”Någon måste tända ett ljus i Bullerbyns källare”.
Nu när praktiktiden börjar gå mot sitt slut, känns det viktigt att ta det ifrån början och i kronologisk ordning.
Den 1a september klev jag in genom personalingången på Nybrogatan 2 och blev mottagen av producenten, tillika min handledare, Lisen Andersson. Jag fick nycklar, ett kontor, en jobbdator och en mejladress, och hon introducerade mig för huset och människorna. Hon öppnade dörren för mig till det Nybroplanska bygget jag har aktat och älskat sedan jag var liten.
Min första måndag i huset bjöd Unga Dramaten in till en heldag för alla anställda, alltså det team som främst jobbar med Unga Dramatens föreställningar och med de scener som tillhör. Det är teknikerna och biträdande scencheferna, ljud och ljus, producent, konstnärlig ledare, inspicient, dramaturg och publik- och kommunikationsarbetare.
Vi samlades i Lejonkulan, drack kaffe och åt croissanter. Vi gick runt bordet och talade om våra första minnen utav teater. Många beskrev främst den plats eller scen de var på och inte föreställningen i sig. Jag berättade om, vad jag tror är, mitt första minne av teater. Det måste ha varit när jag, min mamma och syster var på Teater Bristol i Sundbyberg. Jag har tydliga bilder av foajén men utav scenografin är det enda jag kan se framför mig ett grönt ljus och långa rötter som måste ha tytt på att den utspelade sig under jord. Vad själva föreställningen handlade om är högst fragmentariskt för mig, men känslan av obehag och stark surrealism kan jag fortfarande åkalla.
Ada Berger, Unga Dramatens konstnärliga ledare, talade om leken som väsentlig för konsten. Detta utgör en av är grundpelarna för Unga Dramatens vision. Teatern utgörs av lek och verklighetens samspel, och det väsentliga lekområdet som finns mellan scenen och publiken. Det teater gör (kan göra om den lyckas) är att framkalla inre bilder av den yttre verkligheten, och således ger oss möjlighet att spegla oss själva i den.
Ledorden för Unga Dramatens konstnärliga arbete är koko, brutalt och varmt. Koko synonymt med anarki och galenskap. Brutalt med förbjudet och svärta. Varmt med kärlek och ömhet.
Den ensamma surrealism (i någon mån den känsla av psykos) man som publik kan uppleva under en föreställning, särskilt som ung, måste förestås med en trygghet i rummet. En föreställning blir gripande om man som publik får svindla och känna obehag med en balans av värme. Dessa tre ledord måste samverka. Att inte förminska eller krympa tematiken, utan istället bygga relationer mellan publik och skådespelare. Att man efter föreställningen exempelvis kan mötas i foajén och skaka hand, prata med varandra, eller få interagera i föreställningen etc.
Unga Dramaten har idag tre scener, det är Tornrummet, Lejonkulan och till viss del även Målarsalen. Förut var Unga Dramaten stationerad i Elverkets lokaler under teaterchefen Marie-Louise Ekman. Att ha ett rum, är att ges trygghet och således status i teaterhierarkin. Ada Berger arbetar för att de regissörer som blir inbjudna till Unga Dramaten måste förhålla sig till det rum de väljer, de får fria tyglar i den palett som är rummet. Regissörerna får således alltså inte bygga in sig i det, utan måste använda sig och förhålla sig till rummet. Hon har även som vision om att bygga upp en pjäsbank, där pjäser ska sparas för att enkelt sättas upp igen på effektivt sätt. En föreställnings hela bygge ska kunna rymmas på ett visst antal kvadratmeter.
Anna Berg, som är Unga Dramatens dramaturg, talade om det viktiga arbetet att spela för skolan, och att fånga upp klasserna innan och efter föreställningarna. Då man som elev i en klass inte går ”frivilligt” på teater, kan det krävas dialog och förebyggande arbete för att en föreställning ska bli relevant för samtliga i en klass.
I skolan idag fokuserar man främst på instrumentell konst, alltså kunskap om konst, istället för kunskap genom konst som är den reflektionsyta att se sig själv igenom. Den del av utbildning vari man upplever kultur prioriteras inte. Följaktligen är frågan, hur vi når de teaterovana barnen. Där alla har ett ansvar, men främst skolan och teatern, att nå ut till de skolor som varken har budgeten eller traditionen (och nu inte heller styrdokumenten). Det är Unga Dramatens utmaning och ansvar, att bredda sin repertoar så att de berättelser som berättas på scenerna här kan vara reflektionsyta för så många barn som möjligt, för alla.
Det var en så spännande dag och verkligen en utmärkt introduktion för min praktik. Och nu när jag skriver om det känns det som att det var för betydligt fler månader sen än tre när vi satt nere i Lejonkulan och det var min andra dag på jobbet.
Vi hörs snart igen!
Bästa
Alice Månsdotter Viklund
