I

Apropå oväntade problem. Eftersom många deltagare har en skada eller nedsättning som gör det svårt för dem att organisera och strukturera sina liv är det ofta svårt att exempelvis hålla ett schema. Man kanske inte har samma förståelse för konsekvenserna av att komma sent som någon som haft ett ”normalt” arbetsliv etc. Således har just sen ankomst till arbetet varit en återkommande fråga och något som med vissa deltagare ständigt måste diskutera. Förseningar är, i mångt och mycket, något som man till viss del får räkna med på Le Mat, men det var nog ingen som trodde att det omvända problemet skulle uppstå. Därför uppstod en ganska stor oro, men kanske framförallt humor när en av projektets mest arbetsamma och energiska deltagare plötsligt en dag dök upp två och en halv timme innan vederbörandes schemalagda pass skulle påbörjas, enligt egen utsaga på grund av att ”jag kunde inte somna förrän halv sex och när jag vaknade två timmar senare blev jag jättestressad och kände att jag behövde skynda mig till jobbet”. Min uppfattning är att deltagaren inte alls trodde att det var dags att börja arbeta (hen hade med andra ord inte läst fel på schemat eller något liknande), utan det vara snarast fråga om en väldigt stark känsla av att ”jag måste till jobbet”. Det här betydde såklart att tvåtimmarssovaren var helt slutkörd ca. två timmar innan det schemalagda passet tagit slut och saknade ork att slutföra det (fullt förståeligt). Detta löstes enkelt genom att jag fick kliva in och täcka upp de två kvarvarande timmarna, så problemet fick inga särskilt stora konsekvenser, men jag tror ändå att det här lilla exemplet ganska väl illustrerar hur pass annorlunda den här arbetsplatsen är jämfört med de flesta andra. Som sagt, apropå oväntade problem.

Idag, måndag, är det smärre kris vad gäller den arbetsliga och den känslomässiga belastningen. Båda verksamhetens ledare på plats, hotellchefen och kökschefen, blev tvungna att gå tidigt från jobbet för att orka med arbetet. Detta på grund av deras många övertidstimmar, jourtjänstgöring, och svårigheten att kombinera handledning av deltagare med det övriga arbete cheferna förväntas utföra (främst det administrativa).

Frågan blir då om man skall ta in fler deltagare eller satsa på att på något sätt försöka skynda på ”utvecklingen” av de redan införlivade. Eftersom det är en del i verksamhetens idé att alla bidrar efter egen förmåga och eftersom många aldrig kommer kunna komma upp i en ”normal” arbetskapacitet är ”utveckling” ett svårt begrepp att slänga sig med här. Alla är ju bra som de är. Eller?

II

Jag frågade Elisabet Abrahamsson om varför hon vill sprida Le Mat och varför det behövs och fick svaret att det som gör Le mat speciellt är den demokratiska företagsformen och den platta organisationen. Man använder sig av den mångfald av erfarenheter som folk som står långt ifrån arbetsmarknaden har.

”Om du tidigare har känt dig exkluderad eller varit exkluderad från samhället så tror jag, och vi, att det är lättare att vara tillmötesgående och bjuda in människor och det är bra när man skall jobba med turism. Att du är vänlig och vill bjuda in och är intresserad av människor.”

Just detta med bemötandet är något jag verkligen känner igen och drar mig till minnes när en grupp unga kanadensare besökte hotellet och samtalade länge och trevligt med en av deltagarna. Efteråt gick deltagaren till chefen och bad om ursäkt för att hen inte hade städat på en lång stund. På det svarade chefen att det absolut inte är något att be om ursäkt för, tvärtom. Om ett år kommer kanadensarna inte att minnas om sängen var bäddad perfekt, men däremot kommer de att minnas pratstunden.

”Det är ett himla bra koncept när du skall bedriva gästnattsverksamhet, för du kan utveckla många olika slags arbetsuppgifter där nästan vem som helst kan börja och komma tillbaka till, eller påbörja ett arbetsliv och få kunna känna stolthet över och trygghet i det. ”

När Il Posto Delle Fragole startade bestod personalen av unga människor som inte hade pengar att resa ut i världen så kunde man med ett hotell få världen till sig med ett hotell. Möten mellan människor är viktiga på Le Mat.

”Turismen är dessutom en växande sektor vilket är viktigt eftersom att, tror jag, det är viktigt när man driver ASF att man kan vara relativt oberoende av samhällsstöd, även om det behövs när vi bygger upp det. Tanken är att vi säljer tjänster och varor som går att sälja på en öppen marknad. På det sättet blir det riktiga jobb.”

III

För egen del går allt bra. Jag upplever att många deltagare inte riktigt förstått vad jag vet och inte vet, vad jag får veta och inte får veta eller vad min roll egentligen är, vilket leder till att jag ibland blir behandlad som om jag vore chef och ibland som en deltagare. Lägg där till att jag den senaste tiden varit mer närvarande än både styrelsen (vilket är naturligt) och hotellchefen (pga. Sjukskrivning). Denna ambivalens i förhållningssättet till mig gör att jag får höra mycket som jag kanske inte hade fått höra om jag hade tillhört en av de två kategorierna (ledare eller deltagare). Jag är själv fortfarande lite osäker på hur jag skall förhålla mig till detta men jag kan inte sticka under stol med att jag tycker om min position. Det verkar som om det finns ett stort förtroende för mig som jag inte vet om jag förtjänat.

Hejhopp!