Så vitt vi vet var mesopotamerna först med att dissa byteshandel och etablera penningekomoni, det är till och med så illa att vi bör misstänka att kilskriften uppfanns för att hålla ordning på räkenskaperna, en försigkommen och petimäteraktig person tröttnade väl på oordningen i in- och utförråden där i Ur och gav sig på att systematisera det hela. Något som kanske går att stå ut med om det också blev en katalysator för Gilgamesheposets bevarande i skrift så att vi kan ljudbokslyssna 4000 år senare och rysa inför människans existentiella villkor. Lika illa då som nu:
”Min kamrat, som jag älskade mycket,
Enkidu, som gick vid min sida genom lidanden,
människans öde nådde honom.
Sex dagar och sju nätter begrät jag honom,
jag tillät inte honom att begravas,
förrän en mask kröp ut från hans näsa.
Jag skrämdes inför döden och vandrade på stäppen.”
När Marco Polo återvände från sin nyfikna resa österut (≈1295) hade han förstås mycket att berätta men i vanlig ordning saknas originalmanuskript och det som är bevarat har genomgått den obligatoriska metamorfos som tid och politik och översättningar och bara okunskap kan ge upphov till. Men det påstås att han rapporterade om kinesernas bruk av sedlar i alla fall. En slags värdekvitto som myndighetspersoner kunde utfärda. Sedlar-som vi känner till dem idag (om du nu sett någon, de blir allt sällsyntare i det ekonomiska omloppet)-trycktes första gången på 1600-talet i Sverige, av Stockholm Banco föregångare till Riksbanken. Betalmedlet slår inte helt igenom förrän på 1700-talet samtidigt som allt annat också tenderar bli abstrakt och tilltrasslat. Därefter tar det ytterligare hundra år för sedeln att fixas till och bli svårförfalskad samt lättidentifierad.
Som den uppmärksamme läsaren kanske noterat sammanfaller den här rationaliseringen med industrialiseringen. Och kanske inte så överraskande med exponentiell produktionsökning och Karl Marx idéer om materialism.
Under Kalejdos tillblivelse har en hel del tid och energi lagts på att försöka få fatt i pengar. Vi har formulerat oss både ambitiöst och pretentiöst i diverse ansökningar och tiggarbrev men än så länge fått kalla handen och därmed i viss mån lyckats hålla oss utanför den skenande BNP-utvecklingen. Kanske går det att uttrycka sig som så att vi lever och verkar hållbart i källaren på Ångpannegatan. Vi andas inte ens särskilt kostsamt för ventilationen lämnar en del övrigt att önska (möjligen håller detta också vår begåvning i ett fast grepp och bromsar eventuella överdåd). Ändå lever vi livets glada dagar och smular ner anteckningar och skrivbord med rester av de feta kransar vi smörjer kråset med vart seminarium, det är till och med tal om en vinkväll. Och det är väl inte helt otänkbart att när nu besvikelsen över det senaste avslaget lagt sig kommer vi kunna koncentrera oss på något annat än balansräkning och skapa något oberoende.
Malena 17/11-22
