Mån 21/11

Innehållsmässigt är min praktiktermin väldigt splittrad, och består av olika utgångspunkter och infallsvinklar till ämnet kommunikation genom varierande arbetsuppgifter i olika litterära sammanhang och på fristående kurser på universitet. Förutom att göra praktik på två olika ställen (Dalslands Litteraturförening i Åmål och Steneby antikvariat i Dals Långed) deltar jag i Kalejdo-projektgruppen, och studerar etnologi med betoning på djur och mellanartslig kommunikation på Umeå universitet samt språksociologi, psykolingvistik och djurens beteende på Göteborgs universitet. ”Det röda trådet” är alltså att få en helhetsförståelse om kommunikation och dess former.

Om Nordiska Litteraturhuset och Dalslands Litteraturförening

Det finns inte många akademiska discipliner som tillåter lika stora friheter som Liberal Arts, och ibland har det varit svårt att förklara för människor hurså jag studerar etologi och etnologi under samma termin – till och med inom ett och samma program! Victor Estby visade en riktig Liberal Arts-attityd när han blev intresserad av samarbete med Göteborgs universitet och välkomnade mig till det Nordiska Litteraturhuset som praktikant. Victor är en utbildad journalist och känd bland annat för sitt ambitiösa arbete som verksamhetsledare på litteraturfestivalen Bokdagar i Dalsland. Han är också författare, och hans senaste bok IT-man från Ulan bator och andra limerickar kom ut i höst. Victor har en mångsidig arbetshistoria inom litteraturbranschen, men det som imponerade mig mest har varit hans arbete med dyslektiker och dyskalkuliker. Vi har haft väldigt givande diskussioner om hur krav på läskunnighet genomsyrar inte bara vårt samhälle utan också individens uppfattning om sig själv, och påverkar hens självförtroende och självbild.

Victor har en sällsynt förmåga att vara närvarande, lyssna på och föra samman människor. Han tittar på människor som potentiella samarbetspartner och inte som konkurrenter. I en liten stad som Åmål är samarbetet avgörande, och man måste vara försiktig att inte ge ett elitistiskt intryck av verksamheten medan man samtidigt måste hålla en hög konstnärlig standard på evenemang.

I Litteraturhuset samlas människor från olika yrkesområden; förläggare, bokhandlare, bibliotekarier, mediaproffs, politiker, projektdeltagare, entusiastiska volontärer med olika yrkesbakgrund – och naturligtvis författare. Alla gäster behandlas med likadan respekt och engagemang.

I föreningens verksamhetsmål ingår att främja läskunnighet, öka det allmänna intresset för litteratur och göra litteratur lättillgänglig. Detta förverkligas bland annat i form av olika projekt. Föreningen hjälper att få olika minoriteters röster hörda genom skrivarkurser där till exempel unga syriska flyktingkvinnor har fått möjlighet att utveckla sina kompetenser i det svenska språket och skönlitterär gestaltning, vilket ledde till publicering av en bok som projektets slutprodukt. Den aktuella skrivarkursen inom projektet ”Nya Röster” är riktat mot romer. Föreningen har också erbjudit ett arbetsrum och en residensbostad till en utsatt författare från Belarus.

I en liten verksamhet kan en praktikants åsikter ha en stor betydelse. Tillsammans med Victor har vi diskuterat potentiella framtida målgrupper för projekt, och vad det skulle innebära att göra Litteraturhuset ännu mer inkluderande för olika specialgrupper.

Som en prestations- och effektivitetsinriktad finländare har min största utmaning varit att kunna tolerera ofullständighet och känslan av otillräcklighet. Jag har lärt mig att det är lika viktigt att kunna resonera fritt och bolla tankar över en kopp te på ett morgonmöte än att göra något konkret eller ambitiöst. Samtidigt har jag lärt mig att i en kulturverksamhet är målen långsiktiga, och inga idéer kan förverkligas med kort varsel, men att man ändå ska hålla igång samtalet – något överraskande och positivt kan komma ut av tankeutbytet i framtiden. Detta stöds också av det inspirerande samtalet jag hade med den finlandssvenske författaren Quynh Tran om hans arbetstekniker. Quynh berättade att han ägnar sig åt aktivt skrivande några timmar om dagen, men att han bearbetar sina texter mentalt 8-10 timmar och tillåter berättelserna att växa fram och utveckla sig fritt medan han håller på med sina vardagliga sysslor. En författare är aldrig ledig men arbetet behöver inte kännas som ett jobb, åtminstone inte hela tiden!

När en ny medlem frågade mig om min utbildning och om jag skulle vilja jobba i EU när jag blir stor svarade jag ”jag skulle vilja jobba i världen.” Liberal Arts fördel är de breda färdigheter som programmet erbjuder studenten. Studierna kräver självständighet, kreatitivet, prioriterings- och samarbetsförmåga, och förmågan att kunna avgöra vad som är väsentlig information i en stor informationsflöde. Att kunna styra en kulturorganisation kräver också likadana färdigheter.

Jag har sett hur man med hjälp av en stor ambition, uthållighet och förmågan att skapa nätverk har kunnat etablera en litteraturfestival som är väldigt stor i den nordiska skalan på en liten ort. Dessutom är verksamheten inte enbart begränsad till bokdagar, utan fortsätter under hela året på olika ställen. Victor har berättat om organisationsstrukturen, ekonomin och hur man skapar kontakter, och vilken roll kommunal-, regional- och statspolitiken spelar i föreningens finansiering. Tyvärr ser förutsättningarna för kulturverksamheter inte särskilt optimistiska ut i ljuset av valresultatet men ändå önskar jag att samarbetet mellan Bokdagar i Dalsland och Göteborgs universitet skulle kunna fortsätta i framtiden. Jag har föreslagit att bjuda till Bokdagar flera författare med en akademisk bakgrund med fokus på frågor kring samhället, miljö och hållbar utveckling, och jag hoppas att initiativet skall genomföras i kommande år. Samtidigt är det dock viktigt att försöka hålla politiken isär från konst och ha utrymme för motsatta röster. En bra bok kan vara en konstupplevelse i sig oavsett dess budskap men måste naturligtvis ändå läsas kritiskt. Språket har mycket inflytande, och författaren likställs med hens sätt att använda detta verktyg.

Etnografiskt forskningsprojekt och systematisering av dalsländsk litteratur

Mitt projekt på Litteraturhuset har varit att systematisera föreningens bokbestånd och göra en register om böckerna som antingen handlar om Dalsland eller är skrivna av dalsländska författare.  Samtidigt har jag fått möjlighet att samla in material för mitt etnologiska fältarbete om svenska ursprungsraser och hur de har använts för att upprätta en symbolisk bild om nationen, och hur bilden har utnyttjats för att skapa den nationella berättelsen i svensk litteratur särskilt när nationen befinner sig i omvandling. Jag har försökt att använda material som är unikt för landskapet som inte finns tillgängligt någon annanstans, och därför valde jag litteratur om den redan utdöda dalbohunden, den enda stora svenska boskapshundrasen, som det primära forskningsobjektet för min etnologiska dokumentationsuppgift.

Minnesvärda möten med författare

Vid sidan av festivalen Bokdagar i Dalsland organiserar Dalslands Litteraturförening författarkvällar och andra aktiviteter året om. Författarkvällar med kända författare och nya talanger lockar publiken till dalsländska provinser. Det har varit viktigt för mig att få en överblick över föreningens verksamhet och delta i så många aktiviteter som möjligt, och utnyttja möjligheten att lära mig om samtida svenskspråkig litteratur och hur man sätter upp ett kulturevenemang. Jag har arbetat tillsammans med volontärer och tagit emot besökare, sålt biljetter och värvat nya medlemmar, men mest har jag tyckt om att medverka i kulisserna och bygga upp och dekorera scenen där författare eller skådespelare uppträder. Märkesnamnet Bokdagar i Dalsland har gul som signaturfärg som måste komma fram i uppsättningen. Samtidigt skall man beakta uppträdares önskemål när det gäller placering av rekvisitan och belysningen och hur scenen kommunicerar med lokalen omkring sig.    

Ses på stationen kl. 6 efter kriget!

Höstens sista författarkväll ägde rum på Åmåls Stadshotell den 17 november och var en del av samarbetet mellan Judiska Salongen i Göteborg och Bokdagar i Dalsland. Skådespelarna Adriana Savin och Björn Söderbäck läste ur Kenneth Hermeles pjäs Hannah Arendts tio prövningar, och detta följdes av ett panelsamtal mellan förläggaren och författaren och en frågestund med publiken.  

Hermele försöker förstå Arendts texter och filosofi utifrån hennes personliga historia och undersöker varför hon skrev som hon skrev och vilken typ av kritik hon mötte när gränserna mellan hennes politiska filosofi och henne som en person blev suddiga. Pjäsen är en blandning mellan det allmänna och privata i Arendts liv; den handlar om utvecklingsprocessen bakom hennes politiska filosofi, hennes bakgrund i sionismen och hur hon lämnade den, barnlösheten, kärleksförhållandena, medborgar- och flyktingskapet och framför allt språket: hennes kärlek för det tyska språket, engelskan som en beteckning till ett nytt livsskede, och hebreiskan som hon inte kunde.

Hermeles Arendt är besatt av Eichmann och rättegången mot honom – och kroniskt missförstått. Eller är det snarare förhörsledaren som är besatt av Arendts gestaltning om Eichmann? Förhörsledaren som Söderbäck spelar tar på sig olika roller och honar Arendt och försöker hitta svaga punkter och motsägelser i hennes resonemang och argumentation.

Efter utläsningen berättar författaren om Arendts filosofi i ett nötskal, dess relation till samtida filosofer, särskilt Heidegger, och hur Arendts uppfattning om ondskan skiljer sig från Kants: enligt Kant är ondskan inbyggd i människan medan Arendt tycker att det är det totalitära samhället som gör människan ond. Jag tycker att ondskan är en blandning av båda två, och utlöses på olika sätt hos olika individer. Det finns både yttre och inre förhållanden som gynnar ondskans uppkomst.

Det var omöjligt att undvika jämförelser med Rysslands krig mot Ukraina men Sverige fick också sin del av kritiken. Hermele berättar om Uwe Wittstocks bok Februari 33 och hur de finslipade salongsanpassade nazisterna kom till makten och hur det demokratiska Tyskland hade blivit totalitärt i slutet av året. Publiken är helt tyst tills en äldre dam i Gudrun Sjödén-kläder bakom mig bryter tystnaden: ”Det gick fort det!” Författaren förklarar hur partiernas retorik har börjat närma sig varandra och nämner Magdalena Anderssons prat om ”Somalitowns” som ett exempel.

När jag gick iväg i förvintermörkret började jag undra hur kulturverksamhetens finansiering ska se ut under den kommande regeringsperioden. Kommer det behövas vakter vid dörren i framtiden när Judiska Salongen anordnar sina evenemang? Och vem skulle vakterna stå vid dörren för? För att skydda publiken och uppträdarna från ett hot utifrån? Eller för att övervaka dem? Eller kanske sammankomster som den här skall förbjudas helt? Är vi långt ifrån det? Jag tänkte på Kalejdo och om vår verksamhet ens skulle kunna äga rum i Ryssland just nu. Jag tänkte på att i en annan tid och på en annan plats skulle nationalsocialisterna ha stormat in i det pittoreska hotellet i jugendstil och arresterat författaren, förläggaren, skådespelarna, Victor, gästerna, mina kollegor och mig.  Ja, i en annan tid, och på en annan plats…

Rauhaa.

Heidi