Det är min sista vecka på praktiken på Hungerprojekets huvudkontor i New York. De större projekt som jag har varit delaktig i är avslutade och jag har nu tid att gå igenom mina papper, städa upp mitt skrivbord och ta i tu med utvärderingar. Medan jag packar, tackar och tar farväl försöker jag samla mina splittrade tankar i ett ingenmansland. Halvvägs hemma men ändå kvar. Vad kommer jag att ta med mig från den här terminen?
Min praktik har gett mig en djupare insikt i det fält som ideella organisationer jobbar på idag. Det har varit fantastiskt spännande att få vara i New York hösten 2014, då FN förbereder sig för att stiga in i år 2015 och milleniummålen når sin deadline. När världen har skiftat fokus från att se hunger och fattigdom som rigida naturlagar till något vi idag har både kunskap och kapacitet nog att eliminera. Jag har fått jobba med bland annat insamlingsverktyg, rapportskrivande, större och mindre event, talskrivande, publikengagemang och strategiska diskussioner. Jag har fördjupat min kunskap i engelska och lärt mig navigera New Yorks gator (”Hey – I’m walking here!”).
Mina Liberal Arts färdigheter i form av kritisk analys, begreppshantering och erfarenhet av tvärvetenskapliga problemställningar har visat sig vara ovärderliga i den här miljön. För att uttrycka det i termer av evolution; i den ideella verksamhetens ekologiska system har Liberal Arts-studenten (en individ från en högst anpasslig art) kunnat adaptera sig tillräckligt fort. Det är vad som kommer att krävas för många, många jobb i framtiden tror jag – förmågan att kunna processa stora mängder information och samtidigt spinna samman komplexa tankar. Jag har lärt mig den extremt viktiga distinktionen mellan att reagera och agera.
På söndag ska jag flyga från New York till en annan hamnstad – Göteborg och landet i politisk kaos. Nu för tiden går den resan på mindre än ett dygn men för många människor som kom till New York och USA över samma hav för drygt hundra år sedan betydde det månader på resande fot utan returbiljett. De vågade ändå. Och idag är Chinatown och Little Italy högst uppskattade och till och med turistlockande stadsdelar.
När jag var 14 år, läste jag för första gången Anne Franks dagbok och de mycket citerade orden ”Nog är det underbart att ingen behöver vänta ett enda ögonblick på att göra något för att förbättra världen.” Jag minns det bultade, varma mod en enda människa lyckades utstråla genom sina ord på ett papper, en människa vars värld föll samman till ruiner och aska utanför hennes skyddsrum. I den ohyggliga omänsklighet som våld och diskriminering skapar. När jag nu lämnar New York, vill jag avsluta min praktik och mina inlägg på den här bloggen med buskapet att vi inte behöver vänta. Medmänsklighet är inte ett enda ögonblick bort.
