Detta inlägg handlar om form snarare än innehåll: om konceptet arbetsplats snarare än mina faktiska arbetsuppgifter. Många av mina reflektioner under praktikens gång har inte handlat om arbetet i sig utan snarare om arbetsplatsens miljö och kultur. Som kommer märkas är jag inte konsekvent. Jag har upplevelser och tankar som delvis går stick i stäv med varandra. Min inställning växlar beroende på dagsform. Som vanligt är inget svart eller vitt.
I. Rutiner
Som student, och en hyfsat ung sådan, inskränker sig mina tidigare arbetsplatser till sådana väldigt skiljda från egna intressen och från intellektuellt arbete. Jag har städat, hackat grönsaker och tagit betalt, inte diskuterat postmodern teoribildning när jag arbetat. Därför har praktiken på många sätt varit en stor omställning just i formen för arbete.
Även om min praktik har skett på en arbetsplats utanför universitetet är själva innehållet på många sätt likartat i jämförelse med en students arbete, eller mer specifikt, den typen av arbete som är centralt på Liberal arts. Fokus för min praktik är ju som tidigare nämnt rapportförfattande. Tyvärr kanske denna typ av arbete enbart marginellt existerar i arbetslivet, på grund av de evigt bristande resurserna. Det dagliga drivande arbetet måste prioriteras på bekostnad av mer långsiktig analys och reflekterande. Som oavlönad praktikant känner jag mig privilegierad i möjligheten och utrymmet till att ägna mig åt reflektion.
Det finns en stor njutning och lättnad i att inte arbeta i formen av student. Jag har ett dedikerat skrivbord med dator och plats för böcker. Jag har arbetstider, lunchrum och jag slipper ständigt bära runt på tunga böcker. Inget biblioteks- eller sängpluggande. Den som student ständigt efterlängtade känslan av att vara ledig när man kommer hem på kvällen utan den smygande känslan av att man borde plugga.
Det är otroligt mycket mer effektivt med den här typen av kollektiv rutin än studentens tafatta försök till självdisciplin. Tro mig, jag har försökt. Från och med måndag ska jag gå upp klockan åtta, vara på UB 9.30, plugga till 12, en timmes lunchrast, osv. Inom en vecka har jag börjat mygla från mitt eget system. Hittills har enbart skammen som medföljer i att känna mig ansvarig inför någon annan än mig själv kunnat hålla mig på den smala vägen.
II. Agent undercover
Som praktikant har man en slags spännande mellanposition; man är en del av arbetsplatsen men samtidigt är man högst temporär. I denna situation faller jag lätt in i rollen som observatör. Jag får en nästan klinisk inställning till det som händer runt omkring mig; jag klär mig i rollen som socialantropolog med uppgift att beskriva och notera det som händer. Med andra ord, jag tjuvlyssnar något oerhört.
Jag blir inbjuden men är samtidigt utanför. Det hör nog till praktikens temporära natur, vi kan alla andas ut för jag är inte här permanent. Vänskapsband och sociala interaktioner är tillfälliga och därför inte lika ansträngda; inte lika laddade som om jag permanent skulle skapa mig en plats här.
Det är fascinerande att observera gruppdynamiken ur ett utanförperspektiv. Dynamiken mellan myndigheter. Dynamiken mellan över- och underordnade avdelningar. Kritiken mot cheferna i Stockholm som kommer med direktiv utan tillräcklig insyn. Människans behov av grupptillhörighet och ett definierat ”vi” gentemot ett ”dem” blir extremt tydlig. Likaså blir gemenskapen och sammanhållningen det skapar, liksom konflikterna och oförståelsen mellan de utkristalliserade grupperna.
Det är också spännande att observera och få ta del av interna problem som man som utomstående aldrig hör talas om. Vad gör man när det plötsligt börjar regna in i en lokal där det står offentliga handlingar och inga pengar finns att flytta dem till nya lokaler? Hur gör man när det plötsligt bor heroinister i trappuppgången till samma lokal? Myndighetssverige är inte alltid så välordnat som man skulle kunna tro.
III. Dagens mantra: hellre långsamt än inte alls
Kanske är jag överkänslig (inte osannolikt), kanske har jag tagit på mig för många projekt den här terminen (högst sannolikt). Övergången till heltidsarbete slår mig hårt. Nog för att jag har studerat på heltid i flera år, och nog för att jag har arbetat mycket intensivt i perioder, men det skiljer sig markant från min nuvarande situation, framför allt när det kommer till arbetstiderna: upp klockan sju, frukost, iväg, jobbajobba, lunch (kom ihåg matlådan!), jobbajobba, fikapaus, jobbajobba, åka hem, laga middag, slockna. Upprepa. Jag inser att detta är de flesta människors vardag, men för den oinvigde är det närmast att likställa med en käftsmäll. Väggen att gå huvudstupa in i, utbrändheten, anas i horisonten och trots att jag verkligen njuter av min praktikplats och mina arbetsuppgifter längtar jag tills de är över. Praktiken har för mig kristalliserat en tanke som länge flutit runt: Jag vill inte leva så här.
Trots att arbetet är intressant och extremt givande så tär det på mig mer än jag hade trott. För mig har praktiken varit mycket mer än enbart sitt innehåll. Mycket har fått mig att reflektera över Arbetets natur; arbetet som social och samhällelig institution.
I ljuset av min bakgrund och mina politiska åsikter ter sig arbetssamhället som ett galet system som vi kollektivt har skapat. Borde inte målet vara att minimera tiden spenderad på inkomstbedrivande arbete för att istället ägna sig åt det man upplever som reellt självförverkligande? Hur vettig är drömmen att alla ska uppleva sitt lönearbete som idealt? Alla de där nödvändigheterna för ett fungerande samhälle måste ju också göras. Ingen njuter av att torka bajs. Bajset måste ändå torkas upp. Är det inte väldigt märkligt att somliga får ägna sig åt själförverkligande och får betalt för det, medan andra sliter ut kropp och psyke i något nödvändigt ont för uppehällets skull, och att de båda kallas ”arbete”? Däremellan finns alla gråzonerna: de delvis givande arbetena som på grund av sin form, längd eller omfång sliter sönder människor.
Vi ägnar majoriteten av vår vakna tid åt förvärvsarbete. Åtta timmar per dag och ännu mer om man räknar in restider och den där lunchtimmen när man aldrig får något vettigt gjort. Samtidigt går andra arbetslösa; inte nog med det, de tvingas in i ”arbetsfrämjande åtgärder”. Med andra ord, meningslöst arbete för sakens skull. Det är för mig obegripligt att vi kollektivt upprätthåller detta system. Borde vi inte helt enkelt dela på det jobbiga?
Många av dessa ganska ofokuserade tankar är inspirerade av Roland Paulssons Vi bara lyder som är betydligt mer slagkraftig än mitt eget svammel på temat. Mycket läsvärd och varmt rekommenderad.
/Shirin Skoglund
