“Figure 9. Hallucination in case 10. The patient’s room is being viewed from above. She is lying on a railroad track while a train passes over her. To her left against the bedroom wall, there are irregular multicolored scotomas (right lower corner).”
Av de runt 850 vittnesmål jag hittills samlat in återfinns ett fåtal i ritad form. Eftersom OBEs är en primärt visuell upplevelse verkar det märkligt att de oftast förmedlas per det välkänt vanskliga språket. Jämfört med bilden är bildtexten ovan närmast obegriplig, inte bara på grund av (den migränrelaterade) upplevelsens ovanliga natur. Hur intrycket är komponerat, hur prickarna ser ut, den märkliga tudelningen – går det att uttala? Här tycks en bild överlägsen. Men här går vi miste om många andra aspekter. Känner flickan i fråga känslan av att flyta i luften som så många (145 i min samling) beskriver? Zoomar hon kanske ut, som Hemingway såg sig själv, omgivningarna, sedan jordklotet? Inte heller hennes intresse eller känsloläge rapporteras i skissen. Trots sina uppenbara begränsningar, vilka vi studerat i två år, ja hela vår utbildning kunde sägas vara byggd kring dem, är språket det mest allomfattande medlet för fenomenologisk kommunikation. Dessutom säger analysen av det lika mycket om talaren som OBEn.
Det är med denna utgångspunkt jag nu vill rikta ett kort slag mot de enahanda empiricistiska studier av OBEs jag ofta stöter på i mitt letande. Värst är de som bara intresserar sig för att kvantifiera olika känslor (av att vara utanför sin kropp, av flytande, av glädje, etc) på olika skalor. Absolut bra forskning! Men att i sådana fall inte publicera eller ens dokumentera något kort vittnesmål från testpersonen/patienten – obegripligt slösaktigt. Datan som anges är ju i vilket fall subjektiv, så varför inte möjliggöra forskning om exempelvis kulturella skillnaders påverkan på OBEs? Minns Bonatius och hur mycket om hans kulturella kontext skildringen av en OBE förmedlade.
Tidigare forskning i fältet har använt sig av subjektiva upplevelser på främst två vis: antingen stora, empiriskt konstruerade enkäter med ja och nej och 1-7, eller påpekandet av ett fåtal utförliga vittnesmål för att exemplifiera eller driva en tes. Tack vare internet och referenshanteringsprogram kan jag och en annan praktikant (som samlar vittnesmål från personer med Cotards syndrom) föra samman dessa tidigare motsatta metoder. Tredubbelt ärade Anna Svensson på UB har kort introducerat mig till de internetbaserade språkanalysverktygens förlovade land. I samband med publicering och kanske ett kandidatarbete kommer de säkerligen vara av intresse.
Detta var alltså, för att inte kalla det en butter rant, en kort exposé över vanliga hinder i praktikens vardag. De har varit goda upptäckter i verkligheten av sådant vi tidigare mest nuddat i teorin. Diskussionerna i våra medvetandefilosofiska studier i vintras om reduktionism aktualiseras ständigt i forskningen kring OBE, inte minst i de fall neurovetenskapliga studier begår den enahanda empirismens synd jag talade om ovan. När istället fenomenologiska studier gör detta felsteg är det tack vare Utbildningens filologiska och idéhistoriska studier jag reagerar – när materialet är sparsmakat blir varje tillfälle till dokumentation guld värt. Sergei Perfilievs neurologiska inlägg, framförallt de om body image och top-down/bottom-up-synsätten, har gjort att jag kunnat förstå de senaste rönen kring OBEs. I våra språkstudier har vi dessutom kommit i kontakt med digital humaniora, och fått viss inblick hur det förändrat den humanistiska forskningens praktik. Utan det hade mina idéer om publicering inte kommit särskilt naturligt.
På grund av såväl Utbildningens som praktikens natur är det svårt att direkt härleda hur jag arbetar ur vad jag lärt mig under terminerna. I vissa fall går det att peka väldigt tydligt, som med neurovetenskapen, men det är i få och mindre viktiga fall. Lättare att se är samverkan åt andra hållet: hur praktiken stödjer och avancerar utbildningen.
Jakob Henningsson
