Jag skulle vilja inleda denna blogg med att tacka mina föregångare Vincent och Xhevdet, jag har läst era inlägg och det har varit väldigt intressant att få ta del av era praktiker genom denna plattform. Givetvis ser jag också fram emot att få läsa om Hectors bedrifter hos studentkåren. Nu tänkte jag ge er en inblick i mina upplevelser som museums praktikant i Reykjavik.
För cirka tre månader sen kom jag till Island vilket alltid medför en mystisk känsla, mina personliga förbindelser till landet kombinerat med bristen av förståelse för språket och kulturen skapar något jag än inte lyckats definiera ännu. Jag är bortskämd med en omsorgsfull familj, jag spenderar således mycket tid med släktingar och särskilt mina farföräldrar som ständigt matar mig med både mat och visdom.
Efter ett antal uppmaningar från min farfar började jag att hålla dagbok. Det var väldigt inspirerande till en början, jag brukade sitta uppe på kvällarna och reflektera över vardagen. Dessvärre blev dagboksinläggen allt mer sporadiska och när jag väl skrev blev innehållet allt mer sammandraget.
Det är således med stor glädje som jag tar mig an uppgiften att skriva några blogginlägg för er och farfar. Jag tror det kan vara bra att reflektera över sin vardag på ett pragmatiskt sätt och inte enbart fumla runt i tankarna.
Okej, nu kör vi.
I mitt första blogginlägg tänkte jag berätta om Reykjavíks stadsmuseum som är navet för min praktikplats. Stadsmuseet påminner om en paraplyorganisation i kraft av att fem särskilda museer samarbetar och jobbar utefter lika principer som tillsammans utgör stadsmuseet. I slutet av sommaren tog jag kontakt med Guðbrandur Benediktsson som är chef över Reykjaviks stadsmuseer och efter en relativt mjuk förhandling enades vi om ett avtal.
Jag fick en plats på det fotografiska museet som är ett utav de fem museer som utgör stadsmuseet. Det fotografiska museet är åtminstone min bas, jag även periodvis kallats till de andra museerna för diverse arbetsuppgifter. Jag kanske kan berätta mer om det i framtida blogginlägg.
Fotografiska museet i Reykjavik har alltså varit den platsen jag lärt känna närmast av de olika muserna och är således lättast för mig tala om. Museet verkar huvudsakligen på två sätt, fotografiska utställningar och muséets arkiv.
Det finns två utställningshallar varav en större och en mindre. Det brukar vara tre till fyra utställningar varje år i respektive sal. Isländska fotografer prioriteras men växelvis gästar även utländska aktörer. Tidigare i höst hjälpte jag till att hänga upp en exposition från Hasselblad-center som jag tänkte berätta mer om i morgon.
Arkivet är själva hjärtat av museet, nästan allt arbete som museets anställda ägnar sig åt är arbetsuppgifter relaterade till arkivet. I arkivet som museet ansvarar för finns över sex miljoner fotografier. Det är foton som kommer både från amatörer och professionella. En stor del av Islands historia finns samlat i dessa fotografier, så förfrågningar till fotografier strömmar dagligen in från tidningar, företag och privatpersoner.
Jag arbetar huvudsakligen med att organisera och registrera fotografier. Just registrering verkar vara en stor del av arbetet på museer över lag. Jag ska ärligt erkänna att den typen av arbete inte faller mig i smaken men jag blir ofta inspirerad när jag undersöker fotografierna och funderar över dess innehåll och plats i historien. Idag har jag till exempel registrerat foton från en pensionerad lokaltidning vilket gav mig en inblick till de avgörande händelserna här på Island tvärsigenom 70 talet.
Liberal Arts har i stor utsträckning hjälpt mig att förstå vikten av att bevara och bearbeta kulturhistoria, vilket medför motivation i registreringsarbetet. Jag har jag behövt fundera mycket över det isländska språket och språk överlag, jag antar att all språklära från liberal arts givit mig ett stabilt och objektivt förhållningsätt till språkets regler och funktioner.
Jag tror det börjar bli dags för mig att runda av det första blogginlägget, det var några månader sedan jag skrev på svenska så ni får ursäkta min ringrostighet. Jag vill ta tillfället i akt och tacka mina kollegor Gisli, Kristin och Sigga-Stina samt alla andra jag träffat i samband med praktiken på stadsmuseet. Alla har varit utomordentligt vänliga vilket jag är enormt tacksam över. Det har i väldigt stor utsträckning lett till att jag trivs väldigt bra här trots språkliga brister och allmän inkompetens.
Tack för mig, fortsättning följer.
Hrafn Krummi Kristjansson
