Ett av Kulturkalasets mål är att utveckla Barnens Kulturkalas till Europas bästa kulturkalas för barn, och i min praktik ingår det att försöka hitta svaret på hur man når det målet. De hade också en önskan om (i första hand) att jag skulle göra en kartläggning över vilka EU-projektmedel som är möjliga att söka, knyta internationella kontakter och hitta adekvata nätverk för festivalen.
Jag vet inte om det var mitt förlamande ointresse (milt sagt) i att söka EU-pengar som ledde in mig på frågan: VAD är Europas bästa kulturfestival för barnen i Göteborg, säg 2021. Hur som helst så började jag med att undersöka den forskning som finns om barn och kultur i Sverige, för att förstå vad barn kan tänkas ha för preferenser och om de skiljer sig från det som jag TROR mig veta att de vill ha, alternativt vad jag TYCKER de borde proppas fulla med. Jag har deltagit i seminarier med läkare, konstnärer, barnkulturforskare som alla hade sin syn på saken och fick ett (gratis) historiskt perspektiv på vår barnsyn, för att förstå varför vi tror/tycker att barn vill/ska konsumera en viss kultur. Jag försökte rättfärdiga mitt fokus med att jag först måste ha svar på frågan VAD innan jag kan veta HUR, det vill säga vilka nätverk som är relevanta för en sådan festival och vilka p e n g a r (klockorna stannar här) som kan sökas.
Enligt barnkulturforskaren Margaretha Rönnberg (som har en mycket intressant, stundtals bitsk och beroendeframkallande blogg) så finns det inte så mycket forskning på vilka kulturprodukter som kan sägas vara meningsskapande för barn, varken i Sverige eller internationellt. Vad beror det på? Rönnäng pratar om en rådande adultonormativitet, ett begrepp som hon myntat: vuxnas överdrivna egocentrism och vanföreställningen att det vuxna perspektivet alltid är riktigare och bättre än barns, respektive det att vuxennormer betraktas som självklara (Ur Margaretha Rönnängs barnistiska blogg om kulturprodukter och kultur för barn). Kan det vara så, att vi inte ens tänkt tanken på att det skulle kunna finnas ett annat perspektiv än vårt (vuxnas), värt att beaktas?
Från mitt arbete har jag fått en uppfattning om vad som är viktigt att ta hänsyn till och vara medveten om när man diskuterar val av kultur för barn. Jag har också lärt mig skilja på begrepp som barnperspektiv, barns perspektiv, barnkultur, och kultur för barn som jag tidigare använt lite slarvigt och som inte bara krånglar till det i onödan i en diskussion, utan också hindrar mig att se perspektiven. Under Kulturkalasets planeringsdagar fick jag tillfälle att presentera min analys och gå igenom begreppen (min första power-point everJ).
Jag vill påstå att jag har en optimal Liberal Arts-praktik; jag får använda mina generiska färdigheter och ta till ett analytiskt förhållningssätt i viktiga frågor i aktuell samhällsdebatt som de anställda på Göteborg & Co inte alltid har tid att undersöka, men som är relevanta för de ansvarsområden de har, för att de ska kunna nå de mål och effekter de strävar mot. Ur mitt Liberal Arts-perspektiv är det förstås självklart att ett analytiskt förhållningssätt borde ha en större plats på verksamheter som denna. Man kan förstås alltid köpa in en tjänst och få sin analys eller vad det nu kan vara man behöver hjälper med, men det är kanske inte alltid man vet vad man behöver.
Och ja, jag deltog i en seminariedag om ”EU-projekt i praktiken” och gjorde till slut min kartläggn….zzzz
/Torun Odlöw
För den intresserade: Rönnäng skriver också om barnism i sin blogg: Barnism – bildat analogt med feminism – är en metodologi, teori och politisk ideologi om barndom och barns syn på relationen barn-vuxna som öppet syftar till samhällsförändring.
