Welcome to Delicate template
Header
Just another WordPress site
Header

Rapport från en indisk by

november 11th, 2013 | Posted by Molly in Okategoriserade

Detta vagt flytande format i ingemanslandet mellan blogginlägg och uppsats kommer måhända leda till att jag anlägger en milt högtravande ton så att jag slipper ta mig själv på allvar, innan jag förhoppningsvis glider in i den trivsamma följd av funderingar som är skrivandets syfte. Ungefär som kung George V i The King’s Speech (har någon sett den? Har inte alla sett den?) när han säger ”a” framför varje ord som börjar på ”p”; ”Apeople”. Fast i mitt fall är en högtravande inledning a:et. (Ber även om ursäkt för bristen på bokstäver med prickar över: omvägen jag måste gå för att klistra in dem överstiger det estetiska resultatet som skulle uppnås.) Onwards!

Jag spenderar mina dagar på en djurlös bondgård i Auroville, en by i Indien. Vi odlar basilika, papaya, banan och cashewnötter, rensar ogräs och går på möten. Jag planerar att skriva mer om själva Auroville i nästa inlägg för det är ett strålande intressant ställe i relation till mycket av det vi sysslar med på Liberal Arts, men den här gången tänkte jag stanna vid hur Liberal Arts praktiseras på den lilla gården; för att det ska bli det minsta relevant måste jag dock ge en snabb kontext. Frukta icke: det kommer alltså mer om en månad.

Auroville är en konstruerad by. I korthet grundades den av en lärjunge till en man vid namn Sri Aurobindo, som i början av 1900-talet tänkte mycket på människans plats i världen och hur det egentligen är meningen att man ska leva (likt människor gärna gör); när han hade dött köptes land för att människor skulle kunna samlas och leva tillsammans såsom Aurobindo hade tänkt. Det är inte fullt lika detaljstyrt som Staten, men det finns en ”Master Plan” som man har förbundit sig att följa om man väljer att flytta hit och blivit tillåten att göra det. I denna Master Plan finns det bland annat detaljer om att byn ska vara självförsörjande och var bondgårdar och andra odlingsplatser ska vara placerade rent spatialt. Detta innebar, i sin tur, att förutom att rensa och odla så har vi på gården möten med The Farm Group (en sammanslutning av representanter från alla gårdar i Auroville) för att komma överrens om saker och ting, och det är här vi ska börja dagens föreläsning om mänskligt samarbete samt nyttan och faran med att släppa ner en Liberal Arts-elev i detta.

Rent praktiskt är min roll på mötet att hålla tyst och lyssna, en förmåga så viktig som någon. Det är också mycket nyttigt, för det ger mig tid att iaktta problemet och se varför parterna inte är överrens samtidigt som jag kan ägna mig åt smärtsam självreflektion.

Själva mötet tog den har gången närmre fyra timmar, och frågan var huruvida en bit land skulle användas till odling eller inte. Självklart är det här ett typexempel på en situation när det är nyttigt att snabbt kunna känna igen olika typer av argument (slippery slope-resonemanget ”det står i The Master Plan att den här biten ska användas till odling, och tänker vi inte genomföra det kunde vi lika gärna strunta i planen helt och håller, och då spelar inget vi har gjort hittills någon roll” vs. fågelskrämman ”det bor människor på den här ytan som vi isåfall skulle tvinga att flytta, och ni tycker inte att människor spelar någon roll och därför kan ingen lyssna på er”) även mitt i en diskussion, och att kunna formulera för sig själv vad problemet egentligen handlar om är väldigt nyttigt, även om jag i det här fallet inte ombeds att ha en åsikt. (En dimension av det är det moraliska dilemmat om man som Aurovillebo är främst förpliktad att följa The Master Plan skriven av Sri Aurobindo eller att ta hänsyn till sina medmänniskors direkta behov, vilket är essensen av The Master Plan. Att vara bokstavs- eller tanketrogen? Ett intressant dilemma.) Mötet avslutades för övrigt efter de fyra timmarna eftersom konsensus inte kunde uppnås, och konsensus krävs för att kunna ta ett beslut. När konsensus snarare än demokrati är målet är det ju än viktigare med färdigheter som att hysa förståelse för andra ståndpunkter än den egna, att vara öppen och förstående och kunna föra konstruktiv dialog, samtidigt som problemet isoleras och argumenten värderas så neutralt som möjligt. Vi har alltså att göra med ett litet Mekka för Liberal Arts-förmågor bara här, även om jag inte aktivt utövar dem eftersom min roll här ligger i att förstå att det inte är min roll att komma med förslag.

Vidare till den smärtsamma självreflektionen: den största faran med, tror jag, steget från alla universitetsutbildningar är att förhålla sig till sin egen utbildning – att se att den är en utbildning och inte sanning, och fortfarande ha en lika öppen inställning till människor som inte är utbildnade på samma sätt. Det är lätt och föga förvånande att se att ett analytiskt förhållningssätt kommer till nytta även utanför universitetet. Intressantare är då detta med att det är minst lika viktigt att veta hur man ska använda sin analys som att kunna analysera något från första början. På universitetet är det lätt att bli fast i sökandet efter kunskap – att alla parter i en diskussion alltid har som mål att komma fram till det ”objektivt” rätta resultatet och är lika öppna för varandras argument. Det är ett rimligt förhållningssätt – på universitetet – men utanför universitetet måste man också minnas att det som diskuteras inte bara är en abstrakt fråga utan något som har direkt inverkan på människors liv. Jag märker att en risk med min inställning till argument som kliniska enheter som kan värderas och bedömas är att jag blir för distanserad och klinisk.

Fördelen är att jag i sitationer som dessa kan se mina egna argument som lika kliniska som andras, och därmed distansera mig personligen från diskussionen – jag har nytta både av att kunna värdera resonemang och strukturera argument samtidigt som jag kan se om jag resonerar, till exempel, konsekvensetiskt eller utilitaristiskt när jag bedömer vad som verkar ”bäst” eller ”mest rimligt”. Nackdelen är att det finns en risk att glömma att varje människa upplever att varje beslut har en enorm påverkan på deras liv, och att enbart värdera argument som diskussionsunderlag gör att det finns risk att bli okänslig. Att dessutom uppleva att jag har mest rätt i en diskussion för att jag är universitetsutbildad och har bestämt att vem som vinner en diskussion avgörs enligt mina argumentationstekniska spelregler gränsar till ignorant. Det finns alltid en etisk aspekt vad gäller inhämtande och ägande av kunskap som måste tas i beaktande, en insikt som jag lika mycket hoppas få med mig från min utbildning som kunskapen och förmågorna själva. Det är nyttigt att ha kunskapen om att det finns olika teorier kring etiska resonemang och vilka dessa är för att kunna förhålla mig kritiskt till mig själv och inte falla i fällan att tro att jag vid någon punkt har sanningen. Det vore ännu mera nyttigt att komplettera den har förmågan med att läsa sociologi eller konflikthantering (eller för den delen bara med att spendera väldigt mycket tid med att diskutera saker utanför en universitetsmiljö) för att banka in den mänskliga aspekten i ryggmärgen lika mycket som den argumentationstekniska. Något som gör humaniora till ett så oerhört viktigt område för just utomuniversitetliga situationer är att (även om jag just nu sitter och skriver en text som påstår saker väldigt bestämt) humaniora i stort, och därmed även Liberal Arts, har just inställningen att det inte finns ett bestämt svar. Den absolut viktigaste kompetensen jag har fått med mig, och också förutsättningen för att kunna använda de andra kompetenserna, är den att se mig själv och min egen kunskap kritiskt, något som naturligtvis går ihop med att visa förståelse för andra människors avvikande uppfattningar.

Vad gäller just Farm Group-mötet vore det fördelaktigt om miljön var mer universitetslik eftersom konsensus faktiskt måste uppnås, något som är näst intill omöjligt om inte alla kan sträva tillsammans efter att komma fram till den rimligaste lösningen snarare än att försöka få igenom sitt eget förslag utan att egentligen lyssna på motparten. Praktiskt märker jag alltså att det kritiska förhållningssättet, värderandet av argumentation och att förhålla sig till problem bör vara ständigt närvarande, inte minst när konsensus är ett krav, medan öppenhet, förståelse och förmågan att vara respektfull och saklig – tillsammans med insikten om att kunskap inte är absolut – är nycklar för att ens kunna utföra problemlösandet, och när någon av dessa saknas minskar möjligheterna att komma överens drastiskt, kanske utan att någon förstår varför. Min största tillgång från Liberal Arts tror jag är att de här förmågorna är medvetandegjorda och inte bara undermedvetna processer, vilket gör att jag kan använda dem systematiskt för att komma någonvart istället för att bara hoppas på det bästa: jag hoppas alltså att hela den här högen av förmågor redan har en plats i världen, och att det snarare gäller att peka ut dem än att införa dem. Det är näst intill omöjligt att komma någonstans alls i ett sammanhang som kräver mänsklig interaktion och samarbete utan en hög av de kompetenser som vi förväntas ha förvärvat genom Liberal Arts, och därför är det naturligt att de har en stor plats både i livet, på arbetsmarknaden och på Farm Group-mötet.

(Bonusförmåga! Jag bor i Tamil Nadu, en del av Indien med ett eget alfabet som jag i sann Liberal Arts-anda har lärt mig att transkribera. Hävdar att det är svårare än grekiska men lättare än arabiskan.)

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Both comments and pings are currently closed.

7 Responses