Hej klassen, treorna och Moa. Och ni andra som har hittat hit!

Jag heter Alice Månsdotter Viklund. Jag läser mitt tredje år på Liberal Arts-programmet vid Göteborgs Universitet, och gör just nu min praktik på Dramaten, mer specifikt på Unga Dramaten. Och här kommer mitt första, lite försenade, inlägg.

I skrivande stund sitter jag i Lejonkulans foajé här på teatern. Här finns det en litenliten scen med röd sammetsdrapering och två fåtöljer kring ett marmorbord. Egentligen sitter jag vanligtvis i ett kontor uppe på fjärde våningen i producentkorridoren, men jag har upptäckt att foajén fungerar utmärkt som mobilt kontor. Särskilt om man riktar ljuset mot sig.

Jag är först på plats idag, det hör till vanligheten. Men det dröjer aldrig länge innan teknikerna kommer. De börjar bygga om inne i Lejonkulan ifrån gårdagens föreställning av Här kommer alla känslorna på en och samma gång till vår repetitions-inredning. Den består av två regibord i gradängen och en mikrofon som står i mitten av scenen. Samtidigt skriver jag ut nya manus efter gårdagens ändringar som vi gjorde igår.  Snart kommer Ulf och Emil som är regissörer och ensemblen, och då börjar dagens repetition av föreställningen som vi jobbar med, Klipp Han. (Jag skriver alltså det här under lite tidspress).

Okej. I ärlighetens namn hade jag, trots att jag mycket tydligt skrivit i min kalender att vecka 46 är min bloggvecka, glömt bort. Jag är mycket ledsen över detta, men jag tänker att jag får kompensera upp med många ”i skrivande stund-inlägg”.

Men, det känns också svårt. Att se på den här tiden utifrån. Dels för att det hela tiden händer saker och för att det knappt finns tid till reflektion just nu. Och dels, för att jag inte vill se på den här tiden det minsta i retrospektiv.

Igår åt jag lunch med en person i huset som jag ser upp till och vi talade särskilt om ett yrke på teatern, och jag beskrev det för henne som att jag vet att jag vill fortsätta jobba med det här, så mycket att det känns. 

Hon svarade det var ju vad den här praktiken var till för, att du skulle hitta din roll på teatern.

Och det är väl just därför det känns svårt att börja skriva, det är så mycket som har hänt sen den första september – politiskt, konstnärligt men även i mig.

Nu måste jag gå till repetition.

Men imorgon ska ni få en riktig redogörelse över vad jag har ägnat mig åt sen jag började, helt utan emotioner. Jag lovar. Håll till godo!

Bästa

Alice