerar festivalen, som görs tillsammans med väldigt många samarbetspartners, som en bildningscentral. Kalaset utbildar, ställer krav (jo, det kan de göra för det är en festival som många vill använda som plattform)på alla partners att jobba fram mot samma mål och sedan sprids kunskaperna vidare och ut till våra tankemönster som förändras.

Erfarenheterna har visat att alla parter har något att vinna när de reviderar sina gamla sätt att arbeta på. I tillgängliggörandet tvingas alla inblandade att tänka om, göra om och göra bättre och resultatet blir så mycket bättre för ALLA.

Det kan ibland handla om att inte omedvetet stigmatisera en viss grupp; istället för att till exempel ha en trappa på vänster sida i anslutning till en aktivitet, som de flesta barnen springer uppför för att komma till aktiviteten, och en hiss till höger för kanske det enda barnet som inte kan ta sig upp för normtrappan och därför måste avvika från sin grupp, så kan man bygga en ramp i mitten som ALLA får rusa och ta sig upp för, på sitt sätt – enkelt och mycket roligare!

Mina praktikuppgifter tvingar mig hela tiden att lyssna och försöka se vad det är jag inte ser, och ledtrådarna finns ibland i den vokabulär jag använder; vad händer om jag istället för handikappad säger rörelsehindrad eller person med rörelsevariation? Eller ”ut” till Hammarkullen och bara ”till” Hovås (utanför centrum…)? Svaret är att jag får syn på en underliggande maktstruktur och istället för att stämpla någon som oduglig gör den duglig och inkluderar, och på det viset kan man världsförbättra, människor behöver känna att de är kompetenta och tillhör, då tror jag vi löser många problem.

/Torun Odlöw

Ps! Borde det då inte rimligtvis, om det heter (och det gör det) ”Barnens Kulturkalas”, också heta ”Vuxnas Kulturkalas”? Eller är det så att det är de vuxna som utgör normen (och att det är därför som det (för tillfället) låter så fånigt med ”Vuxnas Kulturkalas”)? Jämför med: damfotboll och fotboll(herr).

En norm sitter oftast på makt, kanske bör vi lyssna mer på barnen och ge dem mer makt à la Rönnbergs barnism (se Rönnbergs barnistiska blogg) och att kalla det för ”Kulturkalaset” – alla inkluderas och jag vågar påstå att det är vi vuxna som vinner mest på det (för det innebär såklart mer än bara själva namnbytet…). Ds