När man inte lyssnar på vad utbildningen i Liberal Arts har lärt en, går man lätt vilse i
praktikalitetens värld. En gång sa Melinda till mig: ”Jag vet att du är anti-Kant, men du kan inte
gå in i konstvärlden utan att läsa vad han har att säga om konst!” Vad hon menade var inte
nödvändigtvis att jag måste hålla med Kant, utan att jag måste förstå de teoretiska grunderna
som styr konstvärlden, inkls. de epistemiska, ontologiska, teleologiska och hermeneutiska
teorierna som ger mening åt konst och dess tolkning.

Jag kastade mig in i konstvärlden utan att riktigt förstå dess natur som en seglare utan kompass
på öppet hav. Den kunskap jag hade med mig bestod främst av en serier på Youtube som heter
“Concepts and Problems in Visual Art” av James Elkins, teoretiska begrepp och problem som vi
diskuterat inom Liberal Arts, särskilt Platons tankar om konst och skönhet, samt våra samtal
under symposier. Resultatet blev att jag hamnade på ett galleri där allt var kommersialiserat,
stressat och, om jag ska vara ärlig, anti-intellektuellt. Mina kollegor var inte intresserade av
filosofi.

Jag minns första dagen: jag frågade vilket slags feministiskt perspektiv den kommande
utställningen skulle utgå från, eftersom den skulle hållas till ära för den vietnamesiska
kvinnodagen.
Svaret blev: ”Vi kör inte politiskt.”
Jag frågade: ”Men hur kan en utställning som ska hylla kvinnor inte tala om feminism? Och vilka
kvinnor talar vi om, bara cis-kvinnor? Hur definierar ni ’kvinna’?”
Inga svar.
Min kollega sa bara: ”Too woke, det är vi inte.”

Min uppgift var att skapa ett teoretiskt ramverk för utställningen. Jag försökte därför styra fokus
från begreppet ”kvinnor” till ”femininitet”, och byggde det på två huvudsakliga teorier: Lacans
teori om blicken och Laura Mulveys begrepp om den manliga blicken. Plötsligt fick jag höra att
jag också skulle inkludera Simone de Beauvoirs Det andra könet, bara för att min kollega
råkade tycka om boken. Jag förklarade att Lacan och de Beauvoir utgår från helt olika
filosofiska synsätt. Lacan ser kvinnlighet som något som kan förstås endast inom ett
psykoanalytiskt ramverk, medan de Beauvoir betonar det sociala-historiska. Att förena dessa
två skulle kräva tid och noggrannhet för att bli akademiskt hållbart. Jag fick tre dagar och ingen
ville diskutera mer.

Resultatet blev en fragmenterad utställning, otrogen mot både Lacans och de Beauvoirs filosofi,
och konsten som visades saknade en hermeneutisk struktur som kunde förena verken med de
teoretiska utgångspunkterna.

Jag ville stanna kvar tills utställningen var över, men orkade knappt. Det enda jag verkligen
uppskattade var att få arbeta med så många fantastiska konstnärer och konstälskare, människor som tyvärr inte respekterades tillräckligt av galleriets ägare, som var helt uppslukad
av konstmarknadens kommers och pengar. Fem dagar innan utställningen avslutades sa jag
upp mig. Jag ville arbeta med någon som verkligen älskade konst på ett oalienerat och
okorrumperat sätt.

Då hittade jag konstnären Nguyễn Đức Lợi, en genuin, nästan reaktionär konstnär i ordets
bästa mening. Jag mejlade honom, berättade allt som hade hänt, och vad jag sökte.

Han svarade. Vi träffades.

Fortsättning följer i nästa blogginlägg.