“His own body, while he was outside it, was so exceedingly horrid to him that in all those visions he saw nothing so hateful, nothing so contemptible, nothing except for the demons and the malodorous fire,that exuded such a dreadful stench as his own body.”

Jag heter Jakob Henningsson och gör min praktik på FLoV, med Filip Radovic som handledare. Min praktik går ut på att ur litteraturen samla vittnesmål från personer som varit med om en ​out-of-body experience (OBE). En OBE är upplevelsen av att befinna sig utanför sin kropp, oftast ett par meter snett ovanifrån sitt sängliggande skal. Fenomenet är gammalt (vissa ser en OBE i Platons myt om Er i ​Statens bok 10, som vi läste i vintras) men vetenskapliga insikter om det tämligen nya. Förhoppningen är att ytterligare några pusselbitar om OBEs ska kunna läggas tack vare denna samling vittnesmål. Så om du haft en upplevelse liknande den Bonifatius av Mainz (675-754 e.Kr.) återger ovan – hör av dig!

Eftersom detta är mitt första blogginlägg känns det lämpligt att säga något om projektets inledning. Trots våra studier av Platon var de första två veckorna efter att jag fått uppdraget ett oavbrutet kaos. Jag visste knappt något om vare sig själva ämnet eller arbetsmetoden. Av Filip fick jag tacksam en bok att läsa in mig med och ett löfte att svara på de viktigaste av mina många frågor, men frågan om metod, alltså vad håller jag på med? svävade fortfarande ett par meter ovanför mig. Jag kontaktade UB som snabbt ställde upp med ett möte. “Vad har du tänkt använda för referenshanteringsprogram?” Referenshanteringsprogram, svarade jag, vad är det? Jag har Anna Svensson på UB att tacka för att projektet över huvud taget kommit någonvart. Hon svarade på mina frågor, men fick mig framförallt att förstå vad för typ av frågor jag behövde ställa henne och Filip. Nu talade ingen av dem latin (fast Anna kallade det samlade materialet för corpus och jag njöt av förståelsens mallighet), men från de tidigare terminerna kände jag igen hela den här processen; att kastas in i någonting jag aldrig hört talas om, tumla runt och efter ett tag komma ut med en viss överblick och förmåga till produktion.

På ett mer konkret plan gör sig verktyg från vår utbildning gällande i en rad viktiga lägen. Delar av det flera veckor långa brandtal om akademiskvederhäftighet som inledde Utbildningen dyker ofta upp, särskilt när jag läser källor från förra seklets första hälft och/eller tidskrifter inriktade på “psychical research”. Jag tar exempelvis med ytterst få vittnesmål från personer som gjort sig kända för att kunna hamna i OBEs med bara viljan, trots att dessa ofta är många till talet och deskriptivt utförliga. Många av de tidiga (och nutida) forskarna i fältet drivs av att kunna bevisa sådant som den fysiska själens existens, dess överlevnad av den kroppsliga döden, sjätte sinnen, och andra dylika metafysiska piruetter runt Occam’s razor. Även om vittnesmålen forskarna återger kanske inte fabricerats (utom i minst ett, ganska uppmärksammat fall) eller redigerats för att hjälpa något syfte, är det vanligt att vittnesmål från i ämnet upptagna personer innehåller beskrivningar som passar deras egen teori, givna med ett språkbruk de själva varit med och skapat. Därmed inte sagt att de ljuger! Men samlingens uppfattade användbarhet får ibland gå före dess omfattning. Oavsett om det jag kommer fram till är riktigt, har jag tack vare tidigare terminer förmågan att åtminstone kunna föra denna diskussion med Filip och mig själv.

Fortsatt på det konkreta planet har jag hjälpts av Utbildningens träning i att förstå och kunna särskilja mellan begrepp. Konceptet OBE är nära förknippat med autoskopi (att se sig själv, från αὐτός, σκοπέω) och heautoskopi (att se sin person, ἕ). Lyckligtvis hittade jag tidigt i arbetet en artikel som tydliggjorde begreppen, men utan erfarenhet av krångliga begrepp – inte minst inom medvetandefilosofi – och ännu krångligare grekiska hade jag haft långt mycket svårare att förstå den. Dessutom är det ganska få författare som förmår hålla begreppen isär, varför jag ibland själv måste avgöra i vilket fack ett vittnesmål hamnar. Värdet av klassisk grekiska, som alltid, oantastbart.

Jakob Henningsson