Den som lyssnade på Språket i P1 31/11-22 kunde höra resonemanget kring hur doftsinnet är ett förbisett sinne rent språkligt. I jämförelse med exempelvis syn eller hörsel finns betydligt färre verb för att beskriva olfaktoriska aktiviteter och upplevelser. I programmet uppmärksammas det faktum att det till och med saknas ett verb för förmågan att känna dofter. Skulle man säga att man luktar dåligt skulle innebörden bli en annan än att man inte är särskilt bra på att uppfatta dofter. I blogginlägget med rubriken “ett doftinlägg” har jag infogat två bilder som ytterligare kan belysa detta. Andra språk har nämligen ett mycket mer utvecklat språk på dessa områden. Inkafolket hade termer för att kollektivt känna en doft, för att känna en doft som kommer från mat och för att dofta sig till något som planeras, för att nämna några exempel.
Luktsinnets lägre status märks även i andra sammanhang. Genom den västerländska historien har det setts som det icke-rationella sinnet. Den som lät förnuftet påverkas av doft förknippades med det djuriska och var därmed en lägre stående varelse. Framförallt synen representerade det sanna och rationella.
Konstnären Peter De Cupere arbetar med doft som medium och beskriver hur doftsinnet har lägre status även i konstvärlden, jämfört med konst som primärt uppfattas med hjälp av exempelvis syn eller hörsel. På UB kan man låna en bok med bilder Peter De Cuperes konstverk. Vissa av bilderna är tryckta med scratch and sniff-teknik, vilket betyder att papperet är behandlat med en doftande yta som aktiveras vid beröring. För exempel:
En annan sorts “doftkonstnär” stöter man på i Patrick Süskinds roman Parfymen – berättelsen om en mördare. Protagonisten Grenouille föds med den ovanliga egenskapen att helt sakna en egen kroppsdoft, men med ett ytterst välutvecklat luktsinne. Under berättelsens gång upptäcker han hur andra människors kroppsdofter helt styr hur de påverkar omgivningen. Hans egen avsaknad av doft gör människorna i hans omgivning illa till mods utan att de kan förklara varför och detta leder till att han så småningom, med hjälp av sitt doftsinne, tillverkar en “parfym” som efterliknar den mänskliga kroppslukten. Grenoiulle lyckas så småningom tillverka olika kroppsdofter/parfymer beroende på hur han vill påverka människorna i sin närhet. En variant signalerar ömtålighet och mildhet vilket får äldre kvinnor att sticka till honom en extra brödbit eller ett äpple. En annan variant skänker honom pondus så att han inte blir ignorerad när han ska förhandla på marknaden. Slutligen skapar han en parfym som gör honom så tilldragande att han blir dyrkad som en gud och strax därpå uppäten levande. Grenouille säger sig vilja bevisa hur lättpåverkad människan är av detta sinne som vi ofta är helt omedvetna om.
Djupdyker man i dofternas värld i litteratur och konst verkar inte luktsinnet så oviktigt längre. Under arbetet med essän fortsätter jag att utforska dessa områden.
/Petronella
