I
mitt förra inlägg så berättade jag om min praktikidé på ett översiktligt och
strukturerat plan. I detta inlägget tänkte jag på ett personligt plan berätta
om hur det kom sig att min praktik blev den det blev och mina tankar under
vägens gång.
Min praktikplats är som jag nämnde i föregående inlägg på en
kommunikationsbyrå som heter ”Where is my pony”. Hur det kom sig att jag hamnade där började
med att jag under delkursen ”humaniora i praktiken” funderade på vad jag ville
göra under min praktiktermin och jag kände instinktivt att jag ville göra något
konstnärligt. Att självständigt få praktisera som enbart konstnär var inte ett
alternativ. Då kom jag på idén att om jag gör en utställning som handlar om
Liberal Arts så finns det ett syfte som mer matchar praktikidén. Nästa sak på
ordningen var att hitta en lämplig praktikplats där jag kunde få driva mitt
projekt. Delkursen ”humaniora i praktiken” hålls utav Mattias Dahl som också är
delägare och projektledare på ”Where is pony”. Så jag vände mig dit, dels för
att få tips och råd i praktik-fråga, men främst för att en kommunikationsbyrå
är en perfekt plats att driva ett projekt av den typen vilken jag hade tänkt.
Sagt och gjort. Efter ett möte på deras kontor där jag kort hade presenterat
min idé och blivit ombedd att skriva en projektplan så var bollen i rullning.
Jag lämnade in min då väldigt grunda projektplan och de såg potential i min
idé. Det skall sägas att min idé då var mycket mer inriktad mot ett
konstperspektiv men att detta skulle ändras lite grann med tidens gång.
Två veckor innan praktikkursen började så påbörjade jag mitt projekt. Jag
som aldrig har drivit ett projekt tidigare kände mig då ganska osäker och liten
inför uppgiften. Jag vet ju inte hur sådant här vanligtvis går till. Detta var
anledningen till att jag ville vara förberedd innan själva praktikterminen drog
igång. Vilket i sin tur ledde till en tid av intensivt analyserande. Min tanke
var att detta måste vara bra ifrån alla möjliga perspektiv. Ett tankesätt som
utbildningen på många plan frammanar. Mycket av strukturen i projektet har
tagit sin form på vägens gång, och i början då allt var i sin startprocess var
det mest ett virrvarr av tankar och idéer som jag snabbt skulle försöka få ner
till någon slags bas att gå på. Jag tänkte mycket på hur en utställning för
Liberal Arts borde se ut och på hur jag skulle kunna visa alla färdigheter jag
har fått med mig på samma gång. Redan här fann jag mig själv analysera
projektet på två nivåer. Hur visar jag som student vad jag har fått med mig
samt mina kunskaper och hur visar jag som konstnär vad jag är kapabel till på
bästa sätt? Detta tillsammans med att jag måste uppfylla alla de krav vilka är
väsentliga för praktiken. Dessa tankar gjorde att jag också var tvungen att
utforska de sidor vilka inte rör mig och mina prestationer personligen. Jag
kommer att göra en tolkning på ett program. En utbildning vid ett universitet.
Jag insåg här att detta är stort och att jag borde ha något slags ansvar. Trots
att det skall vara min egen tolkning så kommer ändå namnet på programmet att
synas vilket i sin tur gör att jag, om jag vill vara professionell, inte kan
säga och göra precis vad jag vill. Vad har jag för ansvar här? Förutom ansvar
så insåg jag också den lilla detaljen att det är ytterst få i Sverige idag som
faktiskt vet vad en Liberal Arts-utbildning innebär. Det är en viktig faktor
att ta hänsyn till. För hur skall jag kunna ge en tolkning på någonting som
väldigt få personer vet någonting om? Det skulle innebära att jag skulle behöva
förklara hela programmet innan jag visade min tolkning av det. Vilket hade
gjort detta mer till en informations-kampanj. Vilket i sin tur betyder ett
närmare samarbete med skolan. Vilket varken var min bild eller idé från början.
Men visade sig vara någonting som är viktigt. Inte nödvändigtvis för skolan i
första hand, men för mig i min strävan att göra ett så bra projekt som möjligt.
Någonting jag med min utbildning och mitt konstnärskap helhjärtat kan ställa
mig bakom. Någonting i min plan behövde revideras.
Jag bokade in ett möte med min handledare, skolans kommunikatör och programmets
administratör för att försöka få lite mer perspektiv på det hela. Efter ett
konstruktivt möte med många diskussioner så landade jag i att mitt
utställningsprojekt behövde ha mer fokus på den kommunikativa delen. Så föddes
idén ”kommunikativt konstprojekt”.
Att själv som konstnär göra en utställning, hitta en lokal vilken din
utställning är passande till och marknadsföra detta är ett stort projekt i sig.
Att göra detta om en utbildning på ett universitet samtidigt som du skall hålla
dig inom ramen för en praktikkurs är ett gigantiskt projekt. Det är så oerhört
många olika aspekter, synsätt och roller en behöver ta hänsyn till. Helt
plötsligt var jag inte bara studenten Frida som skall göra bra ifrån sig på sin
utbildning, jag var också den jag är på fritiden när jag sysslar med konst.
Förutom det så var jag även projektledare och kommunikatör för mitt eget
projekt. Rollerna projektledare och konstnär är två naturliga fiender. Det är två
helt olika arbetssätt och att kombinera dessa samtidigt som en lär sig hur det
är att jobba med byråkratisk statlig instans skulle visa sig vara en stor
prövning… FORTSÄTTNING AV TEXTEN
KOMMER I NÄSTA INLÄGG
