Mitt sista blogginlägg kommer att handla om själva skrivandet och processen som skett under praktikarbetet med projektet Kalejdo. Som bekant arbetar en del av oss kursare antingen heltid, halvtid eller deltid med att skapa en publikation. Jag själv är sysselsatt halvtid med detta och som jag nämnt i tidigare blogginlägg läser jag en kurs i franska resterande tid. Initialt var vi väldigt fokuserade på just essäer som textform. Jag vet inte riktigt hur vi hamnade där men vi bläddrade då i andra publikationer som liknade det vi hade tänkt oss med texter av olika författare och vi kände allihop att de flesta texterna var onödigt långa och det blev lite enformig läsning. Vi började senare närma oss magasin som form och då kände man hur det blev friare att skriva.
Jag själv började med en text om person och verk och huruvida man kan skilja dessa åt. Jag kämpade på med texten som jag alltmer började känna avsmak inför. Hade jag verkligen några nya vinklar och friska perspektiv på detta ämne som varit i ropet de senaste åren sen P3 Guldgalan och Yasin? Till slut enades vi om att skrota texten och jag kände en enorm befrielse. Jag hade flera andra uppslag jag ville ta mig an och dessa hade jag filat på under sensommaren ute i min trädgård. Jag hade ridit på en inspirationsvåg en varm dag och frenetiskt skrivit ner mina idéer i ett kollegieblock. Blocket hade jag sedan placerat i min bokhylla bredvid eldstaden medan jag skrev på min huvudvärksframkallande text om person och verk. När det sedan blivit vinterväder och min text äntligen skrotats på ett projektmöte så slog mig en fasansfull insikt. Hade jag inte bränt upp de där papperna i kollegieblocket när jag tände brasan sist? Jag hade slut på tändvirke och hade rafsat ut lite paper från ett block och slängt in. Jag blev iskall och kände att jag inte skulle orka med ett sådant nederlag, om än så litet, för jag var redan låg och olycklig den dagen. I bilen på väg hem började jag fila på en text i mitt huvud som skulle heta ”Varför är jag så dålig?”. Det var en slags dikt om min dålighet som till slut utvecklades till en omskrivning av ”Nu grönskar det”. Jag hade inte heller bränt upp de där papperna utan i stället bränt upp anteckningar från en geometrikurs vi haft en annan termin. Eftersom jag hade behövt göra omtenta på den två gånger så kände jag mig glad att jag bränt dem, jag var inte så dålig trots allt. Sedan började jag skriva en satirisk text om romantiskt kapital där jag jämför olika stereotypiska män med investeringsformer eller sparandeformer där kvinnan (läs: jag) är den som försöker investera mitt romantiska kapital för att i slutändan finna kärleken. Min kille fick läsa den och skrek argt rakt ut att ”DET DÄR HANDLAR JU OM MIG” vilket gav mig tillfredställelse för då fanns det ju en uppenbar igenkänningsfaktor i texten som till och med en stereotypisk man kunde känna igen.
Att läsa andras texter har varit nyttigt men framför allt roligt. Vi har lärt oss så mycket under terminerna på Liberal Arts och det är intressant att se vilka som fastnat för vilka ämnen och hur de tar med sig dessa ämnen in i det de skriver. Relevanta källor tas med där det krävs för de mer akademiska essäerna vi arbetar på men även de friare texterna som speglar personen i fråga ges liv och innehåll med utgångspunkt eller inspiration från sådant vi lärt oss under kandidaten.
/ Rebecka
