Välkommen till den sista dagen med mig, jag är glad att vi alla överlevt (hoppas jag).
Så vad har jag egentligen gjort här?
När jag kom till muséet hade jag en idé om vad ett museum är, och hur det ser ut på insidan. En institution drivs av människor som är olika varandra, och på det sättet är institutionen levande och föränderlig, men på något konstigt sätt hade jag fått för mig att ett museum, till skillnad mot kanske ett galleri, var mera statiskt och objektivt i förhållande till vad konst är, vad de har i sina samlingar och hur det visas.
Den första dagen blev jag visad runt i huset, och nere i grafikmagasinet var något av det första jag fick se två inramade affischer från Eik-Nes’ samling. Muséet visste att de hade affischerna där, att de enligt sägnen skulle vara japanska och att de troligen var från en föreläsning Eik-Nes hade gett i Japan, men inte så mycket mer än det. Dessa affischer, visade det sig, var inte nedtecknade i accessionskatalogen eller i muséets system. Från vad jag kunde se såg den ena affischen japansk ut, medan den andra hade skrifttecken som såg mer ut som kinesiska, och något av det första jag gjorde var att skicka bilder av affischerna till två kompisar, den med japanskt utseende skickade jag till min kompis Shiho, och den med kinesiska till Oda. Det visade sig att min bedömning stämde, den ena affischen var en föreläsningsaffisch från Kina, medan den andra var ett gåvobrev från Japan, och även att den mest sannolikt följde med en gåva. Det är svårt att veta säkert vad den gåvan kan ha varit, men jag har hittat en japansk mask i metall i magasinet, som enligt min kompis Shiho är en typisk turistsouvenir, som inte heller var registrerat. Och på det viset har det fortsatt, som ett pussel har jag försökt att först ta reda på var jag kan hitta information och sedan se vad för typ av information det går att få tag på. Som jag nämnt tidigare finns det ganska lite information om vilka objekt som ingår i samlingen och vad dessa objekt är. Jag har fått läsa och söka information i årsredovisningar och ringt runt till folk som jobbade här när samlingen kom till muséet. Vissa har svarat, andra inte, vissa säger att de inte har något att säga, någon har berättat lite. Med de ”primitiva” föremål är det särskilt viktigt att hitta information, då jag efter några samtal med folk som mindes Eik-Nes fick veta att han inte hade försökt dölja hur han hade smugglat ut föremål från till exempel México. Inte någon av alla dessa historier om var och hur han anskaffade dessa föremål har nedtecknats, utan de har överlevt som rykten som har blivit traderats muntligt. Och eftersom Eik-Nes inte längre lever så är det närmaste man kommer originalhistorien de berättelser som andra har hört direkt från honom själv.
Samtidigt som jag har arbetat med att samla in information har jag också spenderat tid på att fundera på vad Eik-Nes’ samling är, och hur man kan använda sig av den i ett konstmuseum, hur man kan förmedla samlingen till en publik. I det förra blogginlägget nämnde jag att en grundtanke med samlingen var att visa kopplingen mellan ”primitiv” konst och modernism, och att den tanken kanske bryter med på vilket sätt vi tänker på dessa konstföremål nu för tiden. Det blir en utmaning för muséet att hålla kvar den tanken, samtidigt som de kan visa hur man tänker nu, och undvika att det blir en antropologisk eller kulturhistorisk utställning, och att objekten och utställningssituationen fortfarande är relevanta för ett konstmuseum i dag. För mig har det också varit intressant att tänka på hur man kan göra för att en presentation av samlingen skall vara tillgänglig för olika funktionsvariationer och klasstillhörigheter, och olika kulturella grupper.
Så hur ser jag på ett museum nu? Det har blivit klart för mig att muséet, som vilken mänsklig varelse som helst, är levande och föränderlig. Det som tas in i samlingen, vad som visas, och vilken information man väljer att behålla är beroende av dels de människor som till någon tid utgör institutionen, och dels på den rådande politiken i det område institutionen befinner sig. Många omorganiseringar och finansiella svårigheter har gjort att information har gått förlorad eller att den inte har blivit inhämtat till att börja med. Men allt det som har hänt här tidigare har också möjliggjort att jag kunnat ha min praktik här och att jag fått de erfarenheter och kunskaper som jag nu sitter med, som jag är djupt tacksam för. Tack för allt.
Itj’ færra nålles.
