Det pågår just nu en diskussion hur vida det är rätt eller fel att ställa ut mänskliga kvarlevor.
När upphör en människa att vara en människa? Detta är en urgammal fråga som hör ihop med allt från vetenskap till religion och filosofi. Det är en fråga som inte är särskilt lätt att svara på, kanske för att det finns så många svar och så många delade åsikter om detta. Det ingår inte i min primära arbetsuppgift att svara på detta då min uppgift är att skriva textunderlag till utställningen…
Men! Anledningen till att vi på Liberal Arts går ut i praktik är bl.a. för att bredda och använda oss av våra kunskaper i de ämnen vi kan knyta till vår utbildning, och detta är definitivt något som faller under detta. Vi har faktiskt redan haft flera moment i vår utbildning som berör detta. Från Platon och Aristoteles till Biologikursen, Avicenna och ”The mechanical mind” vilket gör detta högst relevant då det är en fråga som dessutom kommit upp på agendan på min praktikplats.
Personligen så anser jag att en människa upphör vara en människa när den är död (så död att den är oreparerbar) utan att blanda in sci-fi i det hela. Men de finns de som anser att en människa fortsätter att vara en människa trots att det bara finns benfragment kvar, t.o.m. fossiliserade benfragment. Vad detta medför är att människor med olika trosuppfattningar anser att det är fel att ställa ut dessa föremål och att man genom att göra detta kränker deras tro. Men kan de tala för den döde individen i fråga?
Är det att gå över gränsen när man ställer ut mänskliga kvarlevor? Det skulle kunna vara det om just den avlidne har haft vissa trosföreställningar eller åsikter som står i motsättning till att ställa ut dennes kvarlevor. Men ”den” lär ju tyvärr inte kunna klaga… De som kan klaga däremot är dennes anhöriga, men de gäller nog i samtliga fall. Om den avlidne fortfarande har anhöriga med någon form av emotionella eller andra band till denne så är det något man med försiktighet måste ta hänsyn till.
Frågan är vart man skall dra gränsen:
Ska man behandla varje fall individuellt? Är det nödvändigt ont att ibland trampa någon på tårna? Ska man undvika att ställa ut mänskliga kvarlevor över huvud taget? Personligen så anser jag inte att det finns någon anledning till att ställa ut mänskliga kvarlevor om det inte är föremål skapade av människan, tex föremål gjorda av hår, totems, etc. För vad är poängen? Vad lär vi oss av människans kultur genom att titta på ett skelett som är ett helt vanligt skelett uppgrävt ur jorden? Man lär sig troligtvis mer av Benjamin i plast från grundskolan. Att det är spännande eller kittlande att titta på ett skelett från en människa eller ett välbevarat lik kan jag förstå. Det bidrar till någon sorts närhet till det förgångna. Men är det ett tillräckligt starkt argument för att få ställa ut mänskliga kvarlevor? Kanske, kanske inte… Vad tycker du?
Var är du när man behöver dig Bengt! 😉 // Daniel Nilsson
