KUALA LUMPUR Att eftersträva ett neutralt språk är viktigt för en diplomat. Måhända är det ett ideal snarare än en praktik, ty frågan huruvida vi kan beskriva mänskligt handlande i en neutral språkdräkt är något av ett enigma. Huruvida jag väljer att skriva ”ministern påpekade” eller ”ministern påstod” avslöjar min attityd. Meningens implikatur förändras radikalt. Enligt den s k ramteorin framkallar alla ord ramar utifrån vilken diskussionen förs. Ordet ambassad framkallar en ram som innehåller en bild av en byggnad i ett främmande land, och också kunskap om ambassaden: vilket arbete som utförs där, människorna som passerar genom dess korridorer. Ramar är ofta omedvetna och gör det lättare att knyta ny information till sådant vi redan känner till. Men ordbyten kan förändra ramarna och användas för att påverka diskussionen. Huruvida jag beskriver Malaysia som polariserat eller mångkulturellt kommer aktivera olika ramar hos åhöraren och jag har därmed makten att sätta agendan för diskussionen. Alla försök att förneka ramen (”Malaysia är inte polariserat”) kommer att förstärka den, eftersom även negering aktiverar ramen. Den som lyckas aktivera sin egen ram har därmed det s k problemformuleringsprivilegiet. Detta är den lilla blybiten inuti tärningen som visar oss att vi spelar ett fixat spel. Att insistera på språkets makt att forma tanken är för mig att insistera på människans frihet att tänka, skapa och diskutera.

Språken (latin, klassisk grekiska och arabiska) fyller en viktig funktion i liberal arts-utbildningen, inte bara kräver de en hel del analytiskt tänkande för att tillskansa sig – de flätar även samman världens idétraditioner och belyser viktiga beröringspunkter, människor och platser emellan. Just arabiska, och vår läsning av koranen, har kommit att få viss betydelse för min praktik. Malaysia är nämligen ett muslimskt land och har ett tvådelat rättssystem: dels ett sekulärt som omfattar hela befolkningen, dels ett som utgörs av sharialagar, för landets muslimska majoritet. Latin kan också nämnas som ett språk jag fått användning för på ambassaden då flertalet juridiska termer ju är sprunget härur.

Som hastigast förberedde jag mig på min praktiktjänst på ambassaden genom att ytligt läsa juridik och statsvetenskap, men de flesta av de frågor jag ställs inför i det vardagliga arbetet rör översättning; hur kan jag förmedla meningen i given situation / uttalande / text på ett adekvat sätt? Dels rör det väldigt konkreta ord: benämningar på olika departement, ministerium, NGO:s och myndigheter tillika titlar på ministrar, chefer, diplomater och myndighetspersonal förvirrar. Juridiska termer i Malaysia betecknar företeelser inom ett annat rättssystem än det svenska vilket leder till intressanta frågor gällande beteckningens giltighet på målspråket. Att undvika anglicismer är ett ständigt ok. Ibland upplever jag mig flyta i något sorts limbo, uttryckande varken korrekt svenska eller engelska. Etymologiskt kommer translation från de latinska orden ’trans’ = över, och ’ferre’ = att bära / att föra. Vad är det som ska föras över? Meningen. På andra språk beskrivs översättaren som någon som ’vänder på språket’. På klassiskt latin beskrevs översättarens handling som ’vertere’ = att vända. En översättning innebär således alltid en tolkning, översättarens uppgift är att omstöpa information med meningen intakt. Mening förmedlas som bekant av mer än enbart det semantiska beståndsdelarna hos ett yttrande: kontext, erfarenhet, kunskap påverkar, tillika kroppsspråk och ton. Jag måste vara medveten om att ingen översättning är komplett, att varje specifik utsaga har en egenart som inte kan reproduceras. Översättningen är på så vis splittring, dissonans, annanhet. Men i sprickan som uppstår kan jag också lära mig något, om både det egna och det främmande språket. Missarna blir grus i maskineriet, ett ögonblick av rörelse i det som vuxit fast.