Angeläget är ett projekt för mänskliga rättigheter och drivs av KulturUngdom och den ideella människorättsorganisationen Amnesty International. De senaste åren har Angeläget resulterat i bland annat en återkommande filmfestival på riksnivå och i ”20HFestival” på Världskulturmuseet i Göteborg. En av uppgifterna jag fått under min praktik har varit att medverka under klippningen av en dokumentär. Jag har fått en hel del material att titta på, för att sedan klippa ihop sekvenser som skall bli delar av slutprodukten.
Materialet jag jobbar med är filmat i Berlin sommaren 2015. Angeläget tog med unga kulturverksamma till Berlin för att låta dem delta i ett konstprojekt. Projektet gick ut på att skapa konst med tema kring mänskliga rättigheter, med utgångspunkt i FNs mänskliga rättighetsmanifest. Väl i Berlin får de träffa tyska kulturverksamma, och de förväntas samarbeta. Konstformerna är många; allt från poesi och fotografi. Bakgrunderna likaså. Samhällsvetare, marinbiologer och naturvetare. Många intressanta samarbeten sätts igång.
Med tanke på uppfattningen av humaniora som något “föråldrat” eller “icke-vinstdrivande”, ligger det för varje år mig närmre om hjärtat att rättfärdiga humaniorans existens och “nytta” i nutiden. Under Angelägets projekt slog det mig att unga människor, i detta fall 20-åringar, samlas och reagerar tillsammans mot normer och ifrågasätter traditioner. Eftersom temat var mänskliga rättigheter föddes ganska snabbt politiska tendenser, men många av ungdomarna valde att istället för att presentera sina åsikter skapa konstverk som får åskådaren att ifrågasätta sig själv och sin uppfattning om världen.
När jag var med Kulturungdom på en kulturmässa för västra Götalandsregionen, där varje kommun presenterade sina konstprojekt, mötte jag en man i 50-årsåldern som jobbat med ensamkommande flyktingbarn. Han berömde verksamheten på Kulturungdom. Mannen förklarade, mycket riktigt, att verksamheter som våra har ett stort ansvar i integrationsfrågan. Han menade att sysselsättning av den form vi kan erbjuda hjälper ungdomar att hamna på rätt spår och undvika dåligt umgänge. Vidare påpekade han varför; konsten är ifrågasättande.
Jag är helt övertygad om att mannen i hög grad har rätt i detta. Att uppmana människor till självständigt tänkande kan mycket väl vara det mest hållbara sättet att förändra normativa föreställningar, ett förhållningssätt som ständigt anpassar sig efter närliggande omständigheter. Jag tror därför att humaniora kan lära sig mycket av “finkonsten” och vice versa. De är båda områden med potential som förringas och förväntas lyda vinstdrivande verksamheter.
/Stefan Johansson
