Jag har tidigare nämnt Prästgårdens beundransvärda framgångar med social mediaplattformar och förvaltandet av en hel Prästgård, men hur ser det ut när verksamheten är igång?
När jag började spendera mina dagar här så trodde jag att konfirmanderna skulle få största delen av min uppmärksamhet. Och ja, vi har spenderat mycket tid på planerandet och utförandet av 2018 års konfirmation och vägen dit. Men till min förvåning så är det allt det som händer med ungdomarna efter konfirmationen precis lika viktig, kanske till och med mer. När jag konfirmerade mig hette det ”fadder”, men PG-teamet har valt att kalla de personer som väljer att fortsätta arbeta för assistenter. Ordet ”assistent” andas en med officiell status, att du jobbar som volontärassistent, dels under konfirmation men även i hela församlingen. Att helt enkelt byta namn på titeln har genererat att en strid ström med ungdomar aktivt väljer att fortsätta hänga i Prästgården, stödja nya konfirmander, deltaga i andakter och gudstjänster och arbeta i princip pro bono. Självklart finns det vissa fördelar för assistenterna med att anmäla sig till sådana hjälpaktiviteter, till exempel möjligheten att få åka med på skidresa till Hemsedal, teambuildingutflykter eller laserdome, bara för att nämna några, men de allra flesta visar ändå stort personligt engagemang och intresse för verksamheten.
Prästgårdsteamet har arbetat fram ett närvaro-system, som sköts av assistenterna själva via en iPad, när de kommer och går under torsdagarnas öppet hus. Dels för att hålla koll på vilka som är i huset om en krissituation skulle uppstå, men även för att se hur många som engagerar sig och spenderar tid i Prästgården. Dessa samarbetsresor och allmänna ”häng i huset” kanske verkar innehållslöst, som man lika gärna hade kunnat göra vart som helst och i vilket sammanhang som helst. Absolut, det hade kunnat vara innehållslöst. Jag vill hävda att det är de små sakerna som gör att det blir utvecklande för alla inblandade. Till exempel att själva få ansvara för sin närvaro, att vara med som ledare eller assistent för nya konfirmander eller hjälpa till under gudstjänster eller välgörenhetsinsatser får personen att känna sig behövd. Det kan få den unga personen att slipa på sin ledarskapsförmåga, utveckla sin ansvarskänsla gentemot andra individer och få dem att känna sig sedda. Allt som vi vill ha hos potentiella kollegor, familjemedlemmar, partners eller chefer i samhället, idag och i framtiden.
I ljuset av Instagramframgången har Landvetter och Härryda pastorat fått uppleva ett rekordår. Inte bara i assistenternas enorma engagemang, hittills har även 113 nya konfirmander anmält sig och kyrkans maxgräns på 250 personer spräcktes med råge under förra veckans Invigningsceremoni. Till storslagen musik tågade 40 assistenter med tända ljus genom altargången, för att manifestera ljuset seger över det mörka och inte ett öga var torrt. Nåväl, mitt öga var inte det i alla fall. Ungdomsteamet och konfirmandprästen turades om att informera konfirmander och deras föräldrar om det kommande året, men bakom kulisserna kändes denna oväntat stora publik som ett eldprov. Konfirmanderna har vid anmälan fått välja mellan en vårresa till Krakow och Auschwitz eller en sommartågluff genom några utvalda storstäder i Europa. 3 personer har valt tågluff, alldeles för få för att genomföra den resan. Gemensamt bestämdes det att det blir två resor till Krakow istället, men då återstår det största problemet av alla. I sviterna av det enorma genomslaget @prastgarden har genererat och rekordantalet anmälda konfirmander stöter vi på patrull vad gäller antal platser på de olika resorna. Nästan alla valde att resa i maj, endast 24 personer kunde tänka sig att göra sin konfirmationsresa i juni. Bussarna är överfulla.
Efter att ha gjort en sådan satsning som Landvetter/Härryda har gjort på ungdomsverksamheten och Prästgården, skulle en förberedande diskussion gällande alla potentiella utgångar varit nödvändig. Bristen på stöd inifrån den egna organisationen syns mycket tydligt och även om man generellt är optimistisk och positivt inställd till Prästgårdens framgångar, möts dessvärre inte verksamheten av uppbackning i tidigt skede. Man verkar inte ha förstått vikten av det ”Instagrambara”, storheten i social media och dess kraft hos ungdomarna och deras generation. Att slå rekord är inte bara något som händer en gång på invigningen och som vi kan läsa om i statistik om några år och tänka ”ja, det där var ett bra år”. Alla dessa 113 individer ska få samma möjligheter till att bli och känna sig sedda, att göra skillnad, att utvecklas, och att i förlängningen vilja använda sig av dessa saker för att främja god ton i sina övriga relationer. I enlighet med Gustavs andemening ”från mörker till ljus” fortgår arbetet hela tiden med att aldrig säga nej. Alla ska få plats, på ett sätt eller annat. Och det är, i min mening, det vackraste som finns. Vi står nu inför ett storslaget år, ett rekordår, med förhoppningsvis många goda samtal och mycket att lära, inte minst för mig, som redan nu har fått möjlighet att närvara vid den första konfirmationsresan i maj som ledare. Tänk, att få se säcken knytas ihop, som jag var med från början och såg födas och växa. Vilken grej!
På återseende.
Johanna
