Som jag nämnt tidigare, så skall detta blogginlägget handla om mitt deltagande i konferensen Futures of Feminist and Queer Solidarities: Connectivity, Materiality, and Mobility in a Digitalized World, samt om konferensen går att koppla till Liberal Arts.
Jag hade redan innan konferensen en tanke om vilka ämnen jag ville fokusera på, men beslutade mig för att delta i så många sessions som möjligt för att verkligen vara säker. Den första presentationen handlade om hur solidaritet kan skapas mellan Georgiens HBTQ+community, och hur Covid-19 pandemin har påverkat Georgiens HBTQ+individer. Då jag personligen haft ett intresse för Georgiens socio-politiska utveckling som skett under de senaste åren, så bestämde jag mig för att ta kontakt med föreläsaren i fråga och boka in en intervju. Under intervjun fick jag ta del av (för min del) nya perspektiv. Dessa handlade om hur framförallt visibility politics kan påverka HBTQ+ individer mer negativt än positivt i vissa fall, och att sociala medier genom bland annat crowdfunding kan skapa möjligheter att genomföra events för att inte kompromissa med individers säkerhet, samt hur samma tekniska medel kan underlätta att ge ekonomiskt och socialt stöd till bland annat transindivider och sexarbetare.
Kritiken mot synlighetspolitik var inte unikt enbart för den föreläsaren, utan var ett tema som genomsyrade flera av föreläsarnas presentationer, däribland om hur online-aktivism kan bli nödvändigt för Turkiets HBTQ+community, bland annat med hjälp av masspublicering av hashtags för att verkligen nå ut med aktivism online. Och även om online-aktivism kan tyckas verka fyndigt, så är aktivismen inte svartvit, utan förtrycket kan ibland förflytta sig till att bedrivas offline, och på så sätt göra offline/fysisk aktivism “tryggare”, dock långt ifrån tryggt nog. Det samma gäller för många av ex-Sovjets HBTQ+ individer, där såväl juridiska restriktioner som hotet om fysiskt våld kan skapa svårigheter med att bedriva såväl online som offline-aktivism, och kräver på så sätt alternativ, där bland annat en mångfald av HBTQ+ communities stärker samarbetet sinsemellan genom kreativt skapande i form av olika konstprojekt. Dessa konstprojekt kan inte bara stärka relationer mellan lokala HBTQ+ communities sinsemellan, utan blir också en trygg plats där HBTQ+individer kan få uttryck för sina känslor, tankar och även göra “komma ut” till en magisk upplevelse efter eget initiativ; utan tvång, skam eller rädsla.
Att ha fått delta i konferensen och genomföra intervjuer med några av föreläsarna har varit en ynnest och gett mig många nya insikter, men hur kommer Liberal Arts-perspektivet in i det hela?
Något om Platon
Jag har i vårterminens Statenuppsats skrivit en simil mellan hur Platons idealstat Kallipolis på flera sätt kan jämföras med auktoritära regimer. Inom ramen för min praktik har jag genomfört intervjuer med individer med kopplingar till Georgien, Kazakstan, Ryssland och Turkiet, varav flera av dessa länder på ett eller annat sätt kan klassificeras som auktoritärt styrda. Man kan fråga sig hur Platon skulle sett på HBTQ+ individer i sin stat – skulle de, enligt Platon, behöva döljas för att inte splittra den perfekta staten Kallipolis, eller skulle de, precis som cis-individer vara accepterade så länge de konformerar sig?
Att tolka huruvida Platon förespråkade eller var emot icke-traditionella könsnormer och/eller homosexualitet är svårt. Platon ansåg män och kvinnor vara olika, och vilken syn Platon hade på exempelvis transindivider eller ickebinära, framgår ej.
I Bok V av Staten så framgår det tydligt att Platon hävdar att män skall ta sig an rollen som ledare, för att kort därefter hävda att ingen markant skillnad finns mellan män och kvinnor i form av den nytta de gör för staten, och att alla mycket väl skulle kunna behandlas lika, oavsett könsskillnader.
Det verkar dock inte vara något som Platon faktiskt förespråkar, och Platon hävdar vidare i Bok V att idén om jämställdhet (utan med vad vi idag skulle klassa som förtryck), “må vara skrattretande”.
Mycket talar alltså för att Platon i sin egen övertygelse såg kvinnor som individer som saknar inflytande, och att det skulle vara nödvändigt att bevara dikaiosynē för att inte äventyra Statens välmående.
Skall man förlita sig på en mans idé om auktoritarianism, så torde det inte vara nödvändigt att osynliggöra HBTQ+ individers existens, så länge de inte står upp mot sina förtryckare.
Kanske är just så som ledarna i flera av ovanstående länder resonerar? Oavsett om så är fallet eller ej, så kvarstår faktum att juridiska, sociala och nu för tiden även Covid-19 restriktioner i länder som Georgien, Kazakstan, Ryssland och Turkiet har gjort läget svårare för den redan hårt utsatta HBTQ+befolkningen.
När jag förberedde frågor till mina intervjuer slogs jag av tanken huruvida mitt Liberal Arts-perspektiv i praktiken kan hjälpa mig att analysera olika pro-cons rörande bland annat visibility politics och online-offline aktivism, och funderade på hur jag skulle gå tillväga. Jag kom fram till att argumentationsanalys skulle vara mest lämpligt.
Det var allt för mig denna gången. I nästa inlägg kommer en reflektion om nya insikter från praktiken och hur de kan vara till nytta i arbetslivet.
/Signe Lind
