Tanken är att min praktik ska mynna ut i en rapport med genusperspektiv som förhoppningsvis ska kunna användas som underlag i Landsarkivets arbete. Detta är högst skrämmande. Inte minst på grund av att jag inte känner mig kvalificerad nog att uttala mig. Jag kom som total nybörjare till arkivet, bortsätt från en tidigare rundvandring i grupp och ett allmänt intresse (personlighetsdraget packråtta) för böcker och papper. Jag har inte en kandidatexamen i vare sig arkivvetenskap eller genusteori. Visst har jag med intresse följt feministisk debatt under de senaste åren, och visst har jag läst en del feministisk teori i form av förklarande blogginlägg, men jag vet ju inget ”på riktigt”.
Som tur är har Liberal arts tvingat mig till att inse att det ibland (oftast, faktiskt) funkar att skjuta från höften. Även om känslan under processens gång är ”herregud, det här kommer aldrig gå, jag kan ingenting”, så löser det sig oftast i slutändan. Jag börjar inse att jag är mer kompetent och att jag vet mer än jag tror. Jag måste inte ha läst allt på området och ha en akademisk examen i ämnet för att kunna säga något som, åtminstone i andras öron, låter någorlunda kompetent. Framförallt har jag lärt mig hur jag snabbt kan skapa mig en bild av ett område. Skaffa fram ett översiktsverk och sålla bland artiklar tills du hittar en som ringar in ditt problemområde. Läs alltid noter och källhänvisningar: förhoppningsvis kan din första artikelförfattare hänvisa dig dit du ska. Låt dig inte lockas av spännande sidospår (min akilleshäl). Med universitetsbiblioteket i ryggen når du långt.
I min jakt på korsbefruktning mellan arkivvälden och genus föll jag snart rakt ner i gropen kallad ”kvinnohistoria”. Framför allt bristen på den i arkiven eller också bristen på skildringar av den. Bara begreppet ”kvinnohistoria” tänder varningslampor: kvinnohistoria i kontrast till manshistoria? Nej, den givna antonymen till ”kvinnohistoria” är enbart ”historia”. Kanske skulle vissa kalla det ett sidospår, men jag kände mig nödgad att utforska (se akilleshäl nämnd ovan). Även om jag inte längre kräver av mig själv att jag måste ha läst allt för att kunna uttala mig har jag fortfarande en högt satt nivå för hur mycket bakgrundsläsning jag anser nödvändig.
Jag tog mig an Gerda Lerners Women and History i två volymer. Det är på många sätt mycket deprimerande läsning. Det är nämligen inte så att kvinnor varit marginella figurer i det förflutna. Lerner menar att detta istället är rollen som de tilldelats, dels i sin samtid, men framförallt av historieskrivningen i efterhand. Kvinnor har gång på gång, genom årtusende efter årtusende, påpekat den djupa orättvisan i sin roll som underordnad och marginaliserad, allt som oftast på bekostnad av stora personliga uppoffringar, och gång på gång undanröjts och mindervärdigförklarats av sin omgivning. Framförallt har kvinnors texter och tankar inte bevarats och spridits i tillräcklig utsträckning. Det finns ingen kontinuitet i kvinnors historia. Eftersom deras tankar och handlingar hela tiden hamnar i det fördolda kan inte nästa generation bygga vidare på dem. Kvinnor kan inte ”stå på jättars axlar” eftersom jättarna suddats ut. Om och om igen skildrar Lerner hur samma tankar om kvinnlig emancipation och jämlikhet uppkommer hos kvinnor oberoende av varandra, problemet är att man aldrig kommer vidare eftersom man saknar precedens och möjlighet till interaktiv diskurs kvinnor emellan.
Som intresserad av historia och hela tiden mött av snubbar och åter snubbar har jag antagit att kvinnor funnits där, men inte haft möjlighet att utveckla sina tankar och idéer på grund av systematiskt förtryck. Detta är fel. Kvinnor har, trots systematiskt förtryck, kämpat sig till möjligheten att utrycka sig och skapa idéstrukturer, varefter de har ignorerats av ett patriarkalt system som har allt att vinna på att förtrycka varje ansats till kvinnligt självförverkligande. Detta förtryck har inte upphört. Fortfarande beskrivs kvinnor som en marginell grupp i allmänhistorian, som om de vore en minoritet: under en separat rubrik i slutet av kapitlet eller i en bok som det inte tenteras på.
Ett citat ur Lerner berörde mig extra djupt: “The basic assumption should be that it is inconceivable for anything ever to have taken place in the world in which women were not involved except if they were prevented from participation through coercion and repression.” Detta eftersom kvinnor utgör halva befolkningen. Vi har alltid varit där, det är ni som har valt att inte uppmärksamma oss annat än som negativa exempel.
Här har Liberal arts en lång väg kvar att gå. Var är kvinnorna? Ni kan inte längre lura mig och hävda att det inte finns en kvinnlig kanon: det är ni som inte väljer att uppmärksamma den. Historia är inte statiskt, vi skapar den kontinuerligt genom det vi väljer att belysa. Det är orimligt att den kvinnliga filosofihistorien börjar och slutar med Simone de Beauvoir. Var är den genomgående, djuplodande kritiken av dessa eviga snubbar till filosofer som aktivt görs av dagens kvinnliga filosofer? Var är Hildegard av Bingen, Christine de Pizan, Mary Wollstonecraft, Elizabeth Elstob, Ada Lovelace eller Frances Wright? Det är sedan länge dags att sluta ignorera halva mänskligheten.
/Shirin Skoglund
