Hej! Jag heter Johanna och min VFU är förlagd i Svenska Kyrkans barns- och ungdomsverksamhet i Landvetter och Härryda pastorat. Det råkar även vara där jag själv är konfirmerad, cirkeln är nu sluten. För mig så är det resan som är målet med praktikkursen och den här tiden med ”Prästgårdsteamet” har kommit att färga min person, min vardag och mitt förtroende till min egenutbildnings viktighet. Jag återkommer till det senare i veckan. Jag vill först börja med en liten historiegenomgång.
2010 jobbade min handledare Gustav med skolfrågor i Göteborg. Tidigare hade han jobbat med konfirmation och konfirmandfrågor i en annan församling i Härryda kommun, men inte fått riktigt så fria tyglar som han önskade. Han fick höra att Landvetter sökte en pedagog till ungdomsenheten och efter att (lite fräckt) ha presenterat sina tjänster i ett erbjudande till kyrkoherden, fick han möjligheten att skapa något nytt där. Han startade arbetet med att bygga upp en helt ny verksamhet. Tidigare var det rätt stökigt runt om och i den befintliga ungdomsverksamheten, församlingen hade ingen ungdomsgård eller någonstans för tonåringarna att spendera tid. Han tänkte att ”man skulle kanske kunna få tillgång till Prästgården”, som var den faktiska prästbostaden ända fram till 2010 och som nu stod tom och var tänkt att säljas av. Efter att de, turligt nog, fick ett skambud från mäklaren bestämde sig kyrkan för att behålla Prästgården och hänge huset till Gustav och hans planer för ungdomsverksamheten. Han fick loss sin kollega Andreas på en projekttjänst för att bygga upp detta nya forum och tillsammans började det som nu är ”Prästgården” med hela Landvetter och Härrydas ungdomsbefolkning att ta form, och snart hade de byggt upp detta fenomen inom social media, åtminstone i kyrkans värld.
Prästgården i social media är framstående på många plan, speciellt på Instagram (@prastgarden). Med över 850 följare möter Prästgårdsteamet ungdomen där ungdomen är, istället för att försöka locka dem att komma till församlingshem eller kyrka, vilket alla självklart vet inte är särskilt coolt att hänga. Denna taktik har visat sig vara mycket effektiv för att nå ut till denna specifika målgrupp, då de flesta av dem spenderar tid på Instagram och kan själva välja att gilla, följa och kontakta Prästgarden utan att känna sig pressad eller utsatt. Även idag, 2017, är religiositet och kyrkligt engagemang ett känsligt ämne. Kanske särkilt för tonåringar som försöker hitta sina egna vägar i livet.
Gustav och Andreas började spåna på hur man kan använda Prästgårdens rum som pedagogiskt material. De ville skapa rum för människor att utvecklas i, ett växthus kanske man kan säga. I sin projektbeskrivning skriver Gustav såhär. ”Prästgården som Pedagogiskt verktyg Prästgården med omgivning har flera outnyttjade miljöer som kan användas för upplevelsebaserad inlärning. I de olika rummen i källaren kan man lätt arrangera olika upplevelsevandringar , som till exempel vandring genom passionsdramat, eller fylla rummen med uppgifter/övningar om samarbete och människovärde. Möjligheterna är oändliga.”
Upplevelsevandringen som nämns i texten benämns som IRL-banor och finns både utomhus och inomhus. I källaren har man byggt upp vad som liknar en liten del av Fort Boyard. Gåtor, uppdrag och utmaningar ska genomföras av de unga deltagarna och kräver samarbete, analytisk förmåga och förståelse för sammanhang. I skogen bakom Prästgården löper ytterligare tre IRL-banor i olika skepnader, men med samma syfte. Att bygga en social medieplattform där ungdomen och kyrkan kan mötas är självklart en stor och viktig del av arbetet, men det hade förmodligen inte fått lika stor genomslagskraft om inte den fysiska Prästgården hade funnits och representerat ett ”ungdomens hus”, på andra sidan mobilskärmen. Ett andra hem dit man kan gå för att umgås och prata, plugga, spela PS4 eller köra en IRL. Detta ser jag som en storslagen ”teori möter praktik”-saga och jag ser fram emot att följa PG-teamet på deras fortsatta äventyr.
Slutligen, temat för all verksamhet som ungdomsteamet jobbar med är ”från mörker till ljus”. Denna tanke genomsyrar allt vi gör på såväl ett dagligt plan som på lång sikt, när det gäller upplägg av konfirmandplanering eller hur vi handskas med ungdomarna som kommer hit och pratar med oss. Hittills, efter 8 veckor, har det blivit både mer och mindre uppenbart vad mina kunskaper kan medföra. Men det hoppas jag kunna svara på innan veckan är slut.
Allt gott,
Johanna
