I våras läste vi en grundbok i normativ etik, skriven av Torbjörn Tännsjö, och det var särskilt några rader som satte djupa spår i mig. Boken var tyvärr inte med bland de 23 kg jag förde med mig över Atlanten (jag vet – chockerande!) men så vitt jag minns reflekterade författaren i fråga över huruvida vi alla egentligen är moraliska svin. (Det var, som ni kanske förstår, särskilt den termen som etsade sig fast i mitt huvud.) Ganska ofta kan jag nämligen inte låta bli att undra samma sak – hur ska man som människa kunna leva medvetet med det tunga ansvaret av vara privilegierad och ha en röst i en orättvis värld? Och hur ska man jobba med insamling för att inte lamslå människor med skam? Följande inlägg kommer att behandla några tankar om modern välgörenhet och moralfilosofi. Till min hjälp har jag tagit ett avsnitt av Sveriges Radios reflekterande samtalsprogram ”Filosofiska rummet”. Avsnittet heter ”Måste jag ge pengar till välgörenhet?”; det sändes för fem år sedan och spelades faktiskt in på institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. (Det kan lyssnas på och laddas ner här.)

Dramatiskt nog inleds programmet på följande vis:

Tänk dig att du har precis lyckats spara ihop till att köpa din drömbil. En italiensk, klimatsmart lyxbil som kommer att skänka dig glädje och tillfredsställelse varje gång du kör den och den dag du säljer den, så kommer den att ge dig ekonomiskt oberoende och trygghet för resten av ditt liv. Och så en dag parkerar du nere vid järnvägsstationen, vid rälsen där. Och titta där borta är det ett litet barn som har fastnat på rälsen! Och där kommer tåget körande, rakt mot, på väg mot, barnet! Om en liten stund kommer barnet att krossas av tåget. Men du – du har chansen att rädda livet på barnet, för det finns en spak som du kan dra i, leda över tåget på en annan räls, rädda livet på barnet. Men, då kommer din lyxbil, din ekonomiska trygghet, att istället demoleras utav tåget. Så vad gör du? Drar du i spaken, räddar barnet och ser din ekonomiska trygghet, din fina bil, gå till spillo? Eller låter du tåget döda barnet och kör därifrån med din trygghet och din ekonomiska glädje?

Detta är ett filosofiskt exempel av den australiske moralfilosofen Peter Singer. När jag ställs inför ett sådant moralfilosofiskt dilemma och tankeexperiment, skruvar mitt inre på sig. Intuition krockar med logik och magkänslan kastas ur spel. Vad tycker jag egentligen? Och vad är rimligt att leva efter? Tännsjös moraliska svin bökar runt i en skamvrå av mitt huvud. Enligt Peter Singer är det ingen skillnad på att låta barnet dö på rälsen och att välja att inte skänka pengar till välgörenhet på bekostnad av sin egen ekonomiska trygghet.

Jag har aldrig jobbat med insamling tidigare, men hittills verkar det helt uppenbart att filosofiska exempel inte är ett vedertaget sätt att attrahera investerare på. Personligen har jag heller aldrig själv blivit påhoppad av någon insamlare på gatan som öppet anklagat mig för att medvetet döda andra människor i och med valet av min höga levnadsstandard. Även om jag kan tycka att Singer har en poäng, så är hans ställningstagande, och hans exempel, påträngande. Man känner sig nästan naken, kryper skamset in i resonemanget och gör sig redo att hugga på allt och alla som kan hota egot. Nej, det verkar inte vara rätt sätt eller rätt forum. Insamling tycks istället handla om att trycka på andra frågor, öppna upp för möjligheter istället för att dra resonemanget till sin spets. ATT man vill ge, till exempel, kan till och med ibland tas som självklart – frågorna hamnar istället på en nivå av hur mycket och på vilket sätt? Individen, familjen, företaget, organisationen eller institutionen som ska investera sina pengar i en bättre värld genom att donera till en organisation vill självklart veta att det kommer att vara en ärlig och effektiv verksamhet, där pengarna går så oavkortat som möjligt till gagn för det ändamål som de vill ge till. Fokus hamnar således mera på att gåvan ska vara meningsfull för investeraren, att den ska tillföra något också i dennes liv. Kanske finns det en specifik sakfråga som investeraren personligen brinner extra för och som skulle kunna generera ett större personlig utvinning?

Alla dessa frågor, som en potentiell investerare kan hysa (och som starkt tangerar den meningsfullhet vi talade om i vintras under vår kurs i praktisk filosofi rörande livsmening) måste en organisation som Hungerprojektet ta hänsyn till och se till att besvara på ett överskådligt, öppet och transparent sätt. I veckan lanserades THP:s nya hemsida (check it out!) och under mötet som hölls i och med uppdateringen diskuterades bland annat att ett av målen hade varit att göra det enklare att hitta den sakfråga, det svar eller den strategi som man som besökare är särskilt intresserad av. Självklart! ”Invest in people” är hemsidans slogan och det är precis det man som investerare gör; lika mycket i människor på andra sidan jorden som i sig själv när man lär sig mer om världen och aktivt tar ställning för den förändring man själv vill se.

”Måste jag skänka pengar till välgörenhet?” har ett par år på nacken och något som slår mig när jag lyssnar på det idag är att paneldebattörerna tycks fasta i ett träsk av att det är politikernas ansvar att ändra på systemet. Om inte systemet ändras, gör vi ingen större skillnad – i svepande drag: vi kan dra i spaken allt vad vi vill, men det hjälper inte när det egentligen är järnvägstrafiken som borde läggas om. Idag kan man istället vädra en global trend idag mot aktivt medborgarskap – ett slags decentralisering (i takt med all annan) till följd av att allt fler har tillgång till sociala medier och möjligheten att sprida information, kunskap och medvetenhet. Vi behöver inte längre förlita oss på någon auktoritet som ska tala om för oss vart våra pengar ska gå – vi har makten och möjligheten att göra våra personligt designade investeringar utifrån oss själva. Just nu sker enormt stora kampanjer för ”Global Citizenship”, där varje individ uppmanas att kliva fram och dra sitt unika strå till stacken för att skapa en bättre värld genom ageranden som ”learn, say, give, buy, do”. Dessa ledord är Hugh Evans, medgrundare till Global Poverty Project. Global Poverty Project hade ett toppmöte och en gratis konsert, späckad med artister, här i New York för någon vecka sedan. (Kolla in deras arbete här.)

Samtidigt som Twitter tar över filantropin, kan jag, och andra som jag pratat med på jobbet, inte låta bli att undra över vem som ska hålla fötterna på jorden och blicken på den grundläggande filosofi som löper genom rötterna till vårt agerande. Även om Peter Singers exempel är obekvämt är det väl ändå i slutändan det som ett jobb inom välgörenhet handlar om? Att världen är orättvis, att inte alla har möjlighet till självförverkling, och att det är fel. Moraliskt fel (jag kan inte komma på vilket annat fel det skulle vara). Som Nelson Mandela sa: ”Overcoming poverty is not a task of charity, it is an act of justice. Like Slavery and Apartheid, poverty is not natural. It is man-made and it can be overcome and eradicated by the actions of human beings.” Det är som människa jag lever, som människa jag agerar, och för att gripa sig an mänskliga värderingar krävs ett större tankeutrymme än vad som vanligtvis få plats nu för tiden. Reflektioner som sträcker sig utöver 140 tecken är väsentliga när det kommer till att närma sig komplexa tankar där det inte finns självklara svar.

Avslutningsvis vill jag skriva att en välgörenhetsorganisation idag nog måste försöka hänga med i tidens snabba puls för att lyckas väcka engagemang och rida på den agerande våg som råder. Men jag tror också att den har en kärna av filosofi som den moderna tidens vassa tand med rätta inte biter på. Måste jag skänka pengar till välgörenhet? På den frågan har jag inget bra svar; jag antar att varje människa måste konfrontera sitt moraliska svin för att få reda på det. En sak vill jag dock hävda med bestämdhet – om trenden med aktivt, globalt medborgarskap forsätter i takt med att påtryckningarna för social och ekologisk hållbarhet växer, så kommer vi alla för eller senare, på ett eller annat sätt, att konfronteras med moralfilosofin.