Jag är nu inne på min sista dag som bloggare åt LibArts. Det har varit mycket lärorikt att vara tvungen att formulera mig kring sådant som jag själv ibland, lite arrogant kanske, kan tycka är självklart och tydligt. Ett exempel på det är det tidigare nämnda egna ansvaret för sin närvaro för assistenterna, eller laserdomebesöket. En så liten del men kanske avgörande för en ung person som annars kanske inte får det förtroendet eller den möjligheten, det kan ju faktiskt leda till utveckling!
För att slutföra min uppgift och binda ihop säcken lite ska jag försöka mig på att filtrera mina nya erfarenheter genom humanioras ack så kritiska ögon. Kritik måste ju inte vara varken positivt eller negativt. Bra kritik behöver enkom vara konstruktivt. Som före detta arbetsnarkoman kan jag känna den där eggande känslan att man alltid kan göra ”mer”. Så många olika aspekter av ”mer” har jag inte tid att gå igenom här, jag väljer således det mest akuta. När jag började på Prästgården undrade jag vad vi egentligen hade åstadkommit under första veckan, jag tyckte att vi bara pratade, grejade med datorerna, fikade lite och sedan var veckan slut. Möjligheten finns ju att det var det jag gjorde, inte de andra, men så var inte fallet. Inte så mycket, i alla fall. Men allteftersom veckorna gick, kunde vi börja se knoppar i jorden vi sått. Ju mer vi vattnade, desto mer växte det. Här kommer mitt ”men”. För att fortsätta på växtanalogin så är övervattning sällan nyttigt. Man måste försöka förstå sitt projekt så pass bra att man inser när man själv är det överflödigt. Låt det växa och se vad det tar vägen och utvecklas till, men var ett stöd, dränk det inte! Ta ett steg tillbaka.
Jag har blivit överraskad över hur otålig jag själv har varit. Jag ville bara göra mer hela tiden! Vad ska vi göra, vad kan jag göra, vad gör du nu? Nu när vi inte längre tar emot anmälningar från blivande konfirmander, har arbetet börjat då vi ”underhåller” projektet vi startat. Och i ärlighetens namn, hade jag startat fler projekt för 2 månader sedan så hade jag verkligen fått det hett om öronen. Som tur är så har jag nu istället massor med tid att spendera på typ Gocart. Eftersom universiteten har sin historia i kristendom och kyrka så är det inte så konstigt att vi kommer bra överens, mina kollegor och jag. Vi har alla stor respekt för dialogen (retorik, grammatik, dialektik) och den är en stor del i arbetet, men är också forumet där kyrkan kan kommunicera med sina besökare och medlemmar. Här är ju @prastgarden banbrytande! Tänk att dåtidens poetiska eller filosofiska gatupratare, är nutidens Instagram! Då hade Martin Luther hade publicerat sig på en helt annan vägg. Som en kollega sa på en föreläsning om kyrkan i social media, ”Tänk om Paulus hade haft en smartphone.”
Jag har hittills försökt att kritiskt granska min praktikplats och försöka analysera arbetet vi gör varje dag och över tid, men det är svårt att peta i något som jag än inte sett utslaget efter. Jag har snarare blivit fundersam över hur det kommer sig att det tog min 32 år att hitta en arbetsplats som uppskattar frågorna jag envisas med att ställa. Ett öppet forum som är intresserade av hur jag kan hjälpa deras verksamhet att bli bättre, inte hur de kan göra vinst på mig. Potentiellt kan det bli svårt att gå vidare i arbetslivet. Det kan nog vara den frågan jag bär med mig ut, då jag upplever att den pekar på precis det mysteriet vi försöker lösa på LibArts. Jag hävdar dessutom att Gustav och hans team har jobbat fram en god mall som man jobbar utefter. Även om den inte är nedskriven så finns grundtanken ändå med hela tiden och den fyller mig med önskan om att bli en bättre variant av mig själv.
”Från mörker till ljus”.
εὕρηκα!
