Via Đức Lợi, konstnären som jag arbetar direkt med som hans ”assistent”, mötte jag Tiến Văn
Miếu, konstnären, och Nguyên Hưng, kritikern, på ett kafé och satt mittemellan dem. Som om
någon hade placerat mig i ett triangeldrama mellan konst, teori och verklighet. Nguyên Hưng,
som alltid talar som om varje mening måste bära en diagnos över det vietnamesiska konstlivet,
och Tiến Văn Miếu, vars hela uttryck vibrerar av något jag bara kan beskriva som en sorts
existentiell hunger efter tự do, efter en konstnärlig frihet som inte bara är ett ord utan en kamp.

Jag minns att det var Hưng, efter att han hört om mina frågor till Đức Lợi, som började tala. Han
gjorde det på samma sätt som i sina texter om konstkritik, nästan som om han dissekerade ett
fenomen. Han sa att han uppfattade att all konst som verkligen lever måste stå i relation till ett
helt kulturellt system, inte sväva ensam i någon estetisk tomhet. Men enligt honom, den
temporära konstvärlden i Vietnam är något splittrad, osynkroniserad mellan konstnärer,
institutioner och publik.

I denna konversation med honom, upplevde jag hur svårt det var att förstå de begrepp han
använt av sig, som estetik tomhet, eller osynkroniserad, speciellt en miljö där ingen efterfrågar
teori rakt av. Men det Hưng just delat var en nyttig insikt om både begränsningarna och styrkan i
Vietnams konstscen.

Tiến, som suttit och lyssnat en stund, lutade sig fram och sköt in sina ord som en kontrast till
Hưngs analytiska ton. “Konst är alltid en kollision,” sa han. “Mellan jaget och någon symbolisk
kraft som försöker tämja det.” Han talade inte om konsten som bild, utan som energi. Som en
friktion mellan individ och samhälle. Mellan frihet och ordning. Det han sa påminde mig om
Sartres idé om engagerad konst, om Lacans symboliska ordning, och om Adornos tanke att
konsten först blir sann när den vägrar vara bekväm. Men eftersom han själv inte placerade sina
tankar i något av dessa ramverk, skulle inte jag heller göra det.

Och där satt jag alltså och insåg att allt jag läst inte bara var teori utan verktyg. Ett språk för att
förstå just de här människorna. Och när jag inte förstod dem, insåg jag att jag kanske hade fel
verktyg. Samtidigt förstod jag hur svårt det är att inte gömma sig bakom teorin: jag kunde
kategorisera vad som hände, men det innebar inte att jag automatiskt visste hur jag skulle agera
som praktikant (eller en intellektuell interlokutör).

Vid något tillfälle vände båda sig mot mig. Det var nästan komiskt och påminde mig om
samtalen på Symposion. Hưng frågade varför jag valt att göra praktik i Vietnam. Jag förklarade
vad som står i min praktikplan: att jag försöker förstå hur västerländsk estetisk teori möter
vietnamesiska kulturella föreställningar. Och efter att ha varit här ett tag började jag inse att
begrepp inte importeras rakt av utan omformas, lokaliseras och förändras. Men det var
fortfarande oklart för mig hur dessa processer går till. De sa att det inte var lätt att förklara, men
att en möjlig utgångspunkt jag kan studera är den period när Vietnams konst först mötte
västerländska teorier, alltså när Frankrike började kolonisera Vietnam.

När samtalet ebbade ut sa Hưng: “Konst kräver en publik som vill tänka.” Och Tiến svarade:
“Konst kräver också en publik som vågar känna.”

Jag måste erkänna att jag ännu inte riktigt kunnat omvandla detta möte med Tiến Văn Miếu och
Nguyên Hưng till något konkret i mitt arbete. Just nu fortsätter jag att hjälpa Đức Lợi med hans
digitala galleri. Men det var en intressant konversation att ha. Ett litet symposion i Vietnam,
kanske.