Jag åker in till Göteborg på morgonen, jag tar mig till ett café nära centralstation. Det är alltid svårt att tajma viktiga och specifika tider, så när jag har beställt mitt gröna mintte så är det en halvtimme kvar tills att jag ska träffa Joshua Bronson. Han är mycket aktiv inom filosofisk praxis och arbetar bland annat med med organisationer och företag. Jag simmar i en pol av intressanta svar och kommentarer, min hand värker när jag antecknar febrilt. Informationen är mycket viktig för min rapport (hur filosofisk praxis kan och bör vara en del av samhällets grundläggande institutioner). Det är så fascinerande att tiden bara rinner iväg, en och en halv timme senare måste Joshua vidare till nästa möte.
Som många andra dagar drar jag mig vidare till FLOV, för att arbeta vidare på olika texter och som vanligt blir det att en del socialisering också. Jag är tacksam för vår lilla men ack så trevliga institution.
När solen står som högst på himmelen så är det dags för existentiella samtal, i en existentiell samtalsgrupp, i stadsbiblioteket som möjliggörs genom ett sammabete mellan stadsbiblioteket (plats), hälsolots (faciliterar) och Ida Hallgren (utbildade filosofen som leder samtalsgruppen). Samtalen är uppdelad i nio tillfällen, varje tillfälle har en sessionslängd på en och en halv timme.
Samtalsgruppen utgår ifrån en specifik samling samtalskort, en kortlek.
Ett av de teman som ingår i strukturen för denna specifika samtalsgrupp, som utgår ifrån den existentiella kortleken, är Inspiration-Tristess (Det är alltid två kontrasterande ord tillsammans med en guidande text, som beskriver vad som kan vara bra och dåligt med orden.) Det handlar om att själv, individuellt och oberoende av de andra deltagarna reflektera och prata om tankar, erfarenheter och känslor i ett specifikt format: första omgången handlar om tankar och erfarenheter, om det positiva samt negativa angående inspiration och/eller tristess.
Det är viktigt att komma ihåg att samtalsgruppen inte ska fråga varandra, inte föra diskussioner, inte kommentera på varandra, utan bara utgå från sig själv. Cirka två minuter eller mindre har varje individ på sig att formulera sina tankar och för varje ämne så finns det tre frågor, därmed resulterar strukturen i tre runder av reflekterande monologer. Dessa frågor är avgörande livsfrågor, existentiella frågor, som vid reflektion leder till en viktig process.
Strukturen på den existentiella samtalsgruppen utgår ifrån att man är ungefär åtta personer och att man är aktiv runt en timme. Den resterande tiden har man en öppen diskussion där även frågor får ställas. De tre rundorna är upplysande, det finns så mycket att ta in, procesera och lära sig av andra. Kanske det viktigaste av allt är att man blir mer ödmjuk.
När jag skriver en text om sessionen så måste jag anonymisera berättelser som människor har skildrat. Detta sker genom att jag ändrar på nyckelfaktorer så att själva berättelsen inte kan knytas till någon specifik person men fortfarande behålla essensen. Så att jag bevarar det som berättelsen skildrar, som jag vill förmedla i min egen text. Detta blev till en början fel innan Ida informerade mig om hur jag behöver formulera mig.
När solen går ner tar mörkret över och tragedin finns närvarande. På fortsättningskursen i negativt tänkande läste vi Antigone, deltagarna ställde sig tveksamma till översättningen och tänkte att originalet måste nog ha sett väldigt annorlunda ut. Kunde de verkligen ha utryckt sig så här? Då kändes det trevligt att kunna hålla en uppskattad miniföreläsning om filologi, tradering, apparatus criticus och den kritiska utgåvan. Tack Liberal arts.
