“I was un able to touch anything, un able to communicate with any of the people around. It is an awesome, lonely feeling, a feeling of complete isolation. I knew that I was completely alone, by myself.”
Jag skulle vilja säga något om det praktiska i min praktik, det vill säga hur mitt arbete faktiskt går till. Ja, kanske på någon högre nivå av abstraktion, de rent fysiska förhållandena är ganska ointressanta: Jag gick (innan de nya allmänna rekommendationerna för regionen) till UB, hittade en plats i det tysta, fördolda och ägnade mig åt 6-8 timmars accelererande av min säkerligen annalkande synnedsättning. För vetenskapen!
Nu är den sedan ganska länge uttömd, men den stora delen av mitt letande har skett i en mapp med alla artiklar som kommer upp i PubMed efter sökningen “Out-of-body experience”. I början av projektet antog jag ett mer systematiskt arbetssätt, sökte igenom artikel för artikel, databas för databas. Efter ett par veckor insåg jag att det tog alldeles för lång tid, och att jag redan i praktiken börjat söka upp mer aktivt, jagande vittnesmålen. Det var både roligare och enormt mycket mer effektivt att kasta sig från artikel till artikel. Sålunda tog jag alltså steget mellan två av de huvudsakliga metoderna i sådant här arbete, som de förklarats mig av högt ärade Anna Svensson på UB. I stort har de källor jag samlat, både genomsökta och i väntan på visitering, kommit till mig som en länk i en lång kedja upptäckter. Ur den bok jag fick av Filip uppkom en lång rad källor, som i sin tur pekade vidare till andra, vilka hänvisade till ytterligare andra, och så vidare. Upplevelsen inte helt olik den en tysk man i mitten av förra seklet hade, när han såg sig själv från sidan och hörde någon säga “quo vadis?”.
På grund av den tidigare nämnda förvirring som präglade projektets första veckor stod Filip beredd att per Zoom svara på många frågor. Tack vare det (och, igen, dubbelt ärade Anna Svensson på UB) kunde jag från första början sätta kursen rätt, så att så lite som möjligt av mitt arbete skulle visa sig irrelevant. Mötena visade sig vara givande, varför vi inrättade rutinen med rapporter varannan fredag, uppföljda av ett möte veckan efter. De senare veckorna har arbetet förvisso förflutit utan frågetecken, så nu laddar jag inför ett större möte den 13 november med Filip och den andra praktikanten. Vi får närmare instruktioner nästa vecka, men jag vet sen tidigare att de presentationstekniska förmågor vi fått tillfälle att träna upp under Utbildningen kommer vara till stor nytta. Hur praktiken fortsätter efter mötet ska bli spännande att se – kanske går vi in i en publiceringsfas. Jag har diskuterat en hemsida med Filip, men eftersom jag inte har någon erfarenhet inom det lutar det åt en smidig publicering av Zotero-biblioteket på tjänstens egen hemsida.
Just publiceringsfrågan har legat i projektets bakhuvud från start. När jag fick uppdraget av Filip presenterade han det som en så kallad sourcebook, med vittnesmålen snyggt kategoriserade och kanske också kommenterade. Efterhand som jag satte mig in i ämnet och metoden framgick det emellertid att sourcebook-formatet är ganska utdaterat för samlingens syften. En av huvudpoängerna med den är ju just att kunna hitta samband, undersöka mönster, verifiera eller dementera uppfattningar om den typiska OBEns utveckling i tid, och annan dylik forskning. En databas online är alltså det mest passande alternativet, men en sourcebook skulle kunna fungera för andra syften.
Så långt om arbetsmetoden. Eftersom jag tidigare nämnt Platon känner jag mig nödgad att säga något också om Filosofen. Ett stycke ur Parva Naturalia som poängterades under samlings-seminariet med Sergei Perfiliev gör sig aktuellt också gällande OBEs, exempelvis den ovan. Många vittnesmål beskriver hur personen, i en åtgärd kategoriserad under reality testing, försöker vidröra något i sin syn men finner, att handen åker rätt igenom lysknappen eller blomvasen. Nu minns jag inte den exakta formuleringen, men principen om sinnenas rangordning verkar stå fast i OBEs.
Jakob Henningsson
