Ibland vill de ha te. Oftast kaffe. Kanske en kaka. Väldigt olika. Lilla A har träffat många olika nu. Pendlarna – de där som inte bor i Nätverkstan-land men som besöker det mer eller mindre ofta. Regelbundenheten är vad som gör dem till pendlare. Hon pratar med dem för att hon vill förstå hur NV-land ser ut utifrån. Idag sitter hon med en pendlare på ett café i NV-land. Just denna pendlare bor i Kulturutövarland men väldigt nära gränsen till NV-land. Dock inte i Gränslandet – hen bor definitivt i KUL. Pendlar rätt ofta, åtminstone varje vecka. Tar det vanliga pendeltåget, det där som går ofta och stannar ofta.
Denna pendlare vet rätt mycket om hur NV-land ser ut. Den som åker med pendeltåget så pass ofta ser hur landskapet ser ut. Ser vulkanen i fjärran, såklart, men också sjöar, öar, skogar.
Andra pendlare tar helt andra tåg. Lilla A har flera gånger varit och besökt pendlare i Maktens land. Dit har hon tagit snabbtåget för det är i princip det enda som går. Det är superdupermodernt. Kliniskt utseende, avskalat, minimalistiskt. Ändå svindyrt. Inget större problem för de som åker från Maktens land till NV-land, men ibland ett problem för de som pendlar åt andra hållet. Fast det finns som tur är studentrabatt. Det vinner alla NV-lands unga på, men också invånarna i Maktens land. De mår bra av att ha ett inflöde. Inte bara utflöde.
När Lilla A åker med snabbtåget blir hon lite åksjuk. Det går så himla fort. Hon hinner inte se något av landskapet som flyger förbi fönstret. Bara en enda färgglad röra. Ganska jobbigt. Ganska intetsägande. När hon väl kommer av på centralstationen i Maktens land kan hon knappt minnas hur hon kommit dit. Och detta märks ganska tydligt på de pendlare hon träffar här. De känner väl till de delar av NV-land som de besökt, men resten har de aldrig sett.
Jaså, det finns sjöar där också? Jaha.
Mm. Och öar.
Öar, säger du? Det visste jag inte.
Skogar också, med alla möjliga sorters träd. Vissa med barr, andra med löv. Alla sorter.
Menar du det? Herregud, ja, nej men jag ser ju inte det från tågfönstret förstår du, det går lite för fort. Och jag sitter ju mest och jobbar, vet du, jag har så mycket att göra. Sen är jag ju inte
där så ofta, nej, och hinner ju inte besöka de där platserna du berättar om. Jag har så mycket att göra, vet du.
Men när Lilla A berättar om hur landskapet ser ut blir de flesta i Maktens land ändå intresserade. Säger att de ska ta sig tiden att åka dit på semester kanske, ja, om de har tid vill säga. De åker nog i och för sig hellre på semester till KUL, det är sant, men det här låter ju spännande. Sjöar och öar… Ja. Kanske. Någon gång.
Mellan maktens land och NV-land finns det bara några få långsamma tåg. De flesta pendlare åker med de snabba tågen. Mellan KUL och NV-land finns däremot en uppsjö av alla möjliga sorters tåg. Snabba, långsamma, jättesnabba, jättelångsamma, gröna, röda, prickiga, randiga och rutiga. De med bekväma stolar och de med obekväma. De med konstverk på både insida och utsida, de med bara konst på ena sidan och de helt utan. Vissa billiga, andra dyra. Ganska många billiga, faktiskt, tänker Lilla A när hon sitter på ett röd-orange tåg som gör ett konstigt ljud varannan kvart. Hon ska långt in i KUL för att träffa en annan pendlare, en som inte åker så ofta men som en gång i tiden gjorde det. Numera ganska sällan. Typ aldrig, faktiskt. Det blir snarare en enstaka resa då och då. Kanske kan hen inte kallas pendlare längre, men hen slutade pendla ganska nyligen och ska bli väldigt spännande att träffa. Varför valde hen att flytta så långt bort från NV-land, tro?
Det visar sig att hen bara har sett väldigt utvalda delar av NV-land trots att hen pendlat så ofta. Själv tror hen att det beror på att hen sov på tåget hela tiden.
—
De trofasta, klassiska pendeltågen tuffar på. De stannar lite överallt, på mer eller mindre obskyra platser i både NV-land och KUL. Det är viktigt. Alla ska kunna ta tåget, det tycker framförallt ledningen i NV-land. Ledningen i KUL är lite diffus, så Lilla A vet inte riktigt vad de tycker. Men hon tror att de också tycker om tåg. Mångfalden av alla tåg slår henne ibland med häpnad. Fast vad som kanske är än mer uppseendeväckande är att alla pendlare hon träffar ser så väldigt lika ut. Trots att de åker med helt olika tåg och från helt olika länder eller delar av samma land ser de likadana ut. Samma färg på huden, ögonen, till och med kläderna ibland. Variationen som hon trodde skulle vara större finns inte där. De talar till och med samma modersmål. Vad kan det bero på? Ännu har hon inga färdiga svar.
Lilla A är själv en sällan-pendlare nu. Hon pendlar mellan NV-land och Liberal arts-land. Men hon är ganska ensam om att åka den vägen. Oftast har hon noll eller ytterst få medpassagerare. Det tycker hon är ganska tråkigt. Att prata med folk är betydligt roligare än att sitta där tyst för sig själv.
Men de kommer. Lilla A är övertygad om det. Gräsrotsrörelsen i LA-land kommer få syn på NV-land och medborgarna i NV-land kommer upptäcka LA-land i allt högre grad. Det är ju faktiskt inte så långt. Med pendeltåget tar det bara 30-35 minuter. Och skulle vagnar och räls rustas upp skulle det gå ännu fortare.
/a
