I ett mångkulturellt samhälle är samarbete mellan olika kulturer en förutsättning för en välfungerande kulturell mångfald. Att kunna kompromissa vid sammanstötning av värderingar så gott det går är ett mycket viktigt element. Ett problem som man ibland pratar om beträffar de kulturer som har ett religiös-fanatiskt synsätt. Man säger att anhängarna av ett sådant synsätt tror att dem äger den absoluta sanningen. Man säger också att en anhängare av synsättet anser idén att frälsa alla människor genom att köra de till sin världsåskådning som sin individuella uppgift. Man även säger att den kulturella kompromissen inte hör hemma i detta synsätt. Det är ganska typiskt att man tillskriver ett sådant synsätt bl.a. muslimerna.

Men hur verklig är tillskrivningen? Hur realistiskt är problemet kring frågan egentligen?

Om ägandet av den absoluta sanningen tänkte jag att berätta om en diskussion som jag och två andra – en muslim, en präst från svenskakyrkan och en sikhism anhängare – hade förra helgen vid sidan av en kurs avsedd för ledarna från olika församlingar runt om i Sverige. Det var en diskussion om religion och ledde till denna fråga ”om man med sin nuvarande religion faktiskt tror att man äger den rättaste sanningen?”. Allas förhållning var lika, nämligen att min Religion äger den rättaste sanningen annars bör jag söka vidare efter den religion som äger det rättaste, och sedan försökte man på något sätt att försvara sin inställning och övertala de andra. (här vill jag passa på och påpeka att om påståendet ”min Religion äger den rättaste sanningen” tas för givet, vilket [nästan] alltid görs i religiösa sammanhang utan personens medvetenhet, innebär det samma dogm som uttrycket den absoluta sanningen medför.)

Om att kunna kompromissa om egna värderingar vid sammanstötningar i dagens multikulturella samhälle, tycker jag att meningen bör förtydligas. Vad menar vi med kompromiss egentligen? För enkelhetens skull låt oss anta att det finns två värderingar som krockar med varandra, så vems värdering ska hyllas och vems ska bort? Vad är kriterierna och vem ska avgöra det? Och …? Så i praktiken är det inte så enkelt som det låter. Jag knappt tror att det går att besvara dessa frågor överhuvudtaget. Däremot har jag goda skäl att tro att de flesta (om inte alla) av kulturella sammanstötningar inte är verkliga och orsakas av felaktiga uppfattningar pga. förutfattade meningar (eller bristande/felaktig kunskap) om samhället eller andra människor och deras värderingar eller helt enkelt om egna värderingar. Jag tycker att utbilda och ge kunskap löser problemet till en stor del och resten av problemet förutom en liten bråkdel kan lösas genom att utvidga medborgarnas synsätt och utveckla deras mångfaldstänkande som görs framförallt av Liberal Arts färdigheter. Den liten bråkdel av problemet kommer stå kvar, dvs att de sammanstötningar orsakade av vissa värderingar som är omöjliga för individerna att kompromissa om, eftersom här ligger individernas gränser. Jag tycker att dessa gränser bör respekteras och ingen får överskrida dem så länge gränserna inte bryter mot lagen.

Jag sysslar mest med ensamkommande barn under min praktik och jag försöker att kunna utvidga ungdomarnas synsätt om olika frågor i samhället med hjälp av Liberal Arts färdigheter för mer hållbar integrering.

Med värme

//Mohammad