Min tid som bloggare rinner mot sitt slut men här kommer en sista text. Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva om, det känns som att jag berättat färdigt om museet för stunden. Jag kanske kan berätta om när min bror kom på besök och när vi gick på musikfestivalen Iceland Airwaves. Ja, så får det bli.
Min bror Kári är mer än bara min storebror han är även min själsfrände till döden. Vi har alltid varit nära varandra och gjort saker tillsammans så jag var naturligtvis glad över att han skulle komma på besök. Det är inte ofta som vi är ifrån varandra så jag var lite nervös när skulle möta upp honom på busscentralen. Det tog cirka fyra sekunder från att vi träffats tills att allt var som vanligt igen. Jag förstår att det låter som om jag pratar om min fru och förhoppningsvis är det talande för hur vårt brödraskap ser ut. Nog sagt om korpen och oxdjuret.
Vi hade ett par dagar innan festivalen började som vi huvudsakligen spenderade hos mormor, på badhus och i biosalongen. Jag kan varmt rekommendera mormors lammlår, varma och kalla växelbad samt filmen Captain Fantastic som skildrar föräldraskap och skillnaden mellan en primitiv kontra civiliserad livsstil.
Äntligen var det dags för festival, mina ljuvliga medarbetare på museet gav mig ordentliga sovmorgnar de dagar som festivalen kolliderade med vardagen. Iceland Airwaves arrangeras i Reykjavik i början av november årligen. Festivalen sträcker sig över fem dagar från onsdag till söndag. Musikgenrerna är av olika slag men ett övergripande syfte är att lyfta nya artister. Folk reser till Reykjavik från hela världen för att ta del denna råa festival.
Festivalen var fantastisk på alla sätt och vis, så till den grad att vi bestämde oss för att skapa en tradition att årligen besöka den. Jag tänker försöka berätta om festivalupplevelsen ur ett samtida humanistiskt perspektiv.
Jag brukar nämligen se på festivaler som en termometer för olika trender, det kan vara allt från sociala koder till politiska pulser. Iceland Airwaves var fyllt av diverse trender och jag gjorde flera iakttagelser som jag nu får chansen att dela med mig av.
Första kvällen gick jag och Kári till en av spelplatserna exceptionellt sugna på att kicka igång festivalen. På schemat hade jag läst om en band som hette Reykjvavikadætur (Reykjavik döttrar). Jag hade lyssnat på dem lite grann men visste inte vad som väntade. På scenen klev 15 lättklädda tjejer fram rökandes på elektriska rökapparater, med självsäker hållning dansade de till rytmen av hip hop och rappade ut vulgära texter. Publiken var i chocktillstånd, satta i extas och inspirerade av uppträdandet.
Ni kanske anar vart jag är på väg, jag tror vi lever i en tid där sociala konventioner utmanas. Sociala konstruktioner ifrågasätts vilket skapar rum för folk att utrycka sig fritt. Det är svårt att prata om detta utan att trampa någon på tårna men jag vill förmedla den uppfriskande känslan att se en kvinnlig hip hop grupp rocka fett utan hämningar.
En annan artist som var med på festivalen var Silvana Imam. Jag lyssnade på hennes sommarprat på gräsklipparen i somras där hon berättade om känslan att utstå rasism och homofobi i ungdomen. Hennes nolltolerans för rasism och homofobi är talande för den tiden vi lever i och hon är en utav ledarna för denna kamp. Silvanas budskap är för många självklart, inte minst på humanisten i Göteborg. Men dessvärre är det inte lika självklart för alla, därför är den här typen av artister viktiga ledare eftersom de har förmågan att leda medborgarna till en plats där tolererar varandra.
Sist men inte minst är tiden kommen för Björk. Hennes person och konst är svår att beskriva, vi kan med all säkerhet säga att hon är en unik och experimentell konstnär. Hennes konsert var delvis bunden till festivalen men i grunden självständig och jag hade turen att få tag på fantastiska biljetter. Hennes konsert var bland det mäktigaste jag upplevt, en upplevelse som är svår att sätta ord på.
Björk betyder oerhört mycket för hennes beundrarskaror, hennes persona och musik är i ständig förändring vilket gör att man ständigt strävar efter att förstå henne. Operahuset var således fyllt av spänning och förväntan innan föreställningen skulle börja. Konserten utgick från hennes senaste album Vulnicura som skildrar hennes skilsmässa och den läkande process som följde.
Operan var fylld till sin kapacitet och på scenen stod stråkkvartetten samlad, lamporna släcktes och Björk klev fram draperad i en grön utomjordisk klänning med en matchande bläckfiskliknande mask över ansiktet. Då började en två timmars resa fylld av unika toner, ljus och känslor som hela operan var totalt uppslukad av. Mer än så kan jag inte riktigt säga.
Det slog mig precis nu vad som skilde Björks framträdande från alla andra, konstnärsstycket var tidlöst. Helt fritt från trender och politik och samtiden, bara något djupt mänskligt. En stor del av arbetet på Liberal Arts går ut på att förstå människan och Björk är lysande exempel på just den strävan.
Nu är jag trött, det tar på krafterna att skriva blogg. Jag har förmodligen missuppfattat uppgiften en aning men jag hoppas jag träffat lite rätt, annars får ni chansen att fråga mig om praktikperioden den 14 januari. Tack till er som läst och tack till Moa Ekbom som alltid stöttar sina elever och som hjälpt mig att publicera de här blogginläggen.
Ses snart vänner!
Hrafn Kristjansson
