Vi tar oss in i vår gemensamma lokal och i vår version av kung Arturs runda bord–beprytt av essäsamlingar, tidskrifter och livsviktigt kaffe–sitter gruppen som ska dissekera varandras texter. Allt som allt i andan av liberal arts traditionen, att genom denna diskurs se vart begreppet ”liberal arts” kan leda en rent litterärt inom den personlighetspräglade formen av essän. Brutalt och skavande är det. Att inte bara lita på varandra i en diskurs–som bara där kan bli personlig–utan även en text som man lagt ner tid, energi och delar av sin världsåskådning. Något så nyttigt har jag knappt upplevat och genom denna ansning har nya infallsvinklar öppnats, nya idefönster att falla igenom. Genom bokstavsmassakern och denna sådd av nya texter har liberal arts perspektivet varit brett nog i vårt gemensamma arbeta att jag har blivit kunnig i flera tidigare okända ämnen, teman och förhållningssätt. Särskilt inom den essäistiska formen. Vilket har varit ovärderligt.

Inom denna föreningen har jag lärt mig att förhålla mig till konsten av de formella formulären som krävs för att bedriva en praktisk verksamhet, vilket gäller oavsett ifall föreningen följer ett liberal arts perspektiv. Eftersom det sällen sker ett sådant glapp mellan det teoretiska och praktiska just inom liberal arts. Att navigera databaser och olika stiftelsers/förningars anakronistiska ansökningssystem i hoppet att få det där basala men vitala, pengar för föreningen. En kamp som ofta inte nämns i efterhand när man väl har lyckats; för det arbete som är rent byråkratiska, administrativa, helt enkelt allt arbeta utan stora eller sprudlande intellektuellt stimulerande idéer är avromantiserande till den grad att man helst undviker att nämna det. Behövs nästan en kalldusch efteråt. Men oavsett hur en känner inför just detta basala är det likaså viktigt att kunna göra. Detta tar jag som minst lika viktigt som allt annat under min praktik.

/ Matteo