När det analytiska arbetet med elevernas orsaker till stress var färdigt fick jag i uppgift att skriva en rapport på arbetet jag hade utfört. Åter igen trodde jag att jag var van vid denna typ av akademiskt arbete efter alla arbeten som jag har skrivit under utbildningens gång. Även här var jag ute på hal is. I de flesta av mina uppsatser under mina år på Liberal Arts så har jag, precis som jag gör i dessa blogginlägg, skrivit väldigt subjektivt. Jag har alltid använt mig själv som utgångspunkt för att argumentera och föra texten till någon form av slutsats. Men nu spelade jag i ”the big league”. Rapporten skulle, i sann vetenskaplig anda, vara skriven på ett så objektivt sätt som möjligt. Jag drog mig till minnes de vetenskapliga artiklarna jag har läst under utbildningens gång och skickade i väg ett utkast till min handledare som på ett effektivt dräpande sätt kom med kommenterar på utkastet. Jag fick skriva om och putsa till min text flertalet gånger till dessa att min handledare blev så pass nöjd med resultatet att det är något som han i sin tur kan presentera för sina mentorer, som hjälper honom med hans rapport.
När jag nu i skrivande stund sitter och drar mig till minnes vad jag under de senaste två månader har gjort under min praktik. Har jag har precis suttit ned i ett möte med min handledare och hans chef och diskuterat arbetet jag har utför och mina möjligheter att fortsätta det i min C-uppsats. Några riktlinjer har ännu inte dragits och ingenting är hugget i sten men jag ser detta som en tydlig bekräftelse på att de är väldigt nöjda med arbetet som jag har lagt ner. Under mötet diskuterade vi även en framtida anställning för mig på NASP. De är av åsikten att de kunskaper som jag under mina år på Liberal Arts har tillskansat mig är väldigt användbara för deras arbete med suicidprevention. Min plan är att när jag är färdig på Liberal Arts göra en master vid Humanistiska fakulteten på Göteborgs Universitet vid namn Evidensbasering, vilket ligger helt i linje med arbetsmetoderna på NASP.
Jag som större delen av mitt liv känt mig som en obildbar idiot har nu fått ett kvitto på att så inte är fallet. Jag grät av nervositet när jag fick redan på att jag var antagen till Liberal Arts och frågade mig själv hur jag någonsin skulle lyckas med en Universitetsutbildning. Men viljan att ta mig vidare i livet stod högre än nervositeten och för varje avklarad kurs växte mitt självförtroende allt mer. Jag tror många kan dra sig från att söka humanistiska utbildningar i rädsla för att det aldrig kommer att leda till något jobb. Men här sitter jag nu som ett levande bevis på det motsatta. Innan mina studier på Liberal Arts ens är avslutade så har jag fått ett jobberbjudande. Till den som potentiellt tvekar på validiteten i kunskapen som erbjuds vid Liberal Arts så vill jag citera min blivande chef; ”Det låter som det är en fantastisk utbildning för en beslutsfattare eller chef. Det är ju helt sjukt att man för att utföra en operation på en människa behöver en utbildning, medan man som beslutsfattare över 1000-tals människors liv inte behöver någon utbildning alls.”
Som sagt, mina år på Liberal Arts har varit en minst sagt spännande resa. Jag har verkligen uppskattat bredden på de kurserna som vi har läst. Jag har blivit prövad på många områden och tack vare det upptäckt många oanade intressen samt fått många verktyg för hur jag ska göra när jag behöver tillskansa mig ny kunskap. Att det hela dessutom toppades med att få möjligheten att pröva vingarna på en arbetsplats har varit ovärderligt för mig.
