KUALA LUMPUR Jobbar du som diplomat kommer du att ha oerhörd nytta av att vara generalist. För att lyckas med att rapportera om tillvaron på en främmande plats måste det sätt på vilket diplomaten beskriver tillvaron vara tillförlitligt. Nu kommer vi in på kunskapsteori. Fakta är sakförhållanden om världen, kunskap är vår relation till dessa fakta. För att, i första hand förstå; i andra hand beskriva, komplexa skeenden kommer min utbildning väl till användning. Istället för att vara specialist på t.ex. juridik eller statskunskap bidrar jag istället med en annorlunda kompetens: jag har nämligen utbildats i just konsten att ta till mig ny kunskap. Var jag än närvarar i egenskap av ambassadpersonal; på en lansering av Amnesty Internationals nya rapport, en paneldiskussion med UN Women, eller åhör en ministers tal om klimatkrisen; måste jag kunna förstå informationen som redogörs för och sätta den i ett sammanhang, tillika måste jag kunna avgöra vad som är relevant respektive futilt. Det är också viktigt att skilja på sakfrågor och värdefrågor; min egen attityd får aldrig färga texten.

Det skrivna ordet är ambassadens sätt att förmedla kunskap till Utrikesdepartementet, varför det föreligger extremt höga krav på alla semantiska utsagor som lämnar ambassaden. Primärt görs det via s k D-Post, ett stiliserat rapportformat i vilket samtliga ambassader förmedlar information. Ingenting rapporteras utan ambassadörens godkännande och samtliga medarbetares insikt om ordens betydelse är svindlande. Varje utkast knådas, stretchas, undersöks; meningen och betydelsen blottläggs; texten måste vara klar, koncis, utan ornament och digressioner. De lingvistiska färdigheter som kommer med en utbildning i liberal arts har uppskattats på ambassaden.

Jag lever med en slags omättlig hunger; allt i världen kan ätas, det vill säga omvandlas till information om given kontext: minst fem tidningar om dagen, kanoniska konstverk, filosofiska idéer, filmdialoger, serieteckningar, samtal mellan medpassagerare på tåget, sinnliga vardagsintryck, dofter, musik, skrik, böneutrop. Rapportförfattande blir en matsmältningsprocess: allting anammas, sönderdelas, jäser, mjuknar, hårdnar, ändrar konsistens – en sammanställning; en bearbetning; en tolkning av det väsentliga. Det är diplomatens roll att fläta samman skeenden i den väv uti vilken mänskligt liv utspelar sig: att placera in det diskreta i det generella och bedöma vad det kan tänkas avslöja om helheten. Ständigt kan jag lägga till nya punkter på den karta över världen jag subjektivt konstruerar i takt med att jag utbildar och lär mig.

Men den språkdräkt vi klär vårt budskap i är bara en komponent, även kritiskt tänkande spelar en central roll i våra dagliga arbetsuppgifter. Varje källa måste kontrolleras. Aldrig får diplomaten ägna sig åt cherry picking i.e. välja den fakta som stärker den tes vi på förhand valt att driva, eller, för att tala med Åsa Wikforss, beskriva falska narrativ i.e. återge utvalda skeenden i händelseförlopp som inte är representativa (i statistisk minoritet) med syfte att styrka en specifik verklighetsbeskrivning.

Med fäbless för att befinna mig på en hög abstraktionsnivå, jobbar jag dagligen med att förankra min rapportering i konkreta konsekvenser, men också med att förutsättningslöst och nyfiket lyssna. Förhållningssättet måste förbli öppet till alla de olika typer av kunskapsöverföring som jag får ta del av som praktikant på ambassaden; ett samtal i korridoren, en dialog med en forskare på ett universitet; ett möte med eu delegationen. Förståelsen kommer ibland gradvis; vid första blicken oansenlig, en kall liten limaböna, men den sätter igång tankar som förändrar ens föreställning av världen.