I mitt förra inlägg avslutade jag med att berätta om konflikten emellan att både vara konstnär och projektledare, student och sin egen chef. Jag hade kommit fram till perioden precis i början av min praktik då jag hade insett att formen för projektet skulle bli en kommunikativ konstutställning. 
Jag var mitt i planeringsfasen och försökte staka ut ett bra sätt att strukturera upp allting jag var tvungen att göra. Vilket då kändes överväldigande. Hur ville jag att detta skulle se ut och i vilken ände skulle jag ens börja?

Detta var en situation som jag kände igen mig i ifrån programmet. Under de två åren jag har gått på Liberal Arts så har jag funnit mig själv i situationer som har känts helt omöjliga. T.ex. när vi intensivt har läst kurser och haft tentor med bara några veckors mellanrum och det har känts som att det är mer än vad en klarar av. Saken är den att det alltid har gått bra, och en har kommit ut på andra sidan av det och insett att man kan och förstår mer än vad en först trodde. Jag har fått ett nytt sätt att tackla situationer som dessa efter utbildningen och det är någonting som jag kan applicera på andra situationer i livet. Så, hur löste jag denna situationen?

Det första jag gjorde var att sätta mig ned och dela upp allting i olika delar. Vad tillhör projektledningsdelen? Vad tillhör det konstnärliga arbetet? Vad tillhör det arbetet som skall presenteras textuellt? Hur skall jag samarbeta med Liberal Arts? Och slutligen vad behöver jag göra för att möta målen i praktikkursen?

Jag och min handledare bestämde att vi borde ha någorlunda täta uppföljningsmöten där jag kunde få coaching i mitt arbete. Jag bestämde med min handledare, kommunikatören samt administratören att vi borde ha fler möten under hösten för att diskutera projektets gång.
Jag bokade intervjuer med mina lärare för att samla in material till texterna och inspiration för mina verk. Jag satte mig ned och började gå igenom kursmaterial och mina gamla anteckningar från de kurser vi har haft för att hitta stoff vilket hade varit intressant att gestalta konstnärligt.  Alla dessa delar har alla varit tidskrävande men givit mig otroligt mycket. I och med att jag själv får planera min egen tid och inte har någon som är insatt i alla delar av mitt projekt så är det mycket som krockar och inte går ihop. Detta då alla har sin synvinkel på den delen just de är insatta i. Detta är en nackdel. Och det är väldigt tidskrävande. Skulle jag veta vad ett projekt som detta innebar när jag startade så hade jag inte under några som helst omständigheter valt att göra det själv.

 Ett exempel på ett problem fick på grund utav detta var just tidsplanering. Som projektledare är det väldigt viktigt att ha en uppstyrd tidsplan att gå utefter för att projektet skall gå som planerat och bli så bra som möjligt. Min handledare sa tillexempel att det var väldigt viktigt för mig att börja leta efter en lokal så tidigt som möjligt. Detta var någonting som jag då fick ta med i min tidsplan och försöka arbeta efter. I konstvärlden så är det tvärtom. Du letar inte efter en utställningslokal för än du har en färdig (eller nästan helt färdig) utställning att visa upp. Vilket var en reprimand jag fick när jag hade ett möte på min gamla konstskola för att få guidning. Att stå mitt emellan projektlednings-världen och konst-världen och få förklara för bägge sidor att det inte går att göra på det klassiska sättet för att jag har valt att slå ihop två discipliner som inte möts särskilt väl, var inte det roligaste. Ingen utav parterna ansåg att jag skulle göra på det sättet som inte var deras eget och förstod nog inte heller den andra sidan.  Jag insåg här att mitt projekt är nytt i sitt slag och istället för att jag skall försöka höfta och trixa för att få med så mycket utav båda delarna som möjligt och försöka göra alla parter nöjda, så måste jag göra något eget. Någonting jag är nöjd över. Någonting jag kan hantera och kontrollera, för det är ingen annan än jag själv som driver projektet och det är heller ingen annan som kommer visa upp det och kalla det sitt. Det må vara okonventionellt och inte passa in i de regelverk som för disciplinerna redan är föreskrivna, men jag väljer att se projektet i sig som Liberal Arts programmet. Olika delar med sina egna traditioner som sammanvävs och visas upp i en ny tappning.

Med mitt nya självförtroende och med ett tips jag hade fått ifrån en studentrepresentant under tidens gång så ringde jag till vice dekanen för skolan och berättade om mitt projekt och mina idéer. Tipset var att det fanns en planeringsgrupp för invigningen av nya humanisten och att det jag höll på med kanske skulle passa bra med vad de hade planerat. Han tyckte det var intressant och jag blev bjuden till ett av deras planeringsmöten.
Jag tog kontakt med min handledare om nyheten och han sa att det var bra om jag gjorde en PowerPoint och höll en presentation för dem. Jag tog det rådet halvt och gick dit och visade en PowerPoint men valde istället att inkludera alla parter i ett samtal. Det gick galant och de var väldigt intresserade. Beroende på hur deras planering ser ut så kommer jag kanske att ha min utställning där men det är för tidigt för att säga ännu.

Hade jag fått ha min bloggvecka senare som jag önskade, istället för att få den absolut första veckan, så hade jag kunnat berätta mer om den spännande tid som nu ligger framför mig. Istället för att fokusera så mycket på att berätta om hur saker varit komplicerade. Ni får ha överseende! Jag hade även kunnat berätta för er om hur jag kommer planera min utställning efter lokalen samt var och när den kommer att vara. Dessutom hade jag kunnat visa bilder på mina verk i både processform och i färdigt stadie. Men jag är helt övertygad om att den informationen kommer att komma ut på något annat sätt!